Dag efter dag lär han sej gå precis som jag

Ibland blir man ju bara så jävla tagen på sängen. Som den där gången på Peace and love, vi skulle se Kent och jag var ju urladdad så klart, med Carro och Frida, och vi hade förfestat på hotellrummet och så stod vi där, de sista skälvande sekunderna innan de skulle gå på. Av oklar anledning var Anders Nunstedt med i sällskapet, och jag vänder mej till honom och gnäller lite över hur mätta Kent verkat blivit, trebarnsfarsor och bostadsrätter på Kungsholmen och hur de inte längre överraskade ett smack och jag ba "fatta coolt om de gick in på scen och ba DA DA DAA barnet mår bra han mår som han ska, men fan, det händer ju inte, de kommer inleda med nån tråkig jävla Vapen och ammunition-låt" och så börjar publiken skrika och jag avbryts i mitt raljerande av DA DA DAA barnet mår bra och jag BARA DOG AV KÄRLEK.

Så var det i kväll när jag kom hem från jobbet. För en månad sedan sa min kille, som om detta vore en nyhet för mej, att vi kanske skulle köpa torktumlare? Ahmen daah, SOM jag har tjatat om detta faktum i två år. Blev patetiskt lycklig och ville köpa på hembeställning där och då. Inget hände och jag var martyr och ba "du får ta hand om det där, du som ändå har veto om det tekniska och priset och sånt därnt, men snälla snälla, gör det snart". Jag skiter i pengarna, han vill vrida och vända och hitta bra dealar. *orka* Och han har halat sej och slingrat sej och inte ett smack har hänt. Förrän i dag. För på toaletten stod en tvättpelare! Gnistrande vit som om den vore av ädelsten. Och jag vet att det är bananas att bli så jävlans tacksam och glad av nåt så KVINNOGÖRIGT men jag orkar inte vara stark, jag blev uralycklig och full av kärlek. Åh, min kille ändå. Så jävla härlig.

/ Emelie, nu med tvättpelare.