Efter ett mess av Matsy, så kanske jag ska tillägga detta: det under, om slutet, det är alltså bara ett citat ur Håkans låt "Klubbland". Vi ska inte göra slut. Vad jag vet.
Å andra sidan, varje dag som passerar är ännu en dag som tar en närmare det oundvikliga slutet, vilket slut det än må vara man syftar på. *orka ha positiv hållning till livet*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Blev lite orolig också får jag erkänna. Ni är ju så fina liksom.
Emelie, gillar din alltid lika positiva syn. Ingen förstår mig när jag säger att det sista jag konstaterar innan jag lägger mig är: jaha, då var man en dag närmare slutet då. Helt osentimentalt. Du fattar. Har det något med vår uppväxt att göra..?
Kram, Mallan
Vill bara säga att jag ÄLSKAR din blogg. Hittade hit för första gången idag och har nu suttit i flera timmar och läst... Jag bor i en ny stad och har flyttat ifrån alla mina gamla kompisar och umgås bara med ytliga, nya bekantskaper på jobbet som är så himla olika mig. Tror att det är lite därför jag fastnat här, känner igen mig i så mycket av det du skriver och det känns lite som hemma. Det kanske låter jävligt sjukt men jag har speciellt grottat ner mig i "ledsen"-kategorin, detta för att jag tyckte det var så skönt att läsa om RIKTIGA känslor. De bekanta som jag skaffat här pratar aldrig om riktiga känslor, alla har perfekta förhållanden, hus, liv, barn och jag har känt mig så ensam, så ensam. När jag och min kille har bråkat har jag inte känt att jag kan prata med någon om det och avdramatisera det, när jag har legat vaken på natten och oroat mig har jag bara låtsats som ingenting. Och skämts. Jag har skämts så himla mycket och känt mig dålig, ful, otillräcklig och utanför för att alla andra verkar vara så lyckliga och ha det så lätt jämt. Ensamheten har gjort att jag börjat läsa mycket bloggar som också ofta visar en perfekt bild som spär på känslan av otillräcklighet. Jag vet att det är stört att jag älskar dina "ledsna" inlägg men det är bara för att jag tycker att de är så vackra. Att våga visa sig sårbar är vackert. Och modigt. Och viktigt. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver... I allt från uppväxt till förhållanden till gräl osv. Jag kan inte heller bli upprörd eller arg utan att börja lipa.
Ok, det här blev längsta kommentaren in the history of the universe. Jag inser att jag låter som världens looser men det må så vara. Ville egentligen bara tacka för att du vill dela med dig, också om sånt som är jobbigt. Du verkar vara en riktigt härlig, vettig och fin person!
oj! jag svarar lika kortfattat som du långt: ett ödmjukt TACK bara.
Skicka en kommentar