like sand through the hourglass, these are the days of our lifes

det är en perfekt dag där ute. inte för kall och solen lyser så där som den bara gör så här års. jag brukade älska såna här dagar, ut med iPoden i öronen och lång promenad mot skanstulls coffee cup och sen komma hemåt som hälsan själv och så där pigg och klarögd som man bara blir av fysisk aktivitet. men jag vill inte lämna hemmet. jag ligger och flämtar i trettio sekunder efter att ha bytt ställning i soffan. att resa mej ut fåtöljen orsakar svettutbrott på min panna. asså jag DÖR vad det här är skittråkigt! jag vill klaga till nån, snacka skit om andra med nån, vara lika elak i munnen som jag är ful i övrigt, höra det senaste från den gångna veckan, men jag vill inte träffa nån så det är ju ett jävla gissel att få ihop den ekvationen. och vadå i wish i was a punkrocker with flowers in my hair?! fan den sämsta textraden jag hört i hela mitt liv. jävla hippieromantik av nån nyduschad tjugoåring. punk luktar väl för fan inte nivea. för övrigt hatar jag punk. gud, ingen förstår mej. om jag var sjutton skulle jag börja skära mej i knävecken ungefär nu. eller nejje, jag skulle ju självklart röka. alltså, det här med att inte längre röka... jag tror jag sörjer mina cigg mer än jag sörjt de flesta av mina pojkvänner. till min stora hjärtekrossarkärlek som dominerade mitt twentysomthing skrev jag en gång i begynnelsen att "du är bättre än cigg". det var han inte. idag är en jävla skitdag. ikväll är det melodifestivalen. kom ut unge. mitt liv är ovärdigt tills sekunden du behagar ploppa fram.

kirsten dunst knullar drew barrymores ex, han från strokes. jävla ankdamm.