Det är svårt att förklara den blöta filten som lade sej över hela mej när jag klev in genom dörren nu vid lunchtid. Varför, varför är jag den enda som städar? Är det jag, mitt kön eller bara otur? För enkelhetens skull, låt oss säga att det är en kombo. Det sista jag sa var detta: kan inte du ta ett av våra fyra rum och röja i det tills jag kommer hem så tar jag resterande tre? Hade till och med glömt bort att jag sagt så tills jag steg in i hallen. Allt är upp och nedvänt, precis som när jag och Hanna åkte. Disken står ren i diskmaskinen, massa skitig disk i hon och på bänken. Hannas målarfärger och leksaker över hela köket. Längs listerna ligger gamla makaroner och dammtussar. Man ser inte det gröna tyget som klär soffan i stora rummet för det är för mycket filtar, kuddar, leksaker, gamla kläder i den. Strött över hela vardagsrumsgolvet är leksaker, sladdar, pappersark och kläder och dessa FÖRBANNADE pärlor, blir vansinnig på Hannas pärlor, de gör skitont att trampa på. I sovrummet ligger högar med tvätt, alla Hannas god natt-böcker (ca 20 st) i en två gånger två meter stor hög och kläder, alltid dessa kläder, mina som hans, men ändå, ALLT LIGGER KVAR. I tvättmaskinen ligger en torkad tvätt i tumlaren, tvätthögen väller över och intet nytt är stoppat i tvättmaskinen. Alltså jag blir så matt. Och rasande. Har städat som en galning, slagit hårt i dörrar och slitit upp grejer från golv och ytor och nu ser det okej ut och det tog inte ens 25 minuter. Det handlar inte om huruvida man har tid eller inte, det handlar om att bara göra skiten.
Jag RASAR som en kvällstidnings-etta i min ensamhet. Den här känslan är den osexigaste som finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
42 kommentarer:
Jänta! Kasta pärlorna!!! :)
Att det ska vara så svårt. Ibland känner jag att jag är som din kille, ibland är jag som du. Oftast som du. I mitt hem (som bara består av två små ynka skrubbar till rum och två människor) har vi bestämt två större ansvarsområden. Jag är diskansvarig (ingen diskmaskin) och min kille är tvätt-/textilansvarig (ingen tvättmaskin i lägenheten). Jag diskar således varje dag, plockar undan disk från övriga platser i lägenheten, torkar och fixar i köket, städar spis, bänkar etc. Min kille ska plocka undan kläder, vika och lägga in i garderob och tvätta typ en gång i veckan.
Händer detta? Oftast inte. Jag diskar varje dag, lägger kanske ned en 20-25 min på att göra rent i kök. Min kille plockar väldigt sällan undan kläder, och tvättar TYP varje vecka. Övriga hus-sysslor sköter jag. Dammsugning, toalettstädning etc. ÄNDÅ har jag dåligt samvete för att det ju också är MINA grejer som dräller runt, det är MINA kattjävlar som hårar ned, det är JAG som har ett så oerhört behov av att ha det rent omkring mig. Min kille är absolut med och städar när det är dags för riktig städning men det är alltid jag som måste säga till - och med automatik känna mig som en tjatkärring.
Har alla det så? Är det en heterogrej eller funkar samkönade förhållanden också så? Varför är det så jävla svårt?
Öh, nu blev det en hel uppsats. Sorry. Träffade visst en öm punkt just idag.
PS. Emelie, din blogg är asbra. Älskarn. /sesse (alltså Peters gamla sesse)
Maj gadd, det är INTE OKEJ. Jag rasar med dig. Dessutom, att uttryckligen BE nån göra nåt och så bara... nä. Inför ett system som ni håller stenhårt, varannan vecka, nån jävla lista, vad som helst. Eller köp städhjälp. Eller bestäm en dag då ni alla tre tillsammans ska röja i femton minuter - ni skulle få allt det gjort som du gjorde nu plus inte behöva sura på varandra.
/har precis martyrstädat hela vår trea medan min man lekte med barnet... men nu ska jag slappa för mig själv i tre timmar som belöning.
Faan vad trist! Jag känner igen mig, fast mer på en doktor Jekyll och mister Hyde nivå. Jag måste erkänna att jag blir otroligt less på mig själv. Jag bor själv i en pytteliten etta med kokvrå. Blir alltid så besviken när jag kommer hem och det är stökigt vilket hör till vanligheten. Jag vill ju ha det så där inredningsmagasinfint och rent. Det är ju jag som skall städa efter mig själv. Inte fan orkar jag städa fastän jag vet att jag borde efter en lång arbetsdag. Kan bara tänka mig hur illa det måste vara när man är två i det problemet.
killar skiter i hemmet för att de kan. de kommer undan med det länge. o sen när man är utsliten o bitter och sur och inte ett dugg rolig o som man va förr, så kan de klaga på det, och så tar relationen slut pga det. sorry, men det är det enda jag har att säga. läs bitterfittan om du inte gjort det. i den ställer sveland frågan: om en man älskar en, varför vill de inte då vara jämlika, varför mår de inte dåligt av att vara en lat ojämlik skit? ett mysterium helt enkelt. men du är definitvt inte ensam!!
sluta städa själv vetja! tvätta dina egna kläder, byt lakan i din del av sängen, ta hand om hälften av din unges skit, resten kan ju gro igen.
Inte okej!
Köp städhjälp eller dela upp sysslorna på papper och gör bara din del. Jo, det är värt pengarna med städhjälp även om det kostar pengar. Gör det! *på väg att skaffa själv trots att jag är mammaledig med en snäll enda liten bebis och bor i en tvåa*
skyll dig lite själv faktiskt. du skulle ha gått hemifrån igen och krävt att han hade städat. "jag kommer hem igen när du städat, bye bye" du blir arg och spelar martyr, hur ska han kunna skärpa sig när du gör skiten sjäv. sorry men jag kan inte tycka synd om dig här.
ÅH jag dör, det kryper i hela mig, jag känner igen mig så mycket i den där känslan att jag vill skrika. Det var EXAKT sådär med min förra kille, man blir galen. JUST DET DÄR att man ber om så lite - snälla städa bara lite, något, möt mig halvvägs här - och så GÖR HAN INTE DET alltså jag blIR GALEN när jag tänker på och så städar man själv och är så jävla arg och han kommer inte att fatta och man vill DÖDA honom. Jag kunde bli upprörd långt innan jag kom hem för att jag VISSTE att han inte skulle ha rört ett finger. ÅÅÅÅÅÅH vad jag känner med dig.
jag tror att det är en personlighetsgrej också. mitt ex var ett stökigt svin och skyllde på sin uppväxt med hundar, att han inte ville ha städschema för då kände han sig låst, jävla skitsnack. min nuvarande kille är bättre. han fattar ju att om inte han gör det så kommer jag göra det iaf för jag vill inte ha skitigt OCH jag blir ledsen. men sen om det räknas att jag säger TILL när tvätt behövs och han sedan gör det, det är ju verkligen frågan... jag är med på att de kanske skiter i det för de kommer undan. så jävla sorgligt.
Wow. Hur kan ni göra det här till en genusfråga är ju helt obegripligt. En kille som bor själv begriper väl hur man dammsuger eller tvättar tvätt. Eller ligger det högar med smutstvätt blandat med dammbjörnar hos varje singelkille ni stött på?
Det är absurt att påstå att killar på något sätt trivs bättre i skiten och bara är lata jävlar som sitter på arslet så fort de är hemma.
Tyvärr verkar det fortfarande vara så att många tjejer, inte frivilligt kanske, men likväl ikläder sig rollen som tjatmoster. För att de tror att det ska vara så. För att det alltid har varit så.
På samma sätt så är det många killar som då, i sin enfald, tror att om ingen säger till på skarpen då är det inte så farligt. Om inte någon fräser eller kastar odiskade tallrikar mot väggen så behöver det inte dammsugas.
Alla trivs väl för jössenamn om man har rent och snyggt omkring sig. Det ska man väl inte behöva någon som säger åt en som vuxen människa.
Hela företeelsen påminner så mycket om de duktiga i klassen på högstadiet som iklädde sig rollen som dem som hade och alltid handlade rätt och som hyschade åt de andra. Drog djupa suckar för att de andra inte begrep.
Sätt ner foten, en gång för alla. Säg att du vill ha snyggt, förklara hur det ligger till. Det behövs inte något gnäll eller tjat, det är fanimej bara sunt förnuft.
Hålla på med hot och psykologiska spel som några föreslår gör det hela ännu mer tramsigt än vad det redan är.
Är det nu så att man haft oturen att paras ihop med någon som har högre toleransnivå än den man själv har när det gäller städning så är det ju såklart jobbigt som fan. Men ni vill väl båda ha en relation utan att man ska behöva bråka konstant om något så basalt som vanlig markservice hemma. Precis som med allt annat i ett förhållande så får man väl enas om någon slags minsta gemensamma nämnare som båda mäktar med.
Sluta behandla honom som ett barn så får han väl sluta upp och bete sig som ett. As simple as that.
Roger, du är ett geni!
Har du läst boken “Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten? Superkul bok som behandlar precis det här ämnet.
Har du läst boken “Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten? Superkul bok som behandlar precis det här ämnet.
Gå
till ROGER: herregud va pratar du om? är det inte en genusfråga? du bevisar ju det hela själv med att prata om att killar har rent hemma när de bor ensamma men sen när de bor med en tjej får hon rollen som tjatmoster och killen tror att han kommer undan städningen. HERREGUD läs vad du själv skriver! det är ju just precis det som gör det till en genusfråga, det hanldar inte om killars förmåga att hålla rent utan att de i parkonstellationer med tjejer låter tjejen ta ansvar. jag blir själv så jävla trött på idiotresonemang som ditt att detta inte är en genusfråga! väx upp för fan o kolla hur det ser ut runt omkring dig!!
Jenny,
konstruktivt sätt du har att diskutera.
Lycka till i dina fortsatta samtal med såna som håller med dig. Några andra lär inte vara intresserade av att föra något slags utbyte.
"Idiot" och "väx upp". Fantastiska argument.
Roger man måste väl få bli arg och frustrerad! Håller med om att känsloargument eller utbrott kanske inte ser "fint" ut men fan vad bra att det finns arga människor! Annars skulle det inte hända mycket. Sitter vi med våra fina, akademiska pseudodiskussioner kommer INGET ändras. Och det är en genusfråga, påstå inget annat.
word, sistahs!
Detta är en solklar genusfråga.
Det går tillbaka till killarnas uppväxt där många av dom slappade med farsorna samtidigt som det förväntades att morsorna automatiskt skulle fixa allt i hemmet.
Min kille växte upp med en ensamstående mamma som tvättade, diskade, lagade mat och fixade frukost till honom tills han flyttade hemifrån när han var 18. Att han skulle hjälpa till hemma var således inget som förväntades av honom. Därför är han precis som du beskriver din kille, Emelie. Det här problemet går way back och beror till en stor del på hur det gick till under uppväxten. Det är alldeles för lätt att hamna i invanda roller.
Fast en genusfråga handlar ju inte bara om att killen måste förändra sitt beteende, även tjejen måste förändra sitt synsätt och bryta de normer som finns, annars kommer man ingen vart. Det är så jag väljer att tolka Rogers kommentar, att han sen säger att det inte gör det till en genusfråga får stå för honom. För det är det.
hemma hos oss är det min kille som gör allt typ. Det enda jag gör är att laga mat för att jag är petig med vad jag vill äta. ibland blir vi båda svintrötta på skiten och tar tag ihop, men aldrig att jag skulle göra allt själv oavsett vems skit det är mest. sätt ned foten.
Jag och mitt ex hade samma problem och jag hatade, hatade, hatade att behöva tjata och ta städinitiativet hela tiden. Framför allt fick jag panik för det här var killen jag skulle vara med (och också var i många år), killen jag trodde jag skulle få barn med och jag ville inte att mina barn skulle växa upp med tjatmamma och lekpappa.
Till slut kom vi fram till att enda sättet att slippa tjatet och bråkandet (och martyrskapet) var regler. Sjukt osexigt men vad fan. Vi bestämde oss för att städa varje måndag. Vi bestämde exakt vad som ingick (en hel del kompromissande där). Vi delade upp alla uppgifter i två delar och körde hälften var, sedan växlade vi uppgifter nästa vecka. Ena veckan var det t.ex. han som dammsög och jag som dammtorkade, nästa vecka var det tvärtom.
Just det var viktigt för mig. Att vi inte delade upp alla uppgifter för alltid, att det liksom skulle vara mitt jobb att tvätta och hans att dammsuga, utan att vi båda gjorde allting, varannan vecka var.
Det funkade skitbra. Allt blev gjort varje vecka, vi slutade bråka och om vi hade fått fortsätta vara kära och få barn så hade de vuxit upp i ett hem där städning inte var ett problem. Där man en gång i veckan tillsammans körde skiten ut lägenheten, med peppande musik till såklart. Och utan att uppfatta den ena föräldern som mer huslig än den andra. Så jävla bra. Ni måste testa.
Jag tror verkligen att Roger är nåt på spåren, att det inte är en genusfråga, snarare iklä-sig en-roll-fråga (ett mönster som du nog måste börja med att bryta). att han (din kille) disrespektar dig så himla ogenerat genom att strunta i nåt (i detta fall en trivsam hemmamiljö)som är viktigt för dig är ju så himla taskigt.även om han inte bryr sig måste han ju fatta att du gör det och då skärpa sig för DIN skull. detta handlar inte om städning - det handlar om respekt.
Roger: Det är klart att det är en genusfråga!
Popmorsa: Vilken bra blogg!
FridaK tycker jag är smart på riktigt. Men varför skulle en sådan lösning vara osexig? Superpassion och perfekt jämlikhet på en och samma gång existerar bara i det sista kapitlet i Jackie Collins böcker. Killar behöver förstå projektet familj och bli män. Jag är en av dem.
Peter R
Roger, ditt svar bara förstärker faktumet att det är en genusfråga. Har hört ditt argument hundra ggr (alltid av killar) o det gör mig bara ännu mer övertygad om att genusstrukturerna inte ska underskattas.
Popmorsan: läs "det kallas kärlek" av carin holmberg om du inte har gjort det redan! Fick iaf mig att se tydligare mönster o gör det kanske lite lättare att bryta dem!
Här var det ett aktivt kommentarsfält. Det är mycket trevligt.
@Anna - klart man kan bli upprörd och frustrerad över saker och ting. Men kanske är det när man inte delar uppfattning som det är ännu viktigare att kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt så åsikterna kommer fram och inte bara känslorna, tycker du inte?
Jag håller ju inte med om att det handlar om genus. Ser vi till företeelsen att tjejer överlag sköter mer i hemmet än killar, absolut. Men det jag skrev var riktat direkt till Popmorsa, dvs som två personer i en relation.
Man kan ju knappast varken lösa eller ska cementera någon gängse genusuppfattning i sin egen parrelation? Jag ser i varje fall min flickvän som personen jag älskar i första hand, mer än att jag skulle tänka på att våra olikheter är oöverkomliga för att vi har olika kön.
Att ondgöra sig över genus med sin partner istället för att se det som att det är två vuxna människor som behöver kommunicera och kompromissa för att kunna få till en bra relation. Det var det jag försökte beskriva. Individ före kön med andra ord.
@Anonym - Vad är det för argument som du hört hundra gånger och som är så fel? Har du läst mitt svar? Jag skriver att man ska lyssna och respektera varandra åt båda håll för att det ska fungera. Att då göra att frågan om genus är större än kraften hos ett par som vill komma förbi sina svårigheter. Det är då något som inte jag kan begripa värdet i.
Roger!
Jag tycker du resonerar intressant, men jag håller inte med dig.
Du lägger skuld på Popmorsan, för att hon enligt dig tjatar. Tänker du då att killen skulle bli mer ovillig att städa pga sk tjat? Varför ska det över huvud taget behövas en "tillsägelse"? Och - hur tycker du att hon ska lösa den här situationen? Det blir så kontraproduktivt med ditt resonemang. Typ, han städar inte, hon säger till, han städar ändå inte, hon borde sluta tjata. men SEN DÅ?
Och sedan undrar jag, om man kan dra slutsatser om genusfrågor i hemmet i allmänhet, varför kan man då inte göra det i sitt eget förhållande? Vad är det i "allmänheten" som är så skilt från det man har hemma?
Roger: Nej, det tycker jag inte.
Lovisa K: Hear hear!
Alltså jag orkar egentligen inte det här, men måste säga bara lite lite. Det ÄR VÄL KLART SOM FAN ATT DET ÄR EN GENUSFRÅGA. Och att man ser till individen istället för till det allmänna samhälleliga, vad fan är det? Vad är du, uppvuxen i en grotta och helt opåverkade av din samtid? Det är väl självklart att vi som individer är formade av samhället och de MAKTSTRUKTURER som finns där och därför agerar på ett visst sätt utan att i alla lägen vara medvetna om detta. Det är ju så det funkar, man gör på ett visst sätt och tror att man gör det av egen fri vilja men man är verkligen en produkt av sin omgivning. Så. Jag borde skriva mycket mer och kanske använda mindre RASANDE FEMINISTORD för de brukar verka skrämmande men jag pallar inte. Sen tar jag självklart det här inlägget personligt eftersom jag har det ungefär likadant fast vi har tre ungar att städa efter. Och jag är inte heller tillsammans med en grobiansnubbe som ba höhöhöar, nej då. En fin kille som visst röstade på Fi och gillar de mjuka värdena (!!) i livet men som fan inte klarar av det tråkiga i att städa. Och det är verkligen den osexigaste känslan i världen att gå omkring och vara nåns sura morsa. Och sen, efter det där sura och rasande och smällandet i dörrar, då kommer ju det ledsna. Det där att om han nu älskar en, vill han inte att jag ska må bra då? Och om nu städning är så jävla trist och tråkigt och vardag, varför vill han att jag ska ha det så jävla tråkigt, trist och vardagsigt?
Okej. Förlåt för min klagosång, det blev visst både personlig och privat. Tjo.
@Anna,
jag vet inte riktigt vad du svarar på, men jag tolkar det som att du är ointresserad av att fortsätta diskussionen.
@Lee,
jag antar att det är mig du syftar på när du skriver "Vad är du, uppvuxen i en grotta.", och som svar på din fråga: nej det är jag inte.
I övrigt ser jag din kommentar mest som en beskrivning av din situation snarare än något jag kan ha någon åsikt om. Du verkar inte vara helt nöjd med din relation, och det kan jag bara beklaga. Men det är knappast något jag kan säga något om. Är det någon som har koll på dig och din man så är det du. Någon argumentation i ämnet är det dock inte vad jag kan utläsa. Så lycka till oavsett hur du väljer att lösa de problem du upplever. Det är allt jag kan säga.
@Lovisa K,
om du anser att jag försöker skuldbelägga Popmorsan så har du missuppfattat vad jag försöker skriva.
Det jag beskriver är att båda personerna i en relation är ansvariga för att kommunikationen fungerar. Det handlar inte om att plocka poäng, det handlar inte om att någon borde förstå. Man kanske kan önska att det vore så att två människor själva begrep vad den andra ville och kände, men oftast är tyvärr verkligheten den motsatta. Man förstår inte varandra, och det är ofta det som gör att det uppstår den här typen av problematik.
Hur kan det vara kontraproduktivt att ytterligare stressa vikten av kommunikation? Jag vet inte hur du brukar lösa konflikter, men jag har upplevt det som att de bäst löses genom att man verkligen ventilerar dem parterna emellan. Inte med fokus på skuldbeläggande utan med en genuin vilja att förstå och komma fram till en lösning.
Det behöver inte vara tjat eller arga ord när dörren slås igen. Kommunikation överlag brukar fungera rätt dåligt om man försöker utföra den när man är sur, ledsen eller förbannad. Att man sätter sig ner i lugn och ro, utan något som stör och berättar precis det som det här inlägget beskriver. Att det är något som i sig är en liten sak, en halvtimmes städning, men att det i sammanhanget blir stort. För det är upprepandet. Det är känslan av att vara ignorerad, det är uppgivenheten inför att förvänta sig något negativt och sedan få det bekräftat. En negativ spiral som fortsätter oavsett hur mycket man anser att det onda i sammanhanget är genus.
Som jag beskrivit tidigare. Genus KAN vara problemet i Popmorsans situation. Kanske är det till och med troligt att det är det. Dock känner jag inte hennes man, och jag misstänker att alla som så styvnackat hävdar sig veta hur sanningen ser ut här i kommentarsfältet inte heller gör det. Då är det mer förvånande att 90% av kommentarerna här är fokuserade på att säga att det är genus snarare än att komma med
förslag till en lösning på problemet.
Detta resulterar i att jag snarare ser det som ett problem mellan två individer i en relation snarare än något annat. Jag ser tre möjliga scenarier:
Det KAN vara så att det enbart rör sig om en genusfråga, att det är så programmerat i hans manliga sinne att det är en symptom på ett mer djupliggande problem.
Det KAN vara att Popmorsas kille är ett person som bara ignorerar städning, vill ha skitigt omkring sig och struntar i att det sårar sin partner.
Det KAN vara att han inte förstår vilken negativ påverkan hans tendens att blunda inför problemet har för förhållandet, men att han skulle skärpa sig om han förstod det.
Jag tolkar och tror att det är det sistnämnda. Jag kan ha fel naturligtvis. Men newsflash: det kan alla som skriver med versaler och multipla utropstecken också. Jag försöker komma med tips om hur det kan lösas, var är lusten att lösa konflikter bland de som istället finner det mer intressant att provoceras av det jag skriver istället för att göra något mer konstruktivt med sin tid?
(forts...)
(...forts)
En del, för att inte säga många här, har upplevt det som genus i de relationer som de haft/har. Jaha, vad är det med det då? Jag har upplevt kommunikation som en bra lösning på problem jag har haft i mina relationer. Varför skulle era upplevelser vara mer värda än mina och mer sanna? Jag upprepar återigen, genus kan vara anledningen, men den måste inte vara det och därför utgår jag från en lösning av en situation istället för att spekulera kring en människa jag inte vet något om.
Det enda jag kan gå på är den beskrivning jag fått i ett inlägg på några få stycken. Det enda jag kan utgå ifrån är att oavsett vad det är för strukturer som finns i samhället i stort kommer det väldigt lite eller ens något kunna påverka lösningen i just detta specifika förhållande. Jag tolkar det inte som att den här bloggen är en plats för att lösa samhällsproblemen i stort. Jag tolkar det som att en (1) person upplever en situation som jobbig rörande hennes partner (1 till person) i deras relation (1 par). Inte en frustration över alla andra människors situation (även om igenkänningsfaktorn är hög vilket kommentarerna bevisat).
Att kunna identifiera problem och sätta dem i rätt sammanhang, exempelvis genus, kan vara helt nödvändigt för att förstå hur en situation uppstått. Det kan vara klargörande att förstå att det här exempelvis skulle grundas på en syn som följt med sedan barndomen och uppväxten snarare än att den handlar om att Popmorsas kille är ett svin som medvetet skiter i henne och vill såra henne. Men jag känner som sagt inte någon av de två huvudpersonerna här. Jag kan inte identifiera och utläsa varifrån problemet uppstått, jag kan bara ge en kommentar på hur man ska lösa problemet enligt den erfarenhet jag har, vilket också var vad jag gjorde.
Är det något som är kontraproduktivt är det att bara söka en anledning till ett problem. Det om något är att försöka skuldbelägga någon utan att det kommer något positivt ur det. Målet i det här måste väl vara att lösa problemet - inte att älta vems fel det är?
Genus är och kan vara orsaken till många problem i en relation, men det är inte lösningen till något av dem.
Kommunikation och viljan att verkligen förstå den andra parten är det. Det är min fulla övertygelse.
Min högst personliga erfarenhet är att det är jag som är stöd- och tjatpersonen. I flera relationer och kombo-boenden. Och jag är man. Och det är inte som om de jag bott med varit smutsgrisar eller oresonliga, jag har bara haft större krav och således iklätt mig en viss roll.
Dock tror jag att det på någon nivå är en genusfråga, även om det kanske inte är det lika mycket i mitt fall. Den roll man iklär sig i en relation påverkar väldigt mycket, och att säga att alla roller är styrda av genus är faktiskt ganska trångsynt måste jag säga.
Nåväl. Oberoende om varför det blir som det blir så är det mycket tröttsamt och tråkigt.
Och jag vill även hålla med Roger om att det är
sjukt tröttsamt med människor som envisas om att diskutera genus I VERSALER och prata om IDIOTKILLAR!!! osv. Jag håller till stor del med om den generella genusteorin men när dess huvudskliga försvarare är skrikiga och arga personer är det svårt att inte tröttna på att diskutera den.
Anders: det är ju skitbra om du tröttnat på att prata om genus, då kan du göra mig en macka. Tar du tvätten när du ändå är uppe?
Anders är min pojkvän och efter att jag läst det här inlägget frågade jag om vi ska göra ett städschema, så jag inte åker snålskjuts på hans pedanteri när vi flyttar ihop. Ett väldigt bra tips för att jämna ut ojämlikheter, för övrigt.
Om du var ihop med honom Ella, så hade han förmodligen gjort precis det du ber honom om. I evigheters evighet, för att hans städsamvete förbjuder honom annat. Tyvärr.
Ella, jag vet ärligt talat inte vad det är för poäng du försöker få fram. Jag diskuterar gärna det jag tog upp med medhållare såväl som mothållare (that's not a word!). Men det är svårt att göra det när jag helt enkelt inte förstår vad personen som svarar mig vill säga. Att jag inte förstår hur det är att vara kvinna i hemmet? Att jag inte har den kvinnliga erfarenheten och därför inte kan försöka likna mig vid att bära på en roll som många kvinnor gör?
Förstår som sagt inte, så utveckla gärna. Om du har intresse av att diskutera det istället för att projicera frustration på mig, det vill säga.
Jag tycker att Roger säger det mycket tydligt och bra. Städning är inte en genusfråga, även om hemmet ses som en kvinnodomän och "duktiga flickor" kanske lätt tar på sig rollen som husets chef. Till syvende og sisdt handlar ju städning dock något som sorterar under kontroll- och renlighetsbehov och är en fråga om personlighet. Det finns många ordningssamma män, och många slarviga kvinnor. Jag tillhör de sistnämnda. Har skrivit mer om saken här: http://blogg.aftonbladet.se/lisamagnusson/2009/10/disken-kan-vanta
Roger: Men hur definierar du egentligen "genus" nu? Du skriver som om "genus" innebar "på grund av medfött kön".
SAOL:
genus s. -et; pl. = grammatiskt kön; släkte av djur el. väster; inom kvinnoforskning: socialt kön
@Elin I,
Hej. Det jag gång på gång försöker hänvisa till i min argumentation är att jag inte finner könsperspektivet vara det överskuggande i detta specifika fallet.
Jag ser på genus enligt den sista definitionen ovan, dvs. socialt kön. Inte någonstans i min text har jag skrivit att könsrollerna är något vi föds in i, och därför så ser jag gärna att du inte lägger orden i min mun, tack.
Skicka en kommentar