Since you been gone

Redan i morse började jag gråta titt som tätt. När bilen rullade bet jag i tröjärmen tills den var helt borta ur synfältet, sen grät jag som om jag aldrig skulle få se dem igen. För det är det jag är rädd för. I mitt huvud kommer något hemskt hända och jag är så förtvivlat rädd för att de aldrig ska komma hem igen. Varken sunt eller normalt, vet jag väl. Men jag har inte varit själv mer än över en dag sedan Hanna kom. Jag har alltid haft Hanna eller Kalle här. Nu är jag för första gången helt ensam, i fem hela dygn, och det känns inte alls så där skönt och ledigt som jag hade tänkt mej. Jag vill bara fosterställning och gråta. Vilket jag har gjort ett tag nu. Nog för att man inte saknar getterna förrän båset är tomt, men det här känns lite overkill. Även om jag inte kan göra ett skit åt det just nu. Var är råttan som ska dansa på bordet? Här dansas inte ett skit. Inom tio minuter kommer jag lyssna på typ SADE eller PAUS och ba förtvivla här hemma. Rastlösheten är som klor i hjärtat. Och de har förmodligen inte kommit utanför tullarna ännu. *har separationsissues*