same same but different

jag sitter på string och skriver en krönika som så många gånger förr. jag brukade sitta här och skriva klubbtexter till rodeo. det var på den tiden saga och micke jobbade här och de brukade göra världens bästa pastasallad till mej. pasta och feta, komplett dränkt i vinäger. superbt. jag älskade att sitta med laptopen på string. det var alltid nån man kände, alltid nån man stött på natten innan, alltid nån att bomma en tjuga av. och alltid alltid låg cigarettdimman som en tjock dimma i lokalen, man luktade som en askkopp när man kom hem. men det var härligt för vi var kids och vi hade gårdagens smink och i natt skulle vi ut igen och vi var liksom så där härligt dekis och spännande och lagom i dont give a fuck. jag blir lite rörd när jag tänker på det. att det var lite gulligt i all sin dumhet. hur glad jag är att jag inte är där nu och hur skönt det är att jag inte blivit tillräckligt vuxen för att ha slutat sakna den tiden. för det gör jag. och så saknar jag string. det är sej fan inte likt. inte en svartklädd mänska i sikte, folk är nyduschade och beställer smoothies. inte direkt inspirerande för en modekrönika. men jag sitter här ändå. för gamla tiders skull.