Silent sigh

Oftast när jag träffar vänner och bekanta jag inte träffat på länge så slår det mej hur mycket de har åldrats. Det beror nog mest på att det gått fem, sex, tio år sedan vi sågs senast och mindre om att de ser gamla ut för sin ålder. Länge tyckte jag inte att jag själv såg ut att vara min ålder, jag tyckte jag såg mycket yngre ut. Det gör jag inte längre. Tycker det alltså. Inte gjort på ett par år. I helgen när jag spelade på Obaren så var mitt ex där. Mitt käraste ex. Han stod i baren med två tjejer jag aldrig sett förut. När stället tömdes så pratade vi lite i baren, hälsade på tjejerna, tog i hand osv. Utanför möttes vi igen. Linus (exet) ba "men hon är ju från Sala". Jag ba "hmm" och kollade och vred och vände på huvudet och ba... vänta lite nu. Nån klocka plingade i bakhuvudet och så såg jag en sjuttonåring-artonåring, en jättesöt en, som umgicks alldeles för mycket med mitt ex, som redan då var mitt ex fastän vi bara var 22. Och först då fattade jag att den här långa KVINNAN med ljust hår och vuxna kläder faktiskt var hon, den där lilla tjejen med runda gosiga kinder och festivalkläder, som jag drömde mardrömmar om när jag var liten och olyckligt kär och dumpad av han jag trodde var the love of my life. Hon var vuxen! Och vad fan gör det mej? Om ni tror att man som genom ett trollslag slutar kokettera över utseende och image bara för att man blir morsa och passerar trettio så har ni fel. Det slår (åtminstone mej) då och då fortfarande som en rak höger över käften: jag är över trettio. Jag ser ut som över trettio. De som var yngre än mej, de som jag tyckte var småtjejer förut, de är också trettio nu. Det är weird. Att ens historia inte stannar där man sist upplevde den och plötsligt en dag står man face to face med den och den är nånting helt annat.