i'm with stupid

och vad är grejen med att jag blivit så puckad? jag kanske inte alltid varit rappaste gaffeln i lådan men jag hade ju åtminstone mål i mun och en antydan till humor tidigare. nu tar det fem sekunder för mej att fatta det enklaste av skämt, min vanligaste replik är "vadå?". sånt framstår hemskt klart när man filmas. fredrik frågar "är det så att hanna är döpt efter hannas källare?". jag svarar "eeeh, ja". jamen kul och uttömmande svar, emelie. verkligen, superintressant. insert billig grabbhumor här i följande mening jag kläcker ur mej, "nästa ska heta carmen, vi jobbar det, det är kul, höhö, jobbar på det, fattar ni... höhö". okej, riktigt så illa var det inte, men det är väl själva FAN att man ska bli ett tafatt mongo framför en kamera. och nu dessutom, jag har ju varit med i teve skitmycket ju. så dags att bli imbecill nu!

just idag är jag stark

jag vaknade i morse och kände mej som en supermorsa. tog följdaktligen ungen ut på vår första tur på stan, bara hon och jag. fyran till nöjesguiden, lunch med carro. kackig jordärtskockssoppa men sällskapet var lovely. promenerade till odenplan i snömoddsrunket där jag köpte latte på coffee cup. stans bästa latte görs på coffee cup. så är det bara. dit kom jessika och hon hade köpt en superpassande present till mej (okej, barnet), ett par chockrosa öronskydd. blev överlycklig. perfekt till hultsfred ju. sen var det dags för vurma där jag skulle möta upp min kille och sverrir & emelie och deras småglin salka och sisi. jag skojar inte när jag säger att det vid ett tillfälle var sju småbarn i vurmas lokaler. vore jag inte morsa själv skulle jag ha fått spader och ställt mej och hetsrökt utanför pga alla lyckliga ihop-människor. äckligt nästan. sen var det dags för studio virtanen. vi visste ju i ärlighetens namn inte riktigt vad vi skulle göra där, vad anledningen var liksom, och det visste ingen annan heller. upplägget visade sej vara enkelt. trettio medianåntings var inbjudna till studion för att spela rundpingis. så vi spelade rundpingis. det hela var mycket trevligt. som att vara på riche i dagsljus. alla man nånsin gjort bort sej inför och tillsammans med på fyllan var där. jag klarade min första boll men blev så stressad att jag gled ut ur ledet och ställde mej och hängde med lina och quetzala i stället. slut.

gothromantik

om det fanns någon rättvisa här i världen så skulle jag bara klä mej i ann demeulemeester. svart och vitt, gothromantiskt och manligt. dramatiskt och ändå så klassiskt. i love her. äger ett ynka linne. ett linne i två lager, med spännen i brösthöjd och tre fyra tygslamsor snott runt kroppen som påminner om såna där vita tröjor man får på psykhus så man inte ska skada sej själv. men gud. vad heter det? jag tappar ord! man blir fan dum i huvudet av att föda barn. allafall, det köpte jag i sällskap av elin unnes på NK 2003. det, det är kärlek till ett plagg. när man minns det exakta köptillfället, vem man var med och vad man hoppades vinna med det nyinköpta plagget. jag försökte vinna en mans hjärta. det gick i stöpet, men demeulemeester vann mitt på kuppen.

sleeping my day away

jag har världens bästa unge tror jag. vi gick och lade oss vid ett typ. klockan är tio över elva och HON SOVER FORTFARANDE. i love my kid. fan jag har insett att jag är en vandrande fashion disaster. har fortfarande femton kilos jävla övervikt och kommer inte i mina vanliga kläder och jönsar därför runt i samma förbannade XL-kläder som innan. XL-klädersom sitter som M, ska tilläggas. XL på en tunn kroppshydda är det snyggaste som finns. jag har dessutom hemmaklippt hår. rakt av bara. som på medeltiden. suck. var in på HM igår som dominerades av tunikor och långklänningar med afrikanska alternativt sextiotalsinspirerade tryck. passande för min fetma, men fan asså, nej. jag vill inte. jag saknar mina för korta herrbyxor och vita skjorta. och margiela-kavajen! den försvann i renoveringen! insåg häromdagen att jag inte sett den i mishmashen på vinden. grät en skvätt. hann också bläddra lite i britt-elle igår. gwen stefani på omslaget. jag tycker hon är skitsnygg, men ganska så ful när hon ler. hennes överläpp blir helt weird. på nåt vis gör det mej glad.

more than this

det är lite lustigt. jag och min kille hade varit och hängt på mjölkbaren där jag läste den här lilla tidningen people och jag gillade det nya numret med marianneluttan på omslaget jättemycket, därefter tog vi bussen till sneakers'n'stuff för att köpa kleinblå skosnören till mina bruna läderkängor som jag inbillar mej ser ut som ett par ann demeulemeester gjorde för fem år sen och vi satt nu på pet sounds och snackade strunt med calle och stefan, då jag inser att det inte kommer att funka att mina dagars höjdpunkt är en latte på just pet sounds. det kommer helt enkelt driva mej till vansinne att inte vara mer produktiv än så. man blir dessutom dum i huvudet under och efter en graviditet. man glömmer saker, tidigare självklarheter gömmer sej bakom nya insikter om motherhood och mjölkersättning. detta i kombo med min sysslolöshet får mej att klättra på väggarna. inte ännu, men mitt inre psycho ligger där under och ylar. så. därför är det lustigt att jag får ett jobberbjudande kastat i mitt knä endast ett par timmar efter min insikt om mitt nära förestående sammanbrott. jag har inte ringt upp än, men det lät kul. och så ska jag spela skivor på nöjesguidens smygläsning på fredag. ska ta med hanna. hon ska tuktas i tid.

obs!

greys anatomy-spoiler nedan. förlåt.

karev my love

det här med barn ruskar ju om ens rutiner lite grann. man har ju inte tid med nånting längre. som att ringa upp missade samtal. iofs gjorde jag inte det innan heller men då var det för att jag inte ville, nu hinner jag verkligen inte. jag har vogue, britt-elle och svenska elle liggandes sedan en vecka tillbaka. jag har trånande kastat ögonen mot dem där de ligger i en sexig liten trave, but no. det hinns inte med. likaså mina teveserier. jag blir galen. är meredith och macdreamy fortfarande ihop? har george kommit på att det var ett misstag att gifta sej? och jag saknar karev, han är min nya eminem, skadad och underbar. jag måste få se hur det går. det finns på min dator men jag har inte tid. samma med heroes. och veronica mars. battlestar galactica. l-word. buhu.

rundpingis

jag älskar den här bilden på fredrik. den är så härlig, han ser ut som ett gulligt och nymatat bi litegrann. den satt uppe över hela staden förra hösten och jag började garva varje gång jag passerade den. tvärrandigt alltså. "det är en miu miu!" fräste han till allt som oftast. jag hade den även på väggen hemma, modell mindre, ända tills heminredarna förpassade den till sopen när de var här och fejade om. jag saknar fredrik, vi ses nästan aldrig nuförtin. det blir ju så med grosesser och barna-avel och så där. men det är trist. hur som helst, jag älskar den. på onsdag ska jag och hanna och min kille vara med i "studio virtanen". vi ska spela rundpingis. det ska bli kul.

let the sunshine in

jag kollade på melodifestivalen igår. förutom att jag fick gåshud av en tonartshöjning i sanna nielsen-låten så var ju det hela så klart mediokert. fast jag skulle älska att höra hon dawn finer smacka på en cover på bonnie tylers "total eclipse of the heart", världens bästa powerballad. hon hade en rejäl pipa. och andreas johnson! jag blir ju så glad när jag ser han för han är så lik min kompis pelle tamleht som jag aldrig träffar fast han bara bor fyra kvarter bort, det är helt och hållet mitt fel. pelle är supersnygg och sjunger i poptårtan the sunshine. men allafall så känns det som att vi hängde igår och han sjöng en låt för mej. den hette "a little bit of love". hej pelle!

fugly

det där teveprogrammet som fixade om vår lägenhet var hos oss häromdagen för att göra några omtagningar plus en session med barnet. fattade det som att de ville ha ett snack med oss också om hur lyan blev i slutändan och så där. och eftersom jag var så sjukt jävla ful när det tidigare materialet spelades in så gick jag upp en timma tidigare och piffade mej och valde noggrant ut nåt som jag inte såg ut som en kassler i. tror ni de filmade mej och kalle? så klart inte. det var alltså en timma åt helvete. vi är först ut iallafall. på teve. nångång i mars. jag ska INTE titta. lite självbevarelsedrift har jag.

time crisis

igår var vi på flipperkonditoriet nere vid hötorget. vi drack kaffe och spelade time crisis. hanna låg i vagnen precis vid våra reloadande fötter. där och då hade jag det mesta jag behöver. arkadspel, kille, barn och kaffe. life is sweet ändå. fan vad jag älskar att skjuta bovar på bigscreens.

BFF

gud vad man var ett as när man var liten. hur nåt stackars pyre kunde komma fram till en och ens bästis och klämma fram ett "hej får jag vara mä?" och så i kör sa man med bästisen att "nääääää, för vi ska leka två idag!" och så vände man ryggen till och himlade med ögonen och fnissade. och nästa dag var det man själv som stod där med skägget i brevlådan.

there goes the fear

jag åkte tub med hanna igår, alldeles själv. sjukt läskigt. tänk om vagn-fan fastnade mellan vagn och plattform? tänk om hissen ner i tuben stannade och vi dog instängda i en liten kub som luktade kiss och ingen tänkte på att leta där? tänk om hon börjar skrika hejdlöst och alla i vagnen hatar mej och tänker kan hon för i helvete tysta ungen? och hur ser hon ut egentligen, ska det vara så svårt att smeta på lite concealer på de där ringarna under ögonen? som jag själv brukar tänka på en dålig dag. mest läskigt är nog att man känner sej så utsatt utanför hemmet. man inser att hoppsastegens glada dagar då det bara var en själv, ens tre-dagars-hångel och ens nya designerbralla man behövde bry sej om är över. nu är jag rädd hela tiden. men gud jag förfryser ungens fingrar i det här vädret, vad fan skulle jag ut och göra, herregud, ANDAS hon ens? så insåg jag att jag varit rädd hela livet. jag var en sån där harig unge som hade ont i magen varje morgon hon gick till skolan, var rädd för de äldre eleverna och som alltid var på plats en kvart innan lektionen började, för att komma för sent och få allas blickar på sej var otänkbart. glömma gympapåsen likaså. läsa högt? det var döden. jag har inte hållit ett muntligt föredrag i hela mitt liv. och då var jag ändå "poppis". jag hade de tuffa som kompisar. jag var livrädd inför ridlektionerna, men älskade det för mycket för att sluta. satt förskrämd på nån uttråkad ponny som lunkade runt, runt och jag var så stolt att jag gjorde det och att jag KUNDE, men likförbannat livrädd. vågade inte somna utan lampa tänd fram tills jag var tretton fjorton. och så fortsatte det länge länge och ibland ploppade den där känslan upp igen i vuxen ålder men då kunde man döva den med vitt vin, dåliga amerikanske teveserier eller peppsamtal med någon nära. nu är rädslan över mej i fullt ös, medvetslös. tänk om jag gör fel? är hon för varm? har jag tappat greppet om verkligheten? ska jag och min kille bli såna som bara pratar om vårt barn och inte har nåt gemensamt utöver det om ett år? ska jag börja spela skivor igen till sommaren, VILL jag ens? kommer jag att bli min egen mamma? kommer jag börja köpa alla mina kläder på lindex? suck.

i am not afraid to keep on living, i am not afraid to walk this world alone

dagens låt: my chemical romance - famous last words. så jävla bra. sångaren påminner lite om billy corgan, dvs han är rätt ful och har en jobbig röst. vilket jag älskar så klart. jag har aldrig varit särskilt emo-frälst, konstigt nog. jag äger en get up kids-platta som jag tycker är rätt okej fortfarande, men det är nog alles. fast emo schmemo, allt jag lyssnat på är fan emo i benämningen att den vanligaste textraden i min skivsamling är "boo-hoo nobody loves me and the world is a dark dark unfriendly place".

när vi två blir tre

jag tror att det var ungefär så här. jag kände mej weird den där lördagen förra veckan då min kille for till norge istället för att vara hemma med mej på bäbisens releasedatumsdag, men jag tänkte att jag bara sjåpade mej eftersom killen drog och allt var nog bara placebo. it SO wasn't. ringde bb sthlm och där tyckte de att det "inte lät så bra" och att jag skulle kontakta SÖS för omedelbar undersökning där. hej darrande underläppen! killen är på flyget till oslo, går ej att nås. lovisa kastar sej på fyran till hornstull. ringer SÖS med gråten i halsen och gumman där säger "äsch vännen, du har helt normala värkar, chilla hemma och ring bb sthlm när de är regelbundna". phew. lovisa kommer och min kille vänder på en enkrona i oslo och är hemma vid halv åtta, lagom till melodifestivalen som vi kollar på över en filé oscar från sunkhaket på bottenvåningen. allt var hemskt odramatiskt. lovisa åkte hem så småningom och värkarna kom och gick och de gjorde ont, men inte alls jätteont. så vi gick och la oss vid två-tiden. vilket kändes helt sjukt! mitt barn är på väg och ut och man går och lägger sej. sick. vaknade, smärta. spenderade förmiddagen i duschen, min kille satt på andra sidan duschdraperiet och läste högt ur aftonbladet och expressen. mycket anna nicole minns jag. vid ett två nånting tar vi en taxi till bb sthlm som är en avdelning på danderyds sjukhus. där konstateras att jag är pyttepytteöppen bara, men jag är välkommen att ta ett bad och känna lugnet. sagt och gjort. de spänner på mej två mojänger på magen som mäter grejer, barnets hjärta bland annat, och så en grej på mitt lår som har en lång sladd som de fäster i barnets huvud. oh yes. det låter udda, men det gör dom. när jag sitter i badkaret har jag rätt ont, och jag behöver distraktion, killens banan-matande är inte så stimulerande i längden, så när de erbjuder akupunktur är peppen på topp. den funkade inte på mej dock. klockan sex har vattnet ännu inte gått, och vi är nu inne på andra dygnet med värkar, så de bestämmer sej för att ploppa det åt mej. kör i vind tänker jag glatt, tills jag ser virknålen de tänker fästa i mitt inre och snärta till med. splosh. urmycket vatten. de torkar snällt och jag stirrar fascinerat, om än lite skamset, på röran jag just ställt till med. halv sju börjar jag, enligt journalen, gnälla om lustgas. jag minns inte så mycket av detta. jag går in i fas två och HELLO PAIN säger jag bara. andas hysteriskt i lustgastuben men det enda som händer är att jag kräks hejvilt. står upp med kalle framför mej, klor in mina fingrar i hans överarmar, gråter som en galning och andas som ett skadeskjutet djur och ber, bönar om att han ska fixa hit en narkosläkare som ska ge mej epidural NU. är övertygad om att jag kommer att dö vilken sekund som helst. jag hade ju liksom trott att jag skulle vara en av de där starka brudarna, som lider men ändå fixar det liksom. och skrika, jag? nej gud så vulgärt. jag hade mer tänkt mej att jag skulle lida i tysthet, lite som katterna som stilla glider undan och dör med värdighet för att hittas stela som pinnar några månader senare under nån trappa eller så. but no. barnmorskan säger att narkosläkaren kommer om tio minuter. jag klöser min killes armar. tio minuter går. narkosläkaren kommer bli försenad, får jag veta. jag lägger mej ner och DÖR. kvart över åtta kommer han. han lägger mej i forsterställning, smörjer in min rygg med nåt kallt och frossa utbryter. jag skakar okontrollerat, värkarna rider min lekamen och han säger "ligg nu stilla i tjugo sekunder för jag ska föra in en slang i din ryggrad, mycket viktigt du inte rör dej en millimeter". eeh. det var det svåraste jag gjort för hela kroppen var ju som på rave. så säger han att om en kvart kommer det ha verkat klart. knappt en minut senare är smärtan som bortblåst och jag undrar försynt om det finns en macka att tillgå från köket. det var som att räddas ur ett hav med köttsugna hajar eller nåt. lyft ur dödens käftar liksom. natten kommer och vi roar oss med ytterligare en epidural, lite sömn, lite hiphopdans till mats nileskär på radion. vi skrattade en hel del, man har liksom hysterin tunt tunt under ytan. vi sov en del och pådrivande dropp sattes in men inget tycktes hjälpa och jag börjar bli sjukt utmattad. vid halv sju kommer vår barnmorska och ba "hur känner du inför ett kejsarsnitt?". sällan har väl ett förslag mottagits med sådan tacksamhet och entusiasm, för vid det laget var även exorcism ett för mig välkommet inslag i den här utdrivningsprocessen. nån halvtimma passerar, jag är matt och skakig och superblek, epiduralen börjar släppa och de får inte ge mej mer. PAIN. de lägger mej på en bår, droppmojängen rullas bredvid. så himla cityakuten! loved it. rullas in i operationssalen, min kille får byta om till en space-dräkt. jag skakar okontrollerat, frossan slår till med en sjujävla kraft. doktorn säger det beror på kroppens belastning, den är helt enkelt slut i rutan. jag spänns upp som nån sorts jesus på korset, dropp i ena armen, på den andra mäts blodtryck. för att adda insult to injury pryder de mitt huvud med ett ljusblått hårnär, so not my color, och en syrgas-slang förs in i min näsa så att hela fejjan blir sned. inser jag kommer skrämma skiten ur min unge om den nånsin kommer ut. det är tio pers i rummet och alla presenterar sej och är jättevarma och fina och det känns inte alls otäckt, trots att de ska jack the rippa min mage inom kort. bedövas. kroppen försvinner från bröstet och neråt, andningen försvåras, som om danny de vito satt på ens bröst ungefär. obehagligt. superkonstig känsla att inte kunna flytta på benen fast man anstränger sej till max. ett grönt skynke spänns upp så jag inte ska kunna kolla ner. as if liksom. så säger någon att nu börjar vi och så skär de i mej. det känns ingenting. jag och min kille stirrar lätt panikartat men fint på varandra. JAG. KAN. INTE. SLUTA. SKAKA. min kille sitter och håller min hand, försöker hålla den stilla, mitt bakhuvud slår emot underlaget, om min kille sträcker sej det minsta lilla har han fri sikt över köttfesten på andra sidan skynket. han låter bli. två minuter passerar, sen hör vi hanna skrika. heeeee-eeelt sjukt. två minuter! allt är lätt surrealistiskt, en läkare lyfter fram hanna så vi kan se henne, jag försöker klappa på henne men min hand påminner om en bordsfläkt och jag låter bli av rädsla för att ge ungen en whiplash. killen och barnet försvinner för rengöring och jag kräks en stilla stril ner för min kind och hals. det är tydligen normalt efter operation. men så himla himla ovärdigt. de kommer tillbaka med hanna och de lägger henne på mitt bröst och jag vet inte riktigt vad jag ska känna, känner mest lättnad över att det är över och en stigande irritation över darrnings-helvetet, kan ingen hjälpa mej, vad är det för jävla u-land vi lever i? blir utrullad till det sk uppvaket, där de ger mej nåt som dödar skaket och painkillers. en halvtimma senare kommer min kille och min dotter, MIN FAMILJ GODDAMMIT, och hanna är jättefin i en chockrosa säck från american apparel. slut.

hornstulls svar på mona seilitz.

det är jag det. jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mej till det hela. mona seilitz! va fan. vidare så är hanna döpt efter hannas källare och vi jobbar redan på bäbis nummer två som går under arbetsnamnet carmen. allt enligt fredrik virtanens indienyheter.

hon är så söt när hon sover

och det var första och sista gången jag citerar bo kaspers. bara så ni vet.

emelie and kalle production proudly presents: HANNA JOSEPHSON.

här sitter vi och hela svenska folket och hejjar på anja pärson. heja anja pärson! jag bryr mej ju inte ett skit om hur det går för skidåkare överlag, men det kändes liksom lite sunt att redan i tidig ålder uppmuntra hannas sinne för hälsa och motion.

din mammas fitta luktar kokos

alltså. jag levde ju länge i villfarelsen att det äckligaste ordet för fittan var det fulklingande "skäggbiffen". jag hade fel. det har slagits med hästlängder. jag välkomnar ordet "hårtårta" till min vokabulär. vad kul vi ska ha! ingen mesig snippa här inte.

tantsnusk

man är ju ingen darryl hannah direkt. jag minns filmen "grottbjörnens folk" och hur hon krystade ut en knodd på nån karg klippavsats samtidigt som hon tände eld på en buske med lite flis och en pinne. eller om det var i boken, hade som elvaåring en grav och ganska äcklig crush på jondalar. alltså, ser jag min unge med en jean m auel-bok innan hon fyllt fjorton går jag i taket. jag visste allt om klitoris och "extaser" innan jag gått ut sexan. snacka om att mina illusioner om sex fick ett snöpligt första (andra, tredje, sjunde, trettonde) möte med verkligheten. allafall. det jag vill komma till, mina damer och herrar, det gör ont att föda barn. HELVETE vad ont det gör att föda barn. jag tänkte jag skulle beskriva förloppet men har ännu inte riktigt känt mej redo, så fram tills dess nöjer jag mej med att visa en fin och beskrivande bild i stället. det är självklart inte jag på bilden.

life is peachy

häromdagen såg jag ett klipp från "korn: unplugged" på MTV. det lät förvånansvärt bra ändå. jag VET att korn är kassa. jag vet det. det är inte på något vis "rätt" att gilla amerikansk nu-metal. men min mage vägrar inse det. jag blir ju så glad när jonathan davis börjar vråla, rappa alternativt viska obsceniteter. och när jag gillade dem så fanns inte linkin park och sån där crap, korn var relativt nya med det där soundet och jag ÄLSKADE det. men som sagt, det där är ju längesen.

ps. låten var "freak on a leash" från 1998:s "follow the leader". de hade med sej evanescence-bruden på sång. som sagt, inte smakfullt men jag gillar't. förlåt så jävla mycket. nu ska jag och hanna lyssna på john legends senaste. den är så sweet och jag hade tappat bort mitt rec-ex från i höstas så jag var tvungen att köpa den for real igår. det ska bli soft att börja betala för skivorna igen ändå. sålla lite på det som rinner in i skivhögen. jag fick så sjukt mycket crap skickat till mej på kontoret.

aj.

jag, mitt barn, min morsa och mitt kejsarsnitt bestämde oss för att dra en repa på stan idag. och eftersom jag är dum i huvudet så ditchade jag vagnen och tänkte att jag minsann skulle bära ungen på magen i en sån där babybjörn-pryl, det tyckte jag kändes piggt och fräscht. två timmar senare är det snudd på att sårhelvetet gått upp, står på pet sounds och flämtar efter luft medans mamma beställer en espresso. espresso finns inte i sala. killen ansluter, tar över babybjörnen och vi går till string för att äta och just där väljer emelies förlossnings-blues att skrida till verket så där står man, vuxna kvinnan, och faktiskt storgråter inne på det som en gång var indiekidsens högborg. och ja, helena bergström-stylee igen. jag tror jag skrämde slag på terry eriksson som också var med. men allt gör så ooooont hörrni. ni fattar inte hur stora och onda bröst jag har, de är så sprängfulla att de är fyrkantiga. så hemskt vulgärt att jag dör. jag har köpt en bröstpump. fatta. en bröstpump! a-kupan, i miss you. (like the desert miss the rain).

livets lotter

jag tyckte det var lite udda att läsa att anna book och posh beckham lider av samma sjuka. olika faller äpplena från träden.

tiny dancer

margret. i LOVE you, vilka fantastiska små ballerinavirkisar du skickade! de sitter jättefint redan nu (om man snörar så hon får blodstopp). urgulliga. precis som du. puss.

i feel love

ahmenguuuud nu läste jag precis kommentarerna som drällt in. vad fina ni är som brytt er! jösses, är inte internet underbart. jag utlovar en blodig historia inom kort, ett tag var det värsta köttfesten, men först ska vi ta hanna till pet sounds. vi ska lära henne allt vi kan. plus att vi saknat deras latte.

hej och välkommen!

min tillvaro kretsar runt HANNA. en bedårande liten klump som inte alls föddes till richard jäverling-plattan som vi hade tänkt, utan till de ljuva tonerna av mammas spyor, sprättet av kniven och droppmaskinens stilla plupp. om jag bara kunde ta en bildjävel som gör henne rättvisa skulle jag lägga upp den. hon är skitsnygg!

anger! hostility towards the opposition!

nu kan ni (vi) sluta vara arga på min kille! han är hemma. nu gör det ganska ont. hej så länge.

reign in pain

min kille vände i oslo. beräknas hemma om nån timma. lovisa är och köper oss varsin filé oscar. snart är det melodifestival. jag har på mej en martin margiela-tisha för att upprätthålla nån form av gammalt jag. snart ska jag få en unge. det gör inte så ont än. men tillräckligt. inget vatten har gått. men fan asså. man känner att det är lugnet före stormen.

det kommer komma blod.

ser man på

jahapp. så ringde man sös. man har tydligen förvärkar.

all by myseee-eelf (don't wanna be) all by myself

okej jag måste försvara min kille lite. det är en jätteviktig spelning. terry och teet är supersjuka så det är bara sverrir och niklas på plats där uppe i trondheim. (trondheim dessutom! det är ju som norges kiruna eller nåt. fan fan fan det betyder taskiga flygförbindelser om vattnet går.) hur som helst. hade jag sagt "nej du får inte" så hade han inte åkt. fast å andra sidan skulle jag ju aldrig säga så. oooh nej. här var det martyr-emelie som åkte fram. "ja men klart du ska åka om det är så du vill göra..", pillande fingrar och blicken i skyn och tankarna som mal om att "gosse lilla, gissa om jag har några innestående om du lämnar mej ensam och skiten hits the fan". och jag VET att inget är viktigare för min kille än vår unge, han skulle gråta blod om han missade en sekund. och fan vad ihåligt det låter, han borde ju vara här, inget snack om saken. en annan aspekt är att jag själv är livrädd för att flyga och nu självklart kollar aftonbladet.se varje sekund för att se om min kille ens överlever resan till norge. ensamstående morsa! buhu, jag får fantomvärkar bara jag tänker tanken. han borde verkligen vara här, men nu är han inte det och han är ändå världens bästa kille ba så ni vet och typ en av hundra föder på utsatt datum ändå så nu lämnar vi ämnet innan jag börjar gråta och koncentrerar oss på att det är eminems "8 mile" på teve i kväll.

gone baby gone

idag är det releasedatum för min unge. min kille drar till norge för att reppa indierave på nån skitstor branschfest i trondheim om ett par timmar. jag är lite ambivalent inför hans val. återkommer om detta.

we're only in it for the money

ok. vi kom på plats elva av över trettio lag. det är inte crap, men det är ändå pinigt.

since i was born i started to decay, now nothing ever ever goes my way

usch jag skäms lite över hur jag gnäller hela jävla tiden. jag är svinlyckligt lottad. ville bara klargöra att jag vet det och inte alltid är en otacksam gnällhora. och i kväll blev ju jättetrevligt. tog fyran med ika och vejde, vejde fick inte en syl i vädret för jag och ika pratade om foglossning och inkontinens. på pet sounds strålade lag popmorsa samman, det var jag, ika, min kille och sebastian s-g. vi var det mest gravida bordet, och när dessutom k-gun kom och hängde var det värsta barnavårdscentralen for a moment där. det var fina vänner där. jag blir alltid glad när jag träffar stefan thungren och robert brodén var på topp som kvällens konferencier. världens finaste lina och digge hade eget lag, de skrev ron sexsmith och candy dulfer på det de inte kunde. candy dulfer! det är humor. tävlingen i sej var skitsvår. jag kunde kanske tre låtar. tio efter massa tänk tänk tänk. jag tvivlar starkt på att vi blev topp tio, vilket är weird fanimej, för jag är grym och det är min kille också, ika är gammal musikläggare på P3 om jag inte minns fel och sebastian är ju värsta musikkonnessören. vi stank ändå. jag tror att medelutgivningsdatum på låtarna i kvällens tävling var 1970.

ps. de jag tog på rak arm var placebo, starship och waterboys. en gång i tiden var jag obeskrivligt kär i brian molko som sjunger i placebo. jag kan fortfarande lyssna på "teenage angst" och "every me and every you" och liksom... gilla't. fast det är en hemlis.

shout! shout! let it all out

åh jag älskar carolina gynning. nu ritar hon sina brösts historia på en whiteboard på teve fyra!

...

men va fan. jag har ju inget att ha på mej. det enda jag har som täcker magen är en gammal nakkna-trasa, men den har jag smetat chokladglass på. ja va fan. det är mörkt där nere.

vi ska vinna, vi vill och vi ska, vi ska vinna idaaaa'

nu har jag bestämt mej. jag ska ner i den där pet sounds-källaren om det så blir det sista jag gör. jag ska dessutom briljera. jag är inte ett dugg upplagd, snarare tvärtom, men det vore väl själva fan om man ska bli personlighetsförändrad av att bli morsa. jag ÄLSKAR introtävlingar. så är det bara. även om jag spyr på tanken av öl-lukt, steely dan-låtar man aldrig hört och "heeeeeeeej jo jag är med barn... jo det är JÄTTEkul". lag popmorsa ska dominera pet sounds introtävling i kväll. meddelas endast på detta sätt.

here comes the rain again

jag är besatt av att jämföra mitt gamla liv med det jag lever nu. vägrar inse att det är ett och samma liv, bara att det rullat vidare in i ett annat skede. sörjer det som gått förlorat snarare än peppar på det som komma skall. jag önskar jag hade råd med en psykiater.

uppåtnäsor gillar att få satsen i fejjan

i sthlm finns det en del hak som jag anser mej för fin för att hänga på. vissa ställen som jag aldrig vill sätta min fot på, för det är helt enkelt inte jag. jag stryker hela klientelet över en kam och sätter ner min fot och upprepar mantrat "jag kommer aldrig bli som ni (igen), jag kommer aldrig bli som ni (igen)". vilket är helt cepe så klart. jag är inte ett dugg hetare än de som faktiskt frekvent besöker bullwinkles och coffeehouse by george. i guess. särskilt inte i mitt nuvarande tillstånd. kanske var det just därför jag smet in för en dagens lunch på GRÖNE JÄGAREN. jag fick en falukorv med brosk i till mina rätt deppiga stuvade makaroner.

rubben är ett av många älskade citat från q. det är jätteroligt att tänka på när man pratar med en uppåtnäsa på krogen eller så.

i can't seem to face up to the facts, i'm tense and nervous and i can't relax, i can't sleep 'cause my bed's on fire

och en dag till gick. jag har anammat min killes livsstil senaste veckan. den är inte direkt främmande, bara så pass längesen jag hade lyxen att leva den. så jag går upp elva. kollar mailen. ni vet. pular lite hemma. frukost på copa om vi inte tar fyran till skanstull, frukost på string. deras mackor har shejpat upp sej! sen nån timmas häng på pet sounds med calle och robert. sen (andfådd) promenad längs götgatsbacken, försöker att inte kolla in på co sthlm och weekday. whats the point liksom. hem, teveserier. det är rätt soft. men jag är rastlös hela tiden. när det här enkla livet var bara mitt, så började dagarna med sminksmetiga ögon och en cigg. och en till. kolla mailen, på med ICQ. i med några hårnålar, lite foundation under ögat, som ny! jag är världsbäst på att återanvända gårdagens smink. mjölkbaren, copacabana. mera cigaretter, på den här tiden fick man röka inomhus, den efterlängtade latten. på med laptopen, ned med ny musik alt skriva texter. någon man känner kommer. man är social. hemma vid fyra, har minst tre alternativ för utekvällen. möter upp på riche, alla kvällar börjar där. massa vitt. samma ansikten som alltid. röken svider i halsen. nästa ställe och sen så är man plötsligt hemma eller hos han och dagen efter är exakt likadan. och det kanske låter tomt, men jag gillade det för det var mitt. nu strosar jag på ett liknande sätt genom dagarna. bara minus ciggen (får inte), latten (föredrar te nu när jag är gravvo), sminket (den sargen är släppt), laptopen (har ju riktigt kontor numera), det sociala (ja men ORKA orka engagera sej i andra när allt man kan tänka på är att man kan trä sin egen haka över huvudet) och riche (jag har sett alla avsnitt av På Spåret sen i oktober).

om nån tar låtcitatet i rubben utan googla blir jag impad. sjukt bra låt hur som helst. imorgon är det introtävling på pet sounds. ej bestämt om jag ska delta. eller snarare att jag tvivlar på om jag kommer kunna ta mej upp för den där tunna spiraltrappan om jag faktiskt vågar mej ner.

david vandervelde - the moonstation house band

du borde verkligen köpa den här skivan. precis släppt på secretly canadian. lyssna på myspace.com/davidvandervelde.

people are strange

det var ju så klart vidrigt på babyland. jag vet inte vad jag hade väntat mej. allt var fult och liksom gjort av plast och furu. furu är mitt fulaste material. furu och svampade tapeter och en bård som bryter av två tapeter. vinställ i snirklig metall! såna där trätulpaner, minns ni dom? eller kosta boda-vaserna med ögon på. hydman vallien. lasse åberg-tavlor. så kändes babyland. fast amerikanskt. pastell var den enda färgskalan som fanns. pastell! fy fan. ikea däremot. gud vad jag älskar ikea. där var allt knallrött och äpplegrönt och citrongult.

the girl can't help it

jag älskar det här ansiktet.

jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med dig

gråtmorgon igen dårå. vi ska till jävla babyland i kungens kurva och jag har velat det jättelänge men nu när vi ska åka idag så känns det så jävla kefft att åka till ett köpcentrum och köpa mjölkersättning. gud så deppigt. lite är det annika norlins fel. texterna på hennes nya "säkert!" är vidriga. de får mej att känna mej som om det var 2004 och varenda cell i huden värkte efter det där jag aldrig skulle få. jag kan inte sluta lyssna. hon sjunger om det som var mitt liv. och på nåt vis sörjer jag att det inte kommer att bli exakt så igen, hur överjävligt jag ändå mådde, att den tiden är för alltid över, ett kapitel i en bok jag redan läst men som jag minns minns minns och jösses vad jag minns.

could you fill me up again please i'm still thirsty and the rest of it can wait

klockan är kvart i midnatt och det blev ingen unge idag heller. snorunge. jag har fikat med min nya kompis karin. det var kul. sen var jag hemma en stund och kollade ett avsnitt av "this life" säsong två. sen kom min kille med sushi och daniel howe. sen kom quetzala och vi förde en någotsånär populärkulturell diskussion. jag har aldrig hört jamie t. det möttes av höjda ögonbryn och jag erkände att jag bara lyssnat på gammal skåpmat sedan jag gick på ledigt och kalle nickar instämmande och upplyser de andra om att han fått stå ut med kent och popsicle i ti-MMAR. ja men ursäkta. nu kör bill cosby stand-up på jay leno. jag trodde han var död. men allafall. ingen unge idag heller.

jag mötte lassie del tre

jag sitter och försöker minnas förrförra sommaren. javisst, det har blivit dags för del tre i den spännande följetongen om hur jag mötte min kille. när vi sist lämnade oss försvann han i skymningen med en ung dejt i en ful baby-mössa. kvar satt jag, inte ett uns disillusionerad för jag hade inga till att börja med. sen blev det midsommar. jag var på midsommarlunch/spritfest på ett tak vid st eriksbron och det var de usual suspect. quetzy och fukke var fortfarande tillsammans. ad-hanna var snygg i blommigt och daniel sparr envisades med att sporta en vit mans-sjal, han tyckte väl att det var kontinentalt eller nåt. det var hur som helst mycket trevligt. jag och fredrik skulle egentligen vidare till jessika och pål där per och natalia var, men vi blev skitfulla allihop så vi blev kvar i stan. jag och hanna drog till metropolis, jag var jätteful och full i en röd klänning och rött läppstift. jag fattar inte varför jag envisas med läppstift, jag har begåvats med läppar tunna och knipna som en ringmuskel. superful var jag alltså. mettan är mettan och jag vandrar planlöst omkring, jag spelar skivor ett tag, det är ingen jag vill hångla med där öht. livet känns fult och mitt ex som jag tror mej älska är på nån fest ute på landet och jag vill dö. klockan fyra är det stängning och jag står med lovisa och sebastian suarez utanför, inget vet vad som händer. jag och mitt utsmetade läppstift går fram till min framtida kille, skam den som ger sej liksom, och frågar resolut om han ska med på efterfest. han synar mitt kletiga fyllenylle och säger att han är trött, hej då. jag och sebastian drar på efterfest i hornstull, jag känner ingen, jag kedjeröker på balkongen och när tårarna börjar rinna pressar jag mej in i lägenheten och utåt bortåt ner mot gatan och hulkar mej hela vägen fram till min port tre kvarter bort. självklart skickar jag under tiden ett sms till min blivande man. nåt om att det vore roligare om han hade följt med. o-svar på det. slut.

scener ur ett äktenskap

idag frågade jag min kille om han tycker att jag blir snyggare för varje dag som går. då sa han ja. sen skrattade vi gott i ett par minuter.

would i lie to you baby would i lie to you

ett tips. kolla in "day break". sjukt spännande. tio avsnitt finns där ute och bara väntar på dej. mer hooks än 24. loves it.

das model

alltså vad var grejen med irmas armar? de var som skyltdockearmar som hon svängde på ett himla ohett vis längs med kroppens sidor. fötterna rörde hon slalom-stylee på stället. bedrövligt. jag har sett schlagern, något jag inte gjort på flera år. nu minns jag varför.

like sand through the hourglass, these are the days of our lifes

det är en perfekt dag där ute. inte för kall och solen lyser så där som den bara gör så här års. jag brukade älska såna här dagar, ut med iPoden i öronen och lång promenad mot skanstulls coffee cup och sen komma hemåt som hälsan själv och så där pigg och klarögd som man bara blir av fysisk aktivitet. men jag vill inte lämna hemmet. jag ligger och flämtar i trettio sekunder efter att ha bytt ställning i soffan. att resa mej ut fåtöljen orsakar svettutbrott på min panna. asså jag DÖR vad det här är skittråkigt! jag vill klaga till nån, snacka skit om andra med nån, vara lika elak i munnen som jag är ful i övrigt, höra det senaste från den gångna veckan, men jag vill inte träffa nån så det är ju ett jävla gissel att få ihop den ekvationen. och vadå i wish i was a punkrocker with flowers in my hair?! fan den sämsta textraden jag hört i hela mitt liv. jävla hippieromantik av nån nyduschad tjugoåring. punk luktar väl för fan inte nivea. för övrigt hatar jag punk. gud, ingen förstår mej. om jag var sjutton skulle jag börja skära mej i knävecken ungefär nu. eller nejje, jag skulle ju självklart röka. alltså, det här med att inte längre röka... jag tror jag sörjer mina cigg mer än jag sörjt de flesta av mina pojkvänner. till min stora hjärtekrossarkärlek som dominerade mitt twentysomthing skrev jag en gång i begynnelsen att "du är bättre än cigg". det var han inte. idag är en jävla skitdag. ikväll är det melodifestivalen. kom ut unge. mitt liv är ovärdigt tills sekunden du behagar ploppa fram.

kirsten dunst knullar drew barrymores ex, han från strokes. jävla ankdamm.

hon kan alla labyrinter, hon smälter snön på vintern

är det bara som det känns eller gör ALLA slut nu? nya i singelböghögen är kylie och oliver. gillade aldrig han. något opålitligt över honom. undrar om det var pga uppbrottet som kylie ställde in delar av den pågående turnén. ja, så mycket djupare tankar rör sej inte i mitt huvud nuförtin'.

jag lyssnar på "tiggarens tal" och lägger tai-pei på min laptop. rapporterna om gårdagen börjar trilla in. mycket folk, inte så kul, tycks vara den allmänna åsikten. och terry vurpade tydligen i indierave-båset och orsakade vin-kaos i sin egen skivväska. jag har nog aldrig vurpat i ett dj-bås. enda gång jag kan minnas att jag haft svårt att stå upprätt var när jag och quetzala spelade på en lionel richie-fest på pontus by the sea. vilket är en superlögn för gud vad aspackade vi varit på mer än hälften av våra gemensamam spelningar, flera ggr har jag skickat ut quetzala ur båset och en hemsk gång bad peter hedlund mej att för guds skull gå hem när jag var bokad till stora golvet på metropolis. allafall, lionel richie-festen, då smäller de upp oss på nån jäkla ställning med nätgolv, där hålen är precis lagom för våra dyra designerklackar att sjunka ner. mina nyinköpta kishimoto blev sej aldrig riktigt lika efter det. lionel richie var superkort vill jag minnas. och killen jag trodde jag dejtade kom dit MED EN ANNAN DATE! oooh det var ett crazy år.

boys and girls are all fired up

jahapp. nu är ens vänner ute på galej. uppsvidade till tänderna, festciggen redan halvvägs upprökta och de har kommit in i det stadiet av fyllan då allt är på topp. de har supit sej jävligt snygga helt enkelt. de är antingen på cheap monday-festen eller nöjesguidens stockholmspris. förmodligen det senare. JAG borde vara där. det är min tidning, men jag pallar inte att vagga omkring där i lokalen som danny de vito. sthlmspriset brukar vara kul. roligast var nog det på aladdin när mettan blev årets klubb. jag kände inte så många då, minns jag var sjukt imponerad och att jag var ganska nydumpad och ursnygg i svarta chloebyxor och prada-stövlarna. the stuff man väljer att minnas asså. tror det var första gången jag träffade lovisa. kanske quetzala också. jag och rebecka lewis blev aspackade av all champagne från vinnarborden. måste ha varit ganska precis fyra år sedan. året efter vann slick årets klubb, jag minns faktiskt inte ett smack. var jag ihop med någon? undrar om jag precis börjat dejta calle. njäh. minns det var kul, men inte så mycket mer. nästa pris var på berns. då hade jag nog börjat jobba där. hade röd rodebjer-tröja och flätfrisyr. sprang mellan riche och berns och jag tror pelle josephson snodde robert gustavssons pris om jag inte minns fel. stor kalabalik. ganska dålig tillställning vill jag minnas. förra året spelade jag och margret skivor och min kille vann pris. jag tjuvrökte i logen och frida hyvönen var fantastisk. well. nog om det. jag är inte där i kväll.

allting kan gå itu, men ett kön kan gå i tuuuuuusen bitar

det mumlade jag i morse när jag vaknade. på afzelius-dialekt.

you can never get too thin

va fan. jag har varit grinig i flera dagar, mina prinskorvshänder har mer blivit som klumpar med naglar på och jag skämtar inte, jag bär meatloaf (eller valfritt annat fetto) i magen. hörde av johanna om en mexi-bäbis som vägde över sex kilo och fick megaångest för jag hade precis smält i mej en pizza. hej jättebäbis! det var en banan och currypizza. med bearnaise. jag har inga ursäkter. eller jo, det har jag fan. jag är traumatiserad, ärrad i själ och på hornhinna. vi har varit på sista delen av vår profylaxkurs. allt var frid och fröjd, tills sista halvtimman. då smackar de in en rulle i videon som visar en förlossning från 1978. kvinnan är gudrun schyman. det var ren skräck, ungen var blå och jag trodde hela innanmätet skulle pressas ut. jag kan inte med ord beskriva hur vanställt hennes underliv var sista halvtimman. det kom blod! jag kunde inte sluta titta och någon i rummet jämrande NEJ NEJ NEJ och jag insåg efter en stund att det var jag själv. det var ingen födsel jag bevittnade, det var bye bye till sexliv as i've known it. eller nåt. FY FAN.

nu ska jag äta råkost sista veckan. svälta ungen. rädda vad som räddas kan.