Every now and then I fall apart

Alltså i går. Så himla kul. Allt var bra. Thomas Bodström var där, het som ett avgasrör, liksom Clooney-isk. Lite missnöjd med att jag spelade Håkan på slutet, jag gör alltid det när jag freakar och inte kommer på nåt som kan toppa det som varit innan och jag är som besatt på tanken på att överskrida och eskalera och göra ännu bättre. Enter: Håkan. Och det är aldrig så kul som man tänkte sej innan. Men alla fall. Magiskt men tragiskt, bra låt. Jag ger kvällen nio av tio. När jag kom hem låg Hanna och syrran skavfötters i soffan, Hanna somnade kl fyra fick jag veta. Nu mår hon bra, jag har lösögonfransen kvar. Är ursnygg i min ensamhet.