måndag 11 juni 2007

kids in america

idag ringde en vän från förr till mej. inte så att vi inte är vänner idag, men det var längesen vi hördes. första gången vi sågs var ca åtta år sedan då vi båda jobbade på pr/reklambyrån kommun. jag var fresh out of mediaskolan och blev anställd som webdesigner. vilket skämt. jag kunde inte ett smack om kodning, byggde mina sidor i dreamweaver och var allmänt kass. jag sportade carharrt och triple5soul och bodde i en andrahandsetta i tanto, dejtade en fyra år yngre kille från sala och hängde på g-klubben och nightlife. gustaf, som han heter, lade ingen större notis om mig och vi pratades vid högst sporadiskt trots att det bara var runt tjugo anställda på byrån. gustaf lyssnade på paus, det var väl vår första gemensamma nämnare. paus var jocke bergs sidoprojekt och extremt vekt och hjärteskärande. det var då jag förstod att bakom den där svartvita ad-looken bankade ett lika nostalgiskt och romantiskt skevt hjärta som inom mej. vi blev kompisar. och fast vi var så bra kompisar kom jag aldrig riktigt över hur jävla snygg han var. så där klassiskt vacker. och så träffade han amelie och de var snyggast på f12 den sommaren. brunbrända och lyckade, jag stod bredvid, maläten och olyckligt kär (alltså, inte i gustaf) med endast mina marlboro att värma mej om nätterna. det var sommaren som det inte gick att undvika blaze/angie stones "i wish i didn't miss you". om ni minns. gustaf lärde så småningom känna tyler brulé, wallpaper-mannen, och så VIPS bodde han i london och sen milano och sen var det plötsligt new york. nånstans där tappade vi kontakten och när jag förra året fick inbjudan till deras bröllop i skånska arild så var jag för gravvodeppig för att kunna tacka ja. och så gick det ett år. de senaste veckorna har jag envist screenat ett superläskigt nummer som börjar på +1212. idag, när det ringde för tredje ggn på en halvtimma, så svarade jag och det var gustaf. kära gustaf. som blitt creative director för hipp NY-byrå. som är ansvarig för de senaste gucci-kampanjerna. som väljer modeller till gucci-kampanjerna, fatta coolt! haha. lilla gustaf. så himla duktig. han och amelie har köpt hus "i bergen" utanför new york. jag och min kille och hanna är välkomna när vi vill. åh gurra. jag ska bara överkomma min flygrädsla så kommer jag som ett skott. vi ska sitta i solnedgången, dricka rosé och kolla på din bergsutsikt och skvallra när våra kära har somnat. det ska bli så himla toppen.

ps. as if. jag kommer aldrig våga flyga så långt.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Arild! Där ska jag också gifta mig i sommar. Hur kopplas Gustaf till Arild? 6 degrees of separation som alltid.

Anonym sa...

"I någon sång, nån gång, ska jag berätta allt..."

Paus alltså, det var inte igår. Fan vad jag gillade dem.

/g

popmorsa. sa...

gustav: du och jag ligger nog på samma höga sentimentalitets-kvot i kroppen. i love them too. eller gjorde.

anonym: amelie är i från de krokarna.

odenplan.nu sa...

Att gifta sig i Arild och ha ett sånt glassjobb i NY är på något sätt i symbios.

En symbios som typ aldrig drabbar folk från industriarbetarfamiljer i Stockholm.

Fan vad jag blir avis ibland...

..eller så är inte gräset så jävla grönt på andra sidan trots allt. Jag vet inte...är inne i en svacka nu...vår lägenhetsbyte ser ut att skita sig...och jobbet suger...but pays off(vilket är det som gör mig så lack i grunden).

Angående flygrädsla led jag ockås av det länge...tills det inte var hållbart längre eftersom jag flyger och far så mycket i jobbet. Bokade in mig på en kurs hos SAS som numera körs av: http://www.aviasafe.se/
Faktum är att det funkade. Gillar till och med att flyga idag..

/M

Anonym sa...

Men herregud drick 2 flaskor vin och sätt dig på flyget! Det låter för bra för att missa!

Anonym sa...

var inte paus the cardigans peter svenssons projekt, med jocke bredvid? peter drog väl hem en grammis för den skivan. det minns jag för jag bölade till den när jag var olyckligt kär och dumpad året efter. men det förtäljer icke historien. åk!