jag åkte tub med hanna igår, alldeles själv. sjukt läskigt. tänk om vagn-fan fastnade mellan vagn och plattform? tänk om hissen ner i tuben stannade och vi dog instängda i en liten kub som luktade kiss och ingen tänkte på att leta där? tänk om hon börjar skrika hejdlöst och alla i vagnen hatar mej och tänker kan hon för i helvete tysta ungen? och hur ser hon ut egentligen, ska det vara så svårt att smeta på lite concealer på de där ringarna under ögonen? som jag själv brukar tänka på en dålig dag. mest läskigt är nog att man känner sej så utsatt utanför hemmet. man inser att hoppsastegens glada dagar då det bara var en själv, ens tre-dagars-hångel och ens nya designerbralla man behövde bry sej om är över. nu är jag rädd hela tiden. men gud jag förfryser ungens fingrar i det här vädret, vad fan skulle jag ut och göra, herregud, ANDAS hon ens? så insåg jag att jag varit rädd hela livet. jag var en sån där harig unge som hade ont i magen varje morgon hon gick till skolan, var rädd för de äldre eleverna och som alltid var på plats en kvart innan lektionen började, för att komma för sent och få allas blickar på sej var otänkbart. glömma gympapåsen likaså. läsa högt? det var döden. jag har inte hållit ett muntligt föredrag i hela mitt liv. och då var jag ändå "poppis". jag hade de tuffa som kompisar. jag var livrädd inför ridlektionerna, men älskade det för mycket för att sluta. satt förskrämd på nån uttråkad ponny som lunkade runt, runt och jag var så stolt att jag gjorde det och att jag KUNDE, men likförbannat livrädd. vågade inte somna utan lampa tänd fram tills jag var tretton fjorton. och så fortsatte det länge länge och ibland ploppade den där känslan upp igen i vuxen ålder men då kunde man döva den med vitt vin, dåliga amerikanske teveserier eller peppsamtal med någon nära. nu är rädslan över mej i fullt ös, medvetslös. tänk om jag gör fel? är hon för varm? har jag tappat greppet om verkligheten? ska jag och min kille bli såna som bara pratar om vårt barn och inte har nåt gemensamt utöver det om ett år? ska jag börja spela skivor igen till sommaren, VILL jag ens? kommer jag att bli min egen mamma? kommer jag börja köpa alla mina kläder på lindex? suck.
torsdag 22 februari 2007
there goes the fear
jag åkte tub med hanna igår, alldeles själv. sjukt läskigt. tänk om vagn-fan fastnade mellan vagn och plattform? tänk om hissen ner i tuben stannade och vi dog instängda i en liten kub som luktade kiss och ingen tänkte på att leta där? tänk om hon börjar skrika hejdlöst och alla i vagnen hatar mej och tänker kan hon för i helvete tysta ungen? och hur ser hon ut egentligen, ska det vara så svårt att smeta på lite concealer på de där ringarna under ögonen? som jag själv brukar tänka på en dålig dag. mest läskigt är nog att man känner sej så utsatt utanför hemmet. man inser att hoppsastegens glada dagar då det bara var en själv, ens tre-dagars-hångel och ens nya designerbralla man behövde bry sej om är över. nu är jag rädd hela tiden. men gud jag förfryser ungens fingrar i det här vädret, vad fan skulle jag ut och göra, herregud, ANDAS hon ens? så insåg jag att jag varit rädd hela livet. jag var en sån där harig unge som hade ont i magen varje morgon hon gick till skolan, var rädd för de äldre eleverna och som alltid var på plats en kvart innan lektionen började, för att komma för sent och få allas blickar på sej var otänkbart. glömma gympapåsen likaså. läsa högt? det var döden. jag har inte hållit ett muntligt föredrag i hela mitt liv. och då var jag ändå "poppis". jag hade de tuffa som kompisar. jag var livrädd inför ridlektionerna, men älskade det för mycket för att sluta. satt förskrämd på nån uttråkad ponny som lunkade runt, runt och jag var så stolt att jag gjorde det och att jag KUNDE, men likförbannat livrädd. vågade inte somna utan lampa tänd fram tills jag var tretton fjorton. och så fortsatte det länge länge och ibland ploppade den där känslan upp igen i vuxen ålder men då kunde man döva den med vitt vin, dåliga amerikanske teveserier eller peppsamtal med någon nära. nu är rädslan över mej i fullt ös, medvetslös. tänk om jag gör fel? är hon för varm? har jag tappat greppet om verkligheten? ska jag och min kille bli såna som bara pratar om vårt barn och inte har nåt gemensamt utöver det om ett år? ska jag börja spela skivor igen till sommaren, VILL jag ens? kommer jag att bli min egen mamma? kommer jag börja köpa alla mina kläder på lindex? suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
du var så söt i söndags. på string, för, vad sa vi nu, tredje gången i hannas sex dagar långa (korta) liv, pratar om ditten och datten och du utbrister förfärat "säg till om jag bara pratar om barn, lova det, jag får inte bli en sådan!"
ja men alltså vet du hur lätt det är att trilla dit? häromdan sa jag till kalle "hannas bajs verkar liksom lite fastare nu, lite som grovkornig senap ungefär". som att det var en helt normal sak att säga! jag fick panik och sträckläste iD i en halvtimma.
Åh, jag som är så livrädd för att bli livrädd och tråkig. Suck.
Men va tusan, Är det inte hemskare med personer som inte bryr sig om sina barn alls? Hellre en mamma och en pappa som ser till att barnets fingrar är varma och bajset är normalt än ett stackars barn som aldrig får känna sig ompysslat. Din dotter är ju alldeles nyfödd, klart du ska prata om henne! Om du hör en ny skiva som du bara älskar, nog fan är den det enda du pratar om ett tag. Vad jag menar är att den där "oh-jag-pratar-inte-om-det-jag-
gjorde-innan-barnet"-grejen är lite töntig egentligen..
Söt dotter förresten!
Hörru. Här kommer då någon form av erkännande big time från mig. Dina skriverier får till och med mig att vilja ha barn, det är - ska gudarna veta - en jävla bedrift. Så babbla på om Hanna, än har jag inte kommit till punkten där jag tycker att bebisar alltid är så vackra men jag förstår det mer än för säg någon vecka sedan.
precis - du har ju fått barn, du har gjort en hel människa, varför skulle det inte uppta allt du tänker på just nu? kom tillbaka om du enbart snackar barn om några år, då kanske du kan tagga ner lite, mne nu är ju folk helt cp om de skulle bry sig om det. (och varför bry sig om andra från början)
Skicka en kommentar