Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Twitter
SÖK
Här just nu
Etiketter
- Foton (299)
- Frågestund (42)
- Gnäll (196)
- Hanna (352)
- Krönikor (20)
- kärlek (17)
- Ledsen (72)
- Livet (1352)
- Musik (175)
- Populärkultur (490)
Inlägg
Follow this blog with bloglovin
Bloggarkiv
-
▼
2010
(849)
-
▼
april
(85)
- This ain't moving on I know
- Now thats just fucked up
- Vissa låtar kan heta vad som helst men egentligen ...
- Please please please let me get what I want this time
- Damaged goods part 2
- Damaged goods
- Going blank again
- You want the truth?! You can't HANDLE the truth!!
- I've been afraid of changing 'cause I've built my ...
- Mama said knock you out (Hanna har en skön blåklocka)
- Oh Lina where art thou?
- Love will tear us apart (again)
- Thaiboat take away
- The most beautiful girl in the world
- And it takes you down at the speed of sound
- 3 live crew
- A walk in the park, I've got to get some sense bac...
- Eftertankens kranka blekhet
- Fångade sparken med huvudet, hade tänkt alla tanka...
- Giving up the gun
- Nånting speeennande, nånting att leka med
- Kolla vackert par
- Spelar lite på varuhus bara
- Där våren bor i hennes steg
- Got wheels and you wanna go for a ride
- Ingen här som är revisor?
- Kauken
- And I think to myself
- Merkurius brinner
- 69 times the pain
- Flash delirium
- Svamp-Bob tema på mitt nya Firefox!
- Annie? Who's Annie?
- Hurra för mej!
- But I'm a cheer leader!
- Love is wrapped around my heart like a boa constri...
- Du är en saga för god att vara sann
- Jag ber dej, ber dej nu
- Smoke some fags and play some pool, pretend you ne...
- Middag hos Pelle (mm, korv)
- En stukning i kväll vore inte helt otippad
- From the edge of the deep green sea
- Blame it on my wild heart
- MADCHESTERLÖRDAG
- We built this city on rock'n'roll
- *** and *******
- Två minuter senare öste haglet ner
- Lost because I wanna be lost, don't try to find me
- Defining the 90's
- Carro, jag är en skör viol och du, DEVEETUH!
- Get it on
- Ryktet om vår död är betydligt överdrivet!
- Slutet har just börjat mellan dej och mej
- Soul meets body
- Ett tidsfördriv att dö för
- Helt vanligt samtal
- Fina saker som hänt
- That's me in the spotlight, losing my religion
- Du och jag livet
- Bad (och bad)
- Det här är årets hittills bästa låt
- Da bomb
- Think of me when you're coming down, but don't loo...
- I predict a riot
- Your confusion, my illusion
- Jag tycker Lily har så fin röst
- "Jag tycker att det är kul att du har nånting att ...
- Disorders
- (Not so) funny little frog
- Jag tycker fortfarande att den här låten är helt j...
- En sorts bekännelse
- Fan också
- Vad sa munnen nu?
- Hold my hand, rest assured, I won't fail you. Calm...
- Min första egna vidjo!
- Min kille plus hoj står staty på Medis
- Hej Blåkulla! Jag kommer nu.
- Chuck-e-cheese
- No one on the corner has swagger like us
- En annan grej jag är för trött för i kväll är...
- Montreal might eat it's young, but Montreal won't ...
- You drink some whiskey drink, you drink some vodka...
- Matcirkeln kollapsar när Hanna är borta
- JAG DÖR PÅ DETTA
- Dagens retro
-
▼
april
(85)
23 kommentarer:
Oh. Jag har faktiskt ett litet råd på dylikt, det är bara baserat på egen erfarenhet och funkar säkert inte alls för er men, men, men, kanske värt att prova ändå:
När jag och min (större) unge hamnade i eviga ställningskrig fick jag för mej att jag skulle berätta att jag blev ledsen, jag med. Inte på nåt buhu-tyck-synd-om mej-vis men liksom straight up ändå, typ: "Todd/Hanna, jag vill inte prata mer nu. Jag är ledsen. Det skulle vara kul att bada idag men så blev det inte så."
Så får man deppa lite över detta. Typ våga enas kring att det inte alls blev bra. Då har min unge plockat fram en väldig massa empati och förståelse och velat försöka göra det trevligare ihop nästa gång.
Ta inte fajten! skulle mitt råd kanske kunna kokas ned till.
(Men ibland ska man förstås göra det också såklart. Men som idag, när din övergripande känsla ändå är att du är ledsen mer än arg tycker jag inte att man ska dra sej för att förmedla det.)
Ok, over and out för låtsas-barnpsykologen!
Låter som ett ypperligt råd. Enda minuset är att jag själv blir som ett barn och liksom TJURAR jag med. Ohållbart mao. Men jag försöker verkligen, och jag ska försöka tänka på dina smarta ord nästa gång. Och så har jag liksom lovat mej själv så här: att om jag säger typ "det blir ingen hamburgare till lunch om du inte sätter på dej mössan nu, jag tänker inte be dej en gång till" och hon ba NEEEEEJ INGEN MÖSSA och ställer sej och hoppar på den, då måste jag hålla det jag tidigare sagt, hålla nån slags konstant, så att jag alltid håller vad jag säger oavsett om det är nåt kul eller nåt argt. Alltså blev det ingen hamburgare fastän vi båda var svinhungriga och i stället hem och ba makarooooner för hundrade ggn. Nu sover hon och jag vill väcka henne och kramas och vara vänner. DET ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT ATT VARA MAMMA, LINNA. blir tokig.
Hoten. Jag faller dit på dom ständigt jag med, fast jag inte vill. När Henry vägrar tandborsta blir jag tyst och sur och sätter mig och väntar på toalettstolen och säger att då blir det ingen saga. Och så väntar jag och väntar, låter stormen rida ut tills han slutligen ger upp och kommer. Varje kväll samma sak och jag undrar hur länge det ska hålla på. När ska han fatta? Försöker hålla huvudet kallt och tänka så här: Helt NORMAL utveckling för en treårig unge. Hanna växer och LÄR sig saker.
Men så jävla drygt.
Jag är inte mamma själv, så jag har verkligen ingen aning om mitt råd funkar, men man brukar prata om att positiv förstärkning är bättre än negativ. Så istället för att ta bort något om man inte gör som man säger så lägger man till något om man gör som man säger. Typ "om du sätter på sig mössan så får du en jättegod hamburgare!" "Alla duktiga tjejer som har mössa på sig får hamburgare!", "ska vi tävla om vem som snabbast sätter på sig mössan!" etc etc.
Vet som sagt inte om det funkar men du får gärna testa och berätta!
Jag brukar gå in på psykologiguiden med jämna mellanrum, känns lite bättre efteråt:
"2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.
Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring."
Ja, inte är det lätt, de har nån period där runt tre då de kan gå och bli riktigt knepiga att ha att göra med.
Min unge gick snarast och gjorde slut med mej. Skulle bara vara med pappa, hata mamma, etcetera, etcetera. Men jag höll huvudet högt, lät mej förödmjukas och hade vissa gränser för när det förödmjukats för mycket. Aldrig slåss, aldrig hata-hata-hata-mamma och annat.
Men det där med att hoppa över hamburgaren tror jag inte man behöver vara för hård med. Hon kommer bara känna att du älskar henne, ändå, trots allt. Och det gör nog inte så mycket. Och när du också vill ha, så kör hamburgare!
Bättre att hålla på sina egna gränser tror jag. Vad man själv kan tolerera, hur man själv vill bli behandlad. Våga bli ledsen, våga berätta att man blir ledsen, tappar lusten. Hon vet att hennes existens hänger på dej, att du måste va i ett stycke.
Å mitt i allt får man inte glömma att de är barn. Haha, ja inte är det lätt.
Men om det är till nån tröst kan jag berätta att jag och min sexåring den enklaste och bästa relation idag, i n g et är just nu komplicerat. Och då ville han inte veta av mej på nästan ett helt år för ett par somrar sen.
Psykologerna Louise Hallin och Malin Alfvén pratade just om det där på Knattetimmen på P4 idag. Lyssna på webben. Kramar till dig!
Vår kloka förskollärare sa till mig när det var som värst att "tänk på att det är lika jobbigt för henne som för dig". Det glömmer man lätt. Då gällde bråken all typ av förändring, hämta, lämna, klä på/av, in i bilen/ut ur bilen, sova/vakna ja och så vidare. Hon menade att bråken är oundvikliga, barnen måste testa oss, det ingår liksom. Men det är lika jobbigt för båda.
har jobbat med små barn i ungefär 2 år nu. relativt ny inom området men alltså, så mycket har jag sett så att jag med säkerhet kan säga att a-l-l-a föräldrar till 2-3 åringar i princip har ett jävla helvete. och så tillika barnen, förstås. det bara är så. men som en tidigare kommentator skrev så vet jag av erfarenhet att positiv förstärkning är mycket bättre än negativ. alltså typ "tar du på dig mössan nu så hinner vi gå och äta god hamburgare!". då känns det också lättare att motivera och hela situationen blir mer lättsam, eftersom man inte drar sig med tjat och gnäll. ("nu blir det ingen hamburgare om du inte tar på dig mössan!") upplever det väldigt ofta på jobbet faktiskt. barnen blir ju själva mer peppade och glada när dom får nåt kul.
jag tror att det kan bli lite extra jobbigt när men som mamma har för stora förväntningar på vad som ska hända. tänk bara alla extra fina frukostar man tänkt ut och ungen bara "filochflingor som vaaaanligt" eller värsta utflykten när man har tänkt ut allt i förväg och så bara blev det jobbigt med vanten eller nåt och så WWWWWWWWAAAAAAAA. med ett barn i hannas (och min sons ) ålder så blir det en viljornas kamp. och det är lika jobbigt för er båda.
en viktig sak att tänka på är att inte förminska dig själv och skuldbelägga alldeles för mycket, fan det är så mycket skuld i allt mammande som det är. jag tror att det är bra att barnen ser våra ärliga reaktioner, vare sig det är ilska eller glädje som behöver komma ut.
ha kul nu när du är barnledig .
kolla gärna mina barns bildblogg
http://intentionalities.blogspot.com/
skönt att höra att andra har det som jag. åh så skönt med er alla som erkänner hur för djävligt jobbigt det kan vara.
min två åring kan ibland kännas som ett litet monster som bara gnäller - och jag panikar och tänker att jag misslyckas kopiöst med min barnuppfostran
håller med drvnik att våra egna förväntnigar ofta förstör. och de ställer även höga krav på perfekta barn.
men herregud vad svårt det är!
men herregud, hot och straff brukar kallas "den svarta pedagogiken" och ska undvikas för det leder bara till dåliga relationer mellan barn och förälder. jag blir så irriterad när föräldrar pratar om att man måste vara konsekvent, nej det måste man inte! man måste vara lyhörd, lugn och smart. jag blir förvånad att en utan barn har fattat det där med positiv förstärkning, måste vara någon som pluggar till eller är lärare.. läser inte föräldrar nånting om barn överhuvudtaget undrar jag ibland? har själv en treåring och är förskollärare och det är ofta jag undrar hur okunniga föräldrar kan vara, tyvärr. lycka till och snälla försök sluta med hoten..
Sofie: Chilla! Alla gör sitt bästa, det är inte så lätt alla gånger!
Jag tror också på att försöka hålla sig lugn och undvika de där bråken som bara kommer av att båda är trötta och sura, ta ett steg tillbaka och när båda lugnat sig säga att man blev arg/ledsen. Läste boken "fem gånger mer kärlek" för ett tag sen, ibland är den lite cheesy men man kan ju plocka råd man tycker verkar vettiga och passar en. Just hoten verkar vara en fälla, lätt att man i stundens hetta hotar med sånt man själv inte vill (och därför låter bli att stå fast vid vad man sagt). Kanske bra att tänka över lite "strategier" nu när hon är bortrest, tänka igenom hur du skulle vilja reagera nästa gång situationen uppstår och sen försöka hålla det. Låter säkert lite väl kbt/självhjälp men det är som du säger lätt hänt att man dras med och blir som ett tjurigt barn själv om man inte håller huvudet kallt.
Grattis till dig Sofie, det verkar som att du känner att du har lyckats. Själv är jag inte ett dugg förvånad över hur "okunniga" föräldrar är utan tycker snarare det handlar om att föräldrar periodvis känner sig osäkra i sin roll bland alla nannyakuter, BVC-experter och förskollärare också för den delen. Problemet är väl snarare att det finns FÖR MYCKET av barnexpertis överallt att läsa, sålla och ta in som förälder idag, det räcker liksom inte med att veta hur mormor gjorde för att få ungen att sova utan nu ska man helst pröva 17 andra sovmetoder också innan man bestämmer sig. Det är väl egentligen inte så konstigt att man vacklar ibland - man föds ju inte till den perfekta föräldern direkt. Man får helt enkelt träna på att bli så bra man kan.
ja, träna och läsa. jag vet att det inte är lätt men det är absolut nödvändigt att lyssna på barnet och inte på sig själv och det man omedvetet gör för att känslorna säger det (eller att ens egna föräldrar gjort så). dessutom verkar det som att många föräldrar är rädda för att verka mesiga och därför tar i lite extra med" nej, du får inte, "du måste" osv. ist för att hitta altenativa sätt. tjat och gnat har lika dålig inverkan på barn som på vuxna! tänk dig själv att ha en förälder som tjatar och blir arg så fort du motsätter dig något. ja nog skulle jag bli ännu argare och inte fan skulle jag bry mig om nåt hot eller lära mig nåt i den situationen.. men bli irriterade ni, jag vill bara underlätta för er och stå upp för barnen. kul att ni blir provocerade!
vill tillägga att jag inte tror på några metoder. jag tror på respekt för barnet och en förmåga att sätta sig in i barnets perspektiv. träna som du säger "lindsey" och som sagt träna och läsa men inte litteratur som handlar om att underlätta för sig själv, utan för barnet.
alltså sofie - jag är lärare men tampas varje dag med mitt eget barn. Inget man har lärt sig på ett universitet kan jämföras med livet.
men snälla nån. det var jag som skrev det här med att positiv förstärkning är det bästa, men att aldrig bli irriterad eller sur och visa det för barnet - det är ju bara omänskligt. visst, att hålla lugnet är bra, men att kunna säga "nu blir jag faktiskt irriterad på dig när du inte lyssnar" tror jag endast är bra. barn måste väl också få lära sig att se och förstå olika känslor?
Jag älskar att läsa sånt här. Att andra inte heller har det så himla enkelt. Väljer att se det som att jag INTE frossar i andras elände, snarare tar styrka ifrån att vi är många, vi är kloka, och ändå går det helt jävla åt helvete ibland. *gillar*
men det är väl klart att man får och bör bli arg ibland! har aldrig sagt nåt annat. men man måste träna på att behärska sig, blir man arg för ofta testar barnet bara ännu mer och oftare..
Skönt att Sofie är lyhörd, lugn och smart.
Vi andra som är olyhörda, hysteriska och puckade (och faktiskt vågar erkänna det) tycker jag ska vara snälla mot oss själva och inte tro att världens sofior är bättre männsikor för att de lägger band på sig, biter ihop, dämpar sina känslor och talar med psykopatlugn röst. Det MÅSTE koka över i andra sammanhang.
Själv halvskrek jag "Nej DU är dum!" till min treåring härom veckan. Han blev tyst och började sedan gapskratta. Jag också. Detta efter försök med uppmuntran, försök med hot, försök med belöning, försök med resonerande. Det blev inga mer gräl den dagen och under en vecka var hans nya catch phrase "nä DU är dum pappa".
Sen inbillar jag mig inte att det är en vettig pedagogik. Såklart. Alla barn och alla föräldrar är olika.
Åh gud vad skönt det var att läsa det här just nu. Jag jobbar som au pair i Frankrike och har ansvar för tvillingar på två år+en tjej på sex. De är superhärliga men ibland vill jag bara slänga mig på golvet och gråta när de inte vill äta/gå till dagis/gå och lägga sig/gå upp/borsta tänderna etc etc. Plus språkbarriären då, barnen pratar ju bara franska. Tack för alla råd alla mammor, så skönt att höra att andra har det för jävligt också, när man vill att det ska vara fint.
Skicka en kommentar