och jag grät mig till sömns efter alla dar

... och jag grät mej igenom säkert!s konsert. jag kände det redan innan, att jag hade en klump i halsen och mitt inre hettade av för mycket kaffe och cigaretter. himlen var grå och det var bara minuter kvar innan himlen skulle öppna sej. så kommer hon ut på scenen i en snygg svart blåsa och säger några hej-fraser, jag minns faktiskt inte och sen så börjar hon. "och det här är vad alla har sagt om dig, håll dig borta från honom han kommer att såra dig" och liksom hundra år av ensamhet sätter sej på mina inte så späda axlar och spiknykter står jag med brännande stora tårar rinnandes nerför mina kinder. skämdes och gömde ansiktet i hannas hals och så gick det över en stund. sen kom slutklämmen och "jag har aldrig känt så mycket som jag gör... när jag är med dig" och så var det dags igen. flera gånger under spelningen började jag böla, det var liksom ingen hejd på mej, min kille fick hålla mej lodrät. det är nåt med henne som gör att jag känner mej strippad på allt vad barriärer heter. det kanske är norrländskan. kanske att hon verkar vara så förbannat normal. kanske för att jag känner att hon är jag. vettifan. men det var längesen som jag var så bräcklig som runt sexsnåret förra helgen då jag såg säkert!s turnépremiär i hultsfred. och alltså, jag grinar ju hemma när jag hör skivan också. så det var inget unikt med att det var live eller så. och inte heller är det att hon sjunger om att BUHU nobody loves me och hörrudu jag hade faktiskt en urjobbig uppväxt! eller jo, exakt det gör hon ju men hon gör det med sån torr jävla humor att jag bara dör. hon blir aldrig banal. om jag inte vore för gammal för idoler så skulle annika vara min idol. annika. du är så jävla bra.