Jag kom just på det sjukaste. Det var sensommar 2002 och på våren hade jag fått hjärtat urslitet ur kroppen. Jag vaknade i samma rum som vi hade gjort slut i ett halvår tidigare. Förmiddagssolen sken in genom de tunna vita gardinerna, dörrarna mot den nybyggda balkongen stod öppna. När vi gjorde slut var där bara ett fönster. Vi luktade alkohol och sex och jag gick upp för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom, för det här gjorde vi varje helg. Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong medans jag yrvaken och snubblig tassade upp ur sängen för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvåret som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Drottninggatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min bleka tunna kropp. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg. Därför reagerade jag inte så värst mycket när han sa; "synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det, och jag vet att han inte menade det så illa som det låter nästan tio år senare. Han menade inget illa alls förmodligen. Men det var fan det sjukaste man kan säga till någon som varje helg lade upp sin själ på ett silverfat, serverade gång på gång, natt efter natt, ständigt förnekande, ständigt hoppandes på att den här gången var annorlunda. När alla gångerna man omslingrat gått hemåt även fast man visste det oundvikliga bakslaget dagen därpå, när man istället tog alla dessa nätter och förvred dem till något positivt, för inte kunde han väl se på mej så, säga alla de där orden, få mej att jävla leva så, om han inte fortfarande älskade mej. "Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut".
Jag blev glad. Och i bakgrunden sjöng Ryan Adams It's harder now that it's over.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
fan vad fint skrivet, jag fattar precis.
mitt i prick. finns så många tillfällen då jag verkligen hade behövt läsa den här texten.
fint. vet inte vad jag ska skriva men du berör mig. och jag känner mig inte berörd särskilt ofta. tack emelie för att du är ärlig öppen och äkta.
ÅÅÅÅH jag blir galen! varför tror så många killar att det är okej att säga sånt!? hoppas han är ensam och ful nu.
Åh, mitt hjärta går SÖNDER. Att ens barn ska vara med om såna där saker gör att jag vill plocka fram en Uzi. På riktigt. Vet inte riktigt vem man ska skjuta bara, det är väl så där det är och måste vara innan man fattar ett och annat...
Jag känner igen situationen. Har varit i den själv. Repliken var en annan, men snarlik. Nu väller minnena in och gör mig glad över att jag inte är ung längre utan att jag har några år på nacken. Som en sköld mot den sortens kommentarer.
Vet du vad jag skulle önska? Att du skrev en bok! Den skulle jag vilja läsa.
Skriv bok. NU.
Så fint, så sorgligt och så sant. Jag var också tillsammans med en kille som älskade att få mig att gråta och som ständigt sa att hans högsta önskan var att jag skulle bli "anorektisk, osäker, deprimerad och ledsen". Han älskade nämligen att se sina tjejer sådana. Jag fick heller inte pussa denne neurotiske karl offentligt då hans coola kompisar skulle kunna se att vi var ihop och det var ju sjukt pinsamt.
Kulmen kom då han ville sitta på Riche och leka misshandelsförhållande, där vi skulle sända ut signaler om att han brukade slå mig hemma.
Tackar Gud att jag hade vett att ta mig därifrån innan det blev värre.
Det är hursomhelst hemskt synd att så många fina tjejer alla verkar ha dejtat minst ett svin i sitt liv.
sjukt bra text, synd att den sprungit ur en sådan jobbig händelse. och sjukt bra låt också. sunday feeling...
Åh vilken bra text. Tror de flesta tjejer känner igen det där från någon period i livet. Sjukt jobbigt!
Lisa
(grinar nästan)(igen)
Mm, känner igen. Det är så fint och så jävla fult. Vackert och sjukt vidrigt på samma gång. Slit och släng hjärtat liksom. Guu, orkar ej!
Vackert. Och hemskt. Åh vad hemskt o vackert.
Helt magiskt. Det märkliga med sådana jobbiga, lite smutsiga minnen är att de i efterhand kan kännas vemodigt fina. Just för att man faktiskt kände.
wow.
snälla skriv bok.
helena
Skicka en kommentar