lördag 21 november 2009

Did a bad bad thing

Huu. Ångest. Jag bråkade med Hanna så himla mycket när hon skulle lägga sej. Eller, hon bråkade ju också, men jag är ju vuxen. Tanken är åtminstone att jag ska vara den större personen, men jag BRISTER, om och om igen. Jag blir så himla arg, jag tappar tålamodet, jag blir vansinnig. På henne, på mej, på situationen. Hon vägrade lägga sej i sin säng. Hon vägrade sluta hoppa i vår säng. Hon vägrar ligga ordentligt i sin säng. Hon vägrar dricka vällingen. Hon vägrar ha lampan släckt, tänder den oavbrutet. Hon vägrar sluta gapskrika rätt ut. Hon vägrar inse att den pussen var den sista, kommer gång på gång upp igen för "puss, kram, klapp", hon kryper upp i vår säng, igen och igen och igen. Och jag hör mej själv säga saker som "om du inte dricker vällingen blir det ingen saga", "om du inte slutar hoppa i sängen släcker jag lampan" och slutligen, när alla broar bränts, "om du inte slutar hålla på så går jag ut härifrån". Hot! Jag hotar! Jag blir så jävla lack på mej själv som blir den där personen. Jag blir ARG för att hon vill gosa. Vad är det för fel på mej? Sen så är ju det där goset en sanning med modifikation, skulle tro att det är tio procent pussvilja från hennes sida och nittio procent som bara inte vill ligga ned och sova. MEN ÄNDÅ. Nu sover hon, och i hennes öron och mina ekar min arga onda kalla röst. Fan.

I dag chillade hon runt i mina gummistövlar. My baby.


11 kommentarer:

Anonym sa...

jag skulle inte kalla det hot och jag skulle definitivt inte vara så hård mot mej själv om jag var du! det är inte ett hot, du påvisar att det blir en konsekvens bara.

ungar testar gränser och jävlas för att det är en del av att vara liten och växa upp. det är en del av att vara vuxen att sätta gränser, som barn faktiskt mår väldigt bra av. att veta vad som gäller och inte behöva ta ett för stort ansvar själva. DET är utmattande för ett litet knyte kan jag lova! jag tror att du är en väldigt bra mamma.

Popmorsan sa...

ååh. tack snälla okända du. nu började jag grina.

clara sa...

Man kan ju bli helt jävla unleashed av läggningsproceduren. Jag slet av liknande beteende upp min unge ur sängen, satte henne på vardagsrumsgolvet och röt LEK DÅ häromveckan.

Jag tror (hoppas) att sånt beteende från mig som förälder är förlåtet när jag ska knacka på i himlen,
Och tror som ovan, det är inte hot det du sa, det är förhållningsregler.

Men efter det jag gjorde ovan ("gjorde" låter ju helt sjukt, men just att jag blev så gälen), bestämde vi att no more nattning på det sättet, vi dricker välling och myser, sen får hon ligga själv i sin säng tills hon somnar. Och det har gått jättebra med bara några få små gråtattacker! Men min unge e 1,5 och vi har kvar spjälsängen, blir väl svårare sen.

Anonym sa...

Alltså, en sak som jag inte fattar är att man alltid ska sträva efter att skydda barnen för känslor. Dom testar ju hela tiden, testar gränserna och det är väl BRA att dom får se att det finns gränser. Eller? Jag tänker att man kan bara skydda sina barn så mycket, linda in dom i en filt av pedagogik och tålamod till en viss gräns. Tids nog kommer dom ju ut och ser att det man gör får konsekvenser, och att det där inlindade livet inte alls var som resten av världen. Sen får man naturligtvis inte skada barnen osv men det är underförstått. Var mamma och visa att du är en människa som älskar men ibland får nog men älskar henne oavsett, jag tycker att du verkar fantastisk och kärleksfull som mamma. kram johanna

Anna S sa...

Å gud vad jag känner igen! Man vill inte vara sådan men man blir ju så frustrerad av att inga logiska argument fungerar och allt är bara tvärtemot. Man kan fasiken inte vara perfekt jämt, man blir ju galen! Tror att både ditt och mitt barn får en himla massa mer kärlek än hot i slutändan ändå.

Sofie sa...

Jag förstår att det känns frustrerande när man inte alltid kan agera optimalt utifrån vissa pedagogiska riktlinjer. Men livet är som bekant inget 1,X,2-prov och som mamma och människa tryter både tålamod och ork ibland.

Inom utvecklingspsykologin finns ett begrepp som heter "good enough mother" (typiskt att det inte heter "parent", va?!) och som menar på att det finns marginal att inte vara den där perfekta föräldern man förutsatt sig att vara - utan att barnet påverkas av det.
Av vad du har beskrivit tror jag inte att Hanna kommer minnas vad du sa för "hårda" ord vid läggdags om några veckor, vad hon däremot kommer ha lärt sig är att det finns gränser och att hon inte alltid kan få sin vilja fram. Rent socialiseringsmässigt är detta fundamentalt, och utveckling sker sällan via en dans på rosor (föreställ dig hur ett barn med ständigt vikande föräldrar växer upp att bli).

Hoten du beskriver att du tar till är ju också retorik anpassad efter Hannas utvecklingsnivå. Precis som hon provar gränser provar du olika strategier att nå fram med budskapet med. Rent rationellt är det inte konstigt att du blir frustrerad och vansinnig, här är en liten människa som man inte alls tänker i samma banor som du! Och förutom själva situationen blir du även frustrerad på dig själv när du tvingas ta till dessa resonemang.

Jag tycker inte att du brister - du håller. Att brista vore att ge upp och inte ta striden.

Isabell sa...

Å gud dessa läggningar. Min 2 åring är precis lika dan. Och jag hör mig själv hela tiden "Om du inte..."
Hot och mutor annars funkar ingenting här hemma.

Ika sa...

Precis som ovan så tycker jag inte heller att det lät så farligt. Franka är helt hopplös att lägga. Vid elvatiden igår kväll (hon blir ju ALDRIG trött!) gick jag ut ur rummet med kommentaren "nu får du faktiskt fixa det här själv, jag orkar inte". Och så gjorde hon det. Men hon var väl antagligen uttröttad efter den EN OCH EN HALV TIMME långa läggningen. Och om det är någon tröst för dåliga mammakontot så ligger jag rätt risigt till där också sedan jag lackade ur på att Franka kastat saker i huvudet på Cora en gång för mycket och prompt kastade ett mjukdjur i huvudet på henne och frågade hur jävla kul hon tyckte att det var. (Fast jag kastade inte alls hårt!) Hon fortsatte bara att skratta, lilla fina skitungen.

A sa...

Hög igenkänningsfaktor, och skönt att läsa ditt inlägg och alla kommentarer.
Själv har jag en dotter på snart 14 och en son på 3½.
Och guuuud vad arg jag blivit/blir emellanåt.
Just nu varenda morgon när det ska vägras påklädning t ex.
"Hotar" varje dag med att "om du inte kommer nu så vi kan klä på oss så klär jag på mig och åker själv".

Kan spy på mig själv och min brist på tålamod ibland, men även om jag är mamma så är jag ju faktiskt bara en vanlig människa också. ;D
Kan vara bra att påminna sig om det ibland.

Trots är inte att leka med. Tänk att så små gulliga ungar kan bli såna j-la monster.
Tur man kan garva åt det mellan dusterna.

A sa...

Läste min egen kommentar och tycker jag låter som en skrikande elak j-el. :D (dåliga mamma-samvetet slog till).

Men jag PRATAT ju såklart med sonen först. Lugnt och sansat. Försöker lirka och vara pedagogisk. Men när det skiter sig och det gått ytterligare 15 minuter av morgonens dyrbara tid, då brukar det balla ur.

Så! Nu känns det genast lite bättre. Hahaha!

Anonym sa...

känner igen mig i detta så jag hyllar dig! Fan man är bara människa. Man tål inte allt och hur kul är det att vara perfekt, om det ens är möjligt. Hon är inte gammal och kommer vara tacksam för att du tillåter alla känslor och visar att "det blir så ibland!"