tisdag 20 februari 2007

när vi två blir tre

jag tror att det var ungefär så här. jag kände mej weird den där lördagen förra veckan då min kille for till norge istället för att vara hemma med mej på bäbisens releasedatumsdag, men jag tänkte att jag bara sjåpade mej eftersom killen drog och allt var nog bara placebo. it SO wasn't. ringde bb sthlm och där tyckte de att det "inte lät så bra" och att jag skulle kontakta SÖS för omedelbar undersökning där. hej darrande underläppen! killen är på flyget till oslo, går ej att nås. lovisa kastar sej på fyran till hornstull. ringer SÖS med gråten i halsen och gumman där säger "äsch vännen, du har helt normala värkar, chilla hemma och ring bb sthlm när de är regelbundna". phew. lovisa kommer och min kille vänder på en enkrona i oslo och är hemma vid halv åtta, lagom till melodifestivalen som vi kollar på över en filé oscar från sunkhaket på bottenvåningen. allt var hemskt odramatiskt. lovisa åkte hem så småningom och värkarna kom och gick och de gjorde ont, men inte alls jätteont. så vi gick och la oss vid två-tiden. vilket kändes helt sjukt! mitt barn är på väg och ut och man går och lägger sej. sick. vaknade, smärta. spenderade förmiddagen i duschen, min kille satt på andra sidan duschdraperiet och läste högt ur aftonbladet och expressen. mycket anna nicole minns jag. vid ett två nånting tar vi en taxi till bb sthlm som är en avdelning på danderyds sjukhus. där konstateras att jag är pyttepytteöppen bara, men jag är välkommen att ta ett bad och känna lugnet. sagt och gjort. de spänner på mej två mojänger på magen som mäter grejer, barnets hjärta bland annat, och så en grej på mitt lår som har en lång sladd som de fäster i barnets huvud. oh yes. det låter udda, men det gör dom. när jag sitter i badkaret har jag rätt ont, och jag behöver distraktion, killens banan-matande är inte så stimulerande i längden, så när de erbjuder akupunktur är peppen på topp. den funkade inte på mej dock. klockan sex har vattnet ännu inte gått, och vi är nu inne på andra dygnet med värkar, så de bestämmer sej för att ploppa det åt mej. kör i vind tänker jag glatt, tills jag ser virknålen de tänker fästa i mitt inre och snärta till med. splosh. urmycket vatten. de torkar snällt och jag stirrar fascinerat, om än lite skamset, på röran jag just ställt till med. halv sju börjar jag, enligt journalen, gnälla om lustgas. jag minns inte så mycket av detta. jag går in i fas två och HELLO PAIN säger jag bara. andas hysteriskt i lustgastuben men det enda som händer är att jag kräks hejvilt. står upp med kalle framför mej, klor in mina fingrar i hans överarmar, gråter som en galning och andas som ett skadeskjutet djur och ber, bönar om att han ska fixa hit en narkosläkare som ska ge mej epidural NU. är övertygad om att jag kommer att dö vilken sekund som helst. jag hade ju liksom trott att jag skulle vara en av de där starka brudarna, som lider men ändå fixar det liksom. och skrika, jag? nej gud så vulgärt. jag hade mer tänkt mej att jag skulle lida i tysthet, lite som katterna som stilla glider undan och dör med värdighet för att hittas stela som pinnar några månader senare under nån trappa eller så. but no. barnmorskan säger att narkosläkaren kommer om tio minuter. jag klöser min killes armar. tio minuter går. narkosläkaren kommer bli försenad, får jag veta. jag lägger mej ner och DÖR. kvart över åtta kommer han. han lägger mej i forsterställning, smörjer in min rygg med nåt kallt och frossa utbryter. jag skakar okontrollerat, värkarna rider min lekamen och han säger "ligg nu stilla i tjugo sekunder för jag ska föra in en slang i din ryggrad, mycket viktigt du inte rör dej en millimeter". eeh. det var det svåraste jag gjort för hela kroppen var ju som på rave. så säger han att om en kvart kommer det ha verkat klart. knappt en minut senare är smärtan som bortblåst och jag undrar försynt om det finns en macka att tillgå från köket. det var som att räddas ur ett hav med köttsugna hajar eller nåt. lyft ur dödens käftar liksom. natten kommer och vi roar oss med ytterligare en epidural, lite sömn, lite hiphopdans till mats nileskär på radion. vi skrattade en hel del, man har liksom hysterin tunt tunt under ytan. vi sov en del och pådrivande dropp sattes in men inget tycktes hjälpa och jag börjar bli sjukt utmattad. vid halv sju kommer vår barnmorska och ba "hur känner du inför ett kejsarsnitt?". sällan har väl ett förslag mottagits med sådan tacksamhet och entusiasm, för vid det laget var även exorcism ett för mig välkommet inslag i den här utdrivningsprocessen. nån halvtimma passerar, jag är matt och skakig och superblek, epiduralen börjar släppa och de får inte ge mej mer. PAIN. de lägger mej på en bår, droppmojängen rullas bredvid. så himla cityakuten! loved it. rullas in i operationssalen, min kille får byta om till en space-dräkt. jag skakar okontrollerat, frossan slår till med en sjujävla kraft. doktorn säger det beror på kroppens belastning, den är helt enkelt slut i rutan. jag spänns upp som nån sorts jesus på korset, dropp i ena armen, på den andra mäts blodtryck. för att adda insult to injury pryder de mitt huvud med ett ljusblått hårnär, so not my color, och en syrgas-slang förs in i min näsa så att hela fejjan blir sned. inser jag kommer skrämma skiten ur min unge om den nånsin kommer ut. det är tio pers i rummet och alla presenterar sej och är jättevarma och fina och det känns inte alls otäckt, trots att de ska jack the rippa min mage inom kort. bedövas. kroppen försvinner från bröstet och neråt, andningen försvåras, som om danny de vito satt på ens bröst ungefär. obehagligt. superkonstig känsla att inte kunna flytta på benen fast man anstränger sej till max. ett grönt skynke spänns upp så jag inte ska kunna kolla ner. as if liksom. så säger någon att nu börjar vi och så skär de i mej. det känns ingenting. jag och min kille stirrar lätt panikartat men fint på varandra. JAG. KAN. INTE. SLUTA. SKAKA. min kille sitter och håller min hand, försöker hålla den stilla, mitt bakhuvud slår emot underlaget, om min kille sträcker sej det minsta lilla har han fri sikt över köttfesten på andra sidan skynket. han låter bli. två minuter passerar, sen hör vi hanna skrika. heeeee-eeelt sjukt. två minuter! allt är lätt surrealistiskt, en läkare lyfter fram hanna så vi kan se henne, jag försöker klappa på henne men min hand påminner om en bordsfläkt och jag låter bli av rädsla för att ge ungen en whiplash. killen och barnet försvinner för rengöring och jag kräks en stilla stril ner för min kind och hals. det är tydligen normalt efter operation. men så himla himla ovärdigt. de kommer tillbaka med hanna och de lägger henne på mitt bröst och jag vet inte riktigt vad jag ska känna, känner mest lättnad över att det är över och en stigande irritation över darrnings-helvetet, kan ingen hjälpa mej, vad är det för jävla u-land vi lever i? blir utrullad till det sk uppvaket, där de ger mej nåt som dödar skaket och painkillers. en halvtimma senare kommer min kille och min dotter, MIN FAMILJ GODDAMMIT, och hanna är jättefin i en chockrosa säck från american apparel. slut.

16 kommentarer:

Malin Collin sa...

Hey, I'm crying here! Grattis, vad fin hon är - och lik dig!

Emma sa...

Vilket DRAMA! (Mina babymakinghormoner kickar igång lite av läsningen tror jag. Eller så var det kycklingen som var dålig.)

Ted L sa...

Grattis! Texten var på något konstigt sätt fin. Gillar att du inte romantiserande förloppet.

Carolyna sa...

Love love love.

Stelly sa...

åh gud. där grät jag.

a da m sa...

jag grät också några små tårar, åj vad läskigt det där verkade, men fint ändå och härligt att det gick bra och grattis! och pax för att inte ta havandet när jag väl hittar någon att skaffa med.

Mullan sa...

Här sitter jag i gryningens timma, eh iallafall snart, och läser din fina och något dramatiska förlossningsberättelse. Ingen bebis idag heller. Ingen känning. Jag tror att jag skiter i´t.

J sa...

oh my god. det var bland det roligaste, mest vulgära och samtidigt vackraste jag läst på samma gång. hejja mamma och pappa!

karin (kiwi) sa...

jag blev typ gråtmild.

anna sa...

jag ska aldrig bli gravid.

shoulder sa...

Det är sällan jag är så här glad över att vara kille...

Marianne sa...

Grattis Emelie! Hoppas jag får se er snart. kram/Marianne

Thomaso sa...

Helt. Fantastisk. Skrivet.

lotta sa...

Oh shit, storyn om din förlossning fick mig också att gråta. Blev helt rörd och lättad på slutet när det äntligen var över. Grattis till dig, kalle och hanna!!!

Niklas sa...

Vackert

MammaLex sa...

Låter jobbigt. Men vad fort man glömmer. Själv har jag 2, som kom ut som 4-kilosklumpar den vanliga vägen.
Hoppas att ni mår bra.