Jag känner att jag måste utveckla det jag skrev nedan, vilket förmodligen bara kommer grotta ner mej än mer i förvirring. Men alltså. Jag går ju inte omkring och ba "oooh stackars mej, jag är en anonym tråkis nu". Men om man har i åtanke att jag startade den här bloggen, som kanske skulle kunna kallas mamma-blogg, men egentligen bara är en enda stor skräppåse där jag kan spy ur mej gnäll, alla fall, jag startade ju den för att jag inte hade något utlopp för min trettioårskris som framkallades av att jag blev med barn och fick sluta med det som varit hela mitt liv i sju år (fest, dj, hipp osv). Jag är inte alls så där ångestladdad och labil som jag var för två år sen, jag har väl gjort en slags (halvtaskig) landning i min nya roll och jag är rätt lugn med den. Men det är klart att det slår en ibland, som när jag och Carro gick till Kåken en average fredag i vintras och ba GUD, det är fullt här och vi känner INGEN. Det hade inte hänt tre år tidigare. Och det är klart att jag evolvat och blivit något annat, precis som man "ska", jag är på riktigt inte avundsjuk på de i min ålder som fortfarande har lyxen att leva så, för jag inser ju att de går miste om något de också. En Hanna till exempel. För oavsett vad man har/är, så ter sig nog andras gräs grönare ibland för de flesta. Vilket så klart inte hindrar en från att deppa ihop stundtals inför det hära osköna faktumet; att man har blivit ersatt där ute, att man var ersättningsbar, och sånt är ju svårt att deala med vilken situation det än må vara. Alla vill ju vara irreplaceable på ett eller annat sätt. Ibland kan jag till och med kolla på vissa tjejer där ute och ba "hon är jag för sex år sen". Det är klart att sånt är lite knepigt att hantera när man står med en nedkissad unge på stan och en sån glider förbi i tuffa skor.
Därför var just de där orden nedan (sagda i hemtam konversation) så jävlans close to home. Spelar ingen roll att det var jag som slutade jobba med allt det där tuffa eller jag som gjorde valet att ta en mer undanskymd plats i det som kallas media-Stockholm, det förändrar ändå inte att det bitvis är lite deppigt att inte mötas av roliga inbjudningar varje dag på hallmattan. Det är ju en sorts bekräftelse på att man ääääääär någon, man är wanted. Världens ytligaste bekräftelse förvisso, men ändå, har man haft det där så är det pretty hard att släppa. Det har väl med identitet att göra, antar jag. Och det är först det senaste året jag känner att jag börjar forma mej en ny en, efter att den andra självdog för ganska exakt fyra år sedan.
Fan. Det är svårt att förklara och jag vet att jag inte har någon skyldighet att förklara det egentligen. Men jag ville göra ett försök. Så att jag inte låter dum i huvudet. *well good luck with that*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Du behöver inte. Fast jag fattar verkligen. Och fast jag vet att det inte hjälper så tycker jag att du är så jävla mycket coolare nu.
åå, jag fattar att det var på skoj och så; men shit vad taskigt det LÅTER. det gör det väl?
och apropå inget eller såklart apropå ditt inlägg så tycker jag du verkar skittuff och ibland blir jag jätteavundsjuk när jag läser för du verkar så cool.
Gud. Jag fattar precis. Fast i mitt fall handlar det om att jag så här i efterhand ångrar allt jag inte gjorde. Jag började med allt alldeles för sent. En del saker gjorde jag inte då, och nu är det så dags...
Det ÄR ångest.
Hahaha, förlåt skrattet men din sista kommentar är bara för rolig. Du är rolig!
Jag tycker du är helbra! Gillar din blogg som f-n!
Det är ju svårt att skriva pepp när man inte känner dig och inte heller känner till dealen med personen som sa det där men hur som, jag tycker du är bra bra bra och det tror att du tycker själv också (oavsett hur många som kommer ihåg dig).
Jag brukar skita i vad folk säger men när dom kommer åt en sån där hemlig punkt så brukar jag kalla dom Mongo eller nåt i smyg ett par gånger och sen är det över. Barnsligt? Abso-fuckinglutely!
En annan väl beprövad metod är ju att tala om för personen i fråga att man inte alls uppskattade det. Funkar det med.
Slutkläm: Du är bra! Och jag diggar dig massa!
Gud, vad jag känner igen mig, och då har jag ändå bara varit morsa i tre veckor. Hade minikris förra lördagen när jag satt med datorn i knäet och läste feststatusuppdateringar och kollade festbilder på Facebook och bara ”men jag är ju inte ens bjuden!!!” Men vem bjuder en nybliven mamma och hennes typ tio dagar gamla bebis på spritfest på en balkong? Längtar tills jag också har landat liiiite mer i den nya rollen.
Hej från Lund. Jag förstår EXAKT vad du menar. You nailed it. Tack för en super bra blogg!
Ahh. Just nu älskar jag dig så mycket att det gör ont. Creepy va:)
Ingen annan skulle kunna vara så öppen med ett sådant jobbigt ämne, så ytligt att det egentligen borde vara tabu, men som de flesta av oss självklart kan relatera till.
Du fattar att du aldrig nånsin får sluta skriva va?
/ En annan Hanna
det som är bra är ju att man alltid är irreplaceable på något sätt. det må vara så att du inte är lika hipp som du var, men du är ju oumbärlig för hanna istället.
Nu börjar jag tröttna på alla nyblivna mammor som säger att vi andra 30+-tjejer missar det här med barn. Sluta! Sluta sluta sluta resonera i termer av vad man missar och inte! Snälla allihop!
Jag har inga barn, jag är trött på folk i min ålder som hela tiden pratar om att livet inte kan vara kvar där man varit, att man måste utvecklas, sluta gå ut, skaffa familj.
EXAKT det du får ångest av i den kommentaren som du fick om att ingen nämnt dig, EXAKT samma resonemang fortsätter du själv följa när du ska förklara att du är glad att du inte är kvar där i utelivet där vi andra i samma ålder är.
Jag önskar att vi skulle sluta tänka på livet som en rak sträcka, utan mer som det totala virrvarr det faktiskt är. Ena dan är man ute i vimlet, nästa är det annat som gäller, sen kan man helt plötsligt vara ute i vimlet igen. Ingen ska döma, ingen ska prata om vart man ska vara i den ålder man är. Det är min önskan!
okej, gå miste om var klantigt uttryckt, det håller jag med om. och jag tycker verkligen inte att man ska sluta gå ut för att man nått en viss ålder! herregud. och "evolva som man ska" behöver inte nödvändigtvis vara att få barn och följa "normen", alla utvecklas olika. jag är fan den sista som hävdar att man ska klippa sej, skaffa ett jobb, börja spela golf och stånka fram en unge för att få kallas hel. jag tycker inte ens om barn särskilt mycket. förutom några få smarta gulliga.
hehe det är lugnt.. gillar din blogg för att du är lite ängslig, jag är likadan. Har senaste tiden börjat ruttna mer o mer på alla som skaffar barn som säger att man missar nåt. Har bara lust att säga att hey, ni missar något ni med! Total frihet till exempel!
Men du är absolut inte värsta exemplet!
Jag tror mest att du inte är så intresserad av att va ute i vimlet just nu. Du har andra prios, det fattar man. Sen kanske vips du är tillbaka igen om du känner för det!
Skulle vara så kul om vår generation är den som börjar bryta ner normer och förväntningar på hur ens liv ska se ut när man är kvinna.
åh jenny jag håller med så det dånar. det finns oändligt många sätt att leva och det är ytterst personligt hur man väljer att göra det.
Skicka en kommentar