The mysterious life of Emelie Thorén

Till alla som berörs: jag är tillgänglig för hopp och lek tisdag (i kväll) och fredag kväll, lördag dag och söndag efter klockan sju. Och Jonna (och andra singelmammis jag känner), jag och Kalle börjar köra varannan vecka metoden med start fredag den här veckan (minus lördan då jag i min storsinthet hoppar in), vilket betyder att... hmm, jag vet inte om det blir jämna eller ojämna veckor. Men ni fattar.

Åh, skönt att få en oklar grej avbockad. Nu vet jag detta allafall. Upplägget med Hanna. Träffade Kalle nu på Louie. Andra kanske skulle tycka det var jobbigt att ha samma stammisfik som sitt ex. Jag tycker det känns fint. Han ba: jag lånade din dator igårkväll, heh, såg du nåt... konstigt nu när du var hemma?. Jag ba nej? Han ba ok (lättad fejja). HA! Han får väl fan internetragga på sin egen himla data! Haha åh livet, mysterious ways. Och alltså, det är lungan. På ricko. Och det är också så himla himla skönt. Att jag känner så. Hajja ångesten annars. Dör på det.

Åh framtiden, vad kul du ska bli hörru!

Sometimes I fantasize, when the streets are cold and lonely, and the cars they burn below me

Igår sa en nära vän till mej att jag har en jobbig och manipulativ sida, en grej jag gör som hon även känner igen hos sej själv. Om jag vill be någon om något, undrar något, något jag själv tycker känns lite jobbigt att fråga, ofta när jag känner att jag hamnar i underläge av frågeställningen, så slingrar jag mej, halkar runt ämnet i en evighet innan jag finally kommer till kritan, och knappt då kan jag liksom säga vad jag egentligen vill. Något som min kille, gamla kille, blev oerhört provocerad av. Självklart tog jag inte åt mej så värst när han påpekade det, men nu när hon sa det så ba "ja, fan vad jobbig jag är".

Så läxa inför nya livet, nya relationerna, nya arbetsgivarna: var rak för i helvete. Stå för vad jag tycker. Den enda som förlorar på slingret är ju jag själv. En känsla eller ett want är inte fel förrän man själv gör ner sej för att inneha den. Och vem respekterar mej och min åsikt om jag inte själv ärligt kan göra det? Nä just det. Orka vara ett mähä.

Jag är så JÄVLA dålig på att respektera mina egna känslor. Så överjävligt bra på att ta ett alldeles för stort ansvar för andras. Hallå. Jag måste ju för i helvete våga stå upp för mej själv i situationer som jag känner förminskar mej.

Återigen. Något Kalle tog upp kanske 10 000 gånger. Eftertankens kranka blekhet, va. Han hade rätt! Åååh, orka. Och grejen är ju att jag liksom inte har dåligt självförtroende och jag tycker inte alls att mina åsikter är mindre värda än någon annans. Jag fattar inte varför jag är sån där. FATTAR INTE. Blir galen.

I go through all this before you wake up, so I can feel happier, to be safe again with you

Ålderskrisen

Har köpt bombarjacka. Får lite panik. Vet inte om det är att det för mej är ett så tydligt tonårsattribut, vilket jag egentligen vet att det inte behöver vara, eller att alla modebloggerskor peppar den som höstens grej. Nu har jag en alla fall. En second hand, mörkblå med orange foder. Sjukt snygg till tajta jeans och docs. Aja.

Brände loss på Weekday igen. Fan vad jag alltid spenderar där. Nya jeans, svart tisha, svart collegetröja, bombarjackan och sån där grön allväderjacka med luva och foder som alla modeassistenter hade 2004. Också second hand.

Keep on making the same mistake, keep on aching the same heartache

Everything we do tonight is wrong, and you belong with us

Jag vet inte om det har framgått genom mina tusen musikinlägg, men jag är helt tokig i ett popband som heter My favorite. De finns inte längre. De är oerhört ledsna, även i de sånger som går i 180. Melancholy 2.0. Jag refererar ofta till My favorite-körer också, som exempelvis i "Fall hard" med Shout out louds. ÄLSKAR.

In these towns that despise us, tonight the stars disguise us, synchronize us. Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. And you belong with us.

Jag brukade känna mej så hemma i den här låten nånstans runt 2003. Jag var dekad, vacker på utsidan och så fantastiskt trasig inuti. Söndag efter söndag satt jag på huk och höll om mina knän på balkongen i den lilla skabbiga ettan på Gullmarsplan, försökte hålla ihop mej själv rent fysiskt, rökte cigg efter cigg och kände samhörighet med de ledsna stämmorna som messade om att allt de gjorde var fel och hur jag var så välkommen hos dem, jag var som dom, och det var okej. Jag tycker fortfarande att det är en oerhört bra låt. Även om jag inte kör fosterställningen längre. För gammal. Orka glorifiera misär. Vilket inte betyder att jag inte känner mej exakt nu som jag gjorde exakt då. De senaste veckorna av glittrigt party, vackra posiga bilder, en avmagrande kropp, det glada sprudlande leendet, de allt för högljudda skratten, skriken, klirret av glas, ropen, ekot, minnena av dem skär i mina öron nu. Jag har varit här förr. Det var rätt exakt sju år sen. I stället för att bli mognare, lära mej av misstag tycks jag i stället ha färdats i en gigantisk cirkelrörelse och landat på nästan samma ställe. Äldre, lite lite smartare, visare. Men inte tillräckligt.

Okej, ingen höjdardag i dag. Jag sitter på min balkong och fryser ihjäl för min lägenhet håller på att nedmonteras bit för bit, jag vill inte vistas därinne och jag kan inte börja bygga upp mej själv förrän röran där inne börjar avta. SÅ jag dwellar lite i min misär, jag orkar faktiskt glorifiera den just i dag. Hej hej, jag har inte mognat en daaaaaaaag sedan 2003.

Bilden är från Metropolis 2003 btw.

"Lorelai" - Cocteau twins

DÅ kickar vi i gång veckan med en skitbra låt, hörrni. Cocteau twins "Lorelai". Själv upptäckte jag DEN I ÅÅÅÅÅR. Hemskt sen på den bollen, vägt upp det genom att lyssna fem gånger om dagen cirka. Gråtdans återigen.

Every day is not like sunday (thank god)

Fick ett litet psykbryt igårkväll. Det är ju nåt med söndagar. En klassisk dag i skörhetens tecken. Kemisk ångest blandad med den gamla vanliga. Mest förrädiskt är det när man spenderat hela dagen med andra och man har haft en varm välbekant kropp bredvid sej i soffan och man har speglat sej i vänners ansikten, ögon, glada tillrop. "Åh minns du det här", "haha och du ba..." osv. Skrattfest. Känslan när man då sedan kliver in i sin egen kaosartade mörka glåmiga lägenhet, stänger ytterdörren bakom sej, hör den klicka igen och så smällen inombords när ekot av tomheten där inne slår emot en med bedövande jävla kraft.

I dag är det måndag. Snart strålar klickisarna samman, i morgon är det lämning till tryck. Jag sitter på ballen och huttrar med en morgoncigg och en kopp kaffe, Hanna är lämnad på dagis och mitt i vardagsrummet står min nya begagnade 120-säng. Jag har en helt fantastisk gammal vän som heter Qne som hämtade den åt mej ute på Livets hårda skola, körde hit den, bar upp den. Jag tror det är femte gången på snart femton år som han har varit inblandad i något av mina diverse olika flyttsammanhang. Den här gången ville jag inte fråga honom, för han har gjort mer än tillräckligt genom åren, har alltid varit villig att hjälpa. Så jag sa inget. Då erbjöd han sej, ur tomma luften. Så himla himla fin. Så tack för att du finns, Mats Qne Davidsson. Inte många är som du. Och inte dej heller, Göran Lagerberg! Thanks, dudes.

Helgen

Nu börjar nya livet

No more nio till fem. Nu gör vi det här. Hej helgen! Nu drar jag till Babylon och möter upp Lina Thomsgård och Jonna Bergh. Sen vettifan, men OM JAG MISSAR ROBYN så kommer jag inte förlåta mej själv på 100 år. Ja, okej, det gäller även B&S.

Och jag har faktiskt tänkt lägga mej i den här rebound vs ensamheten-debatten, och det ska jag, bara inte nu. Tänkte låta helgen avgöra min åsikt.

If this is the last dance then save it for me baby

Hej då Aftonbladet, i dag är jag sista dagen hos dej. Vad fint det har varit! Och jag kommer, på ricko, sakna min fina redaktion. Weird att inte träffa samma härliga varje dag. Nu kommer jag iofs träffa Johannes och Fred på Louie Louie exakt varje dag i stället, hihi.

Nu väntar krönikeångest, sovmorgnar och varannan vecka-party mitt i veckan. Helt tokigt.

To the left, to the left - everything you own in a box to the left

I dag tog Kalle sin madrass ur vår dubbelsäng. Ena halvan gapar tom. Han har tagit den till sin nya lägenhet på Mariaberget, i de där gamla fina skrangliga kåkarna. Synen av den sargade sängen gjorde mej illa till mods. Det var fullt av dammråttor och gamla strumpor och legobitar under där hans del av sängen varit. Så skitigt. Och tomt.

Jag längtar tills han tagit allt. Så jag kan gå bärsärk och slänga, städa, tvätta, skrubba. Köpa nya växter, nya mattor, nya galgar, nya tallrikar. Som bara är våra. Mina och Hannas. Jag skiter i att det kommer eka här hemma. Jag äger ju knappt nånting. Jag vill bara att den här utdragna flyttprocessen ska vara över. Den gör mej ledsen. Den tar 100 år. Jag kommer säkert vara ledsen när allt är klart också, men på ett annat sätt tror jag. Det här är så... messy. Och upprivande.

This past week

Mmm. Lite om vad som hänt/händer. Jag jobbar sista veckan på Aftonbladet nu. Både skönt och trist. Luften gick liksom ur när jag fick veta att jag inte skulle få vara kvar, då försvann drivkraften. Har trivts så himla bra dock, så roliga peeps här, men nu tycker jag det här frilanstemat känns lockande som fan. SOVMORGON. KAN DRICKA VIN VARDAGAR. Ja, varannan vecka alla fall. Vet inte riktigt när var hur vi kör igång med varannan-prylen. Rätt snart tror jag. Mer då. Jo, Kalle börjar flytta ut i dag. Lade upp bild på sin nya lägga på Fejjan ba. Helt vanligt. Ser fin ut. Breda träplanksgolv. Älskar såna. I helgen ska jag försöka lotsa en 120-säng från Elsa hem till mej, oklart hur. Har börjat surfa möbelsajter, jag måste ju fylla lägenheten med nånting, Kalle ägde de flesta möblerna. Men hallå, svindyrt, hej blocket. Imorgon ska jag på på skivbolaget Razzias stora fest där bl a Annika Norlin spelar live. Ska bli fint. På fredag ska jag möta upp Jonna och Lina på Babylon direkt efter jobbet och sen svira på Popaganda. På lördag ska jag äta middag och dricka champagne på Wasahof med urlylliga vänner. Hmm. Sen vet jag inte så mycket mer. Jo, jag var på en dejt i går! Det var fint. Life goes tydligen on ändå.

Sen på den här bollen, men assssså...

Dör på det här. Åh, bli helg nån himla gång. Vill bli svettig.

Episk pepp på den här serien

XOXO

Nu längtar jag till säsongsstarten. Är tokig i de här personerna. Och Motherchucker när han pratar sin english accent... Mmm. Ge mej en engelsman. NU.

Höstens feel-good får du här

I'm sorry I'm just thinking of the right words to say, I know they don't sound the way I planned them to be

Apropå gråt och allt sånt där. Jag har nog fortfarande inte gråtit sedan den där natten för snart fem veckor sedan, då när allting bara släppte och jag liksom imploderade i en stor blöt blobba. Oklart varför det inte kommit mer. Jag hoppas, hoppas, HOPPAS verkligen inte att det är för att jag knyter det inom mej och att jag inom en snar framtid kommer evaporera av gråt, sorg och misär. För jag mår rätt bra nu. Jag tror verkligen att jag gör det.

Vilket inte betyder att jag är superhappy. Men jag pallar inte att gräva ner mej, och då lyssnar jag på den här "Gråtdansa"-playlisten. Den är jättebra! Och väldigt personlig, massa egna favoriter som kanske inte är så himla värdefulla eller bra för er andra. Men jag älskar detta.

Still dying with every step I take, so I don't look back

Men jag DÖR vad grym hon är.

GRÅTFEST

Söndagens låt

Dör i crescendot på slutet.

Vad som hänt sen sist

Anything I want, I'ma get it cause I know I need it

Jag ser för övrigt ut som Tant Raffa! Nuthin to lose, everything to win liksom. Porrskorna, lacktajts, löst linne och nån sorts kort sladdrig jacka i guld-paisley och axelvadd. Till detta horsmink och knullrufs. Ja, ni HÖR ju. Om det inte blir åka av i kväll så lär det aldrig hända.

Herreguuuuuud. Jag raljerar lite här. Det hoppas jag ni förstår. *lite alla fall*

Här. En av världens coolaste tjejer ba. Och hon tar ingen skit.

In da club

Kom till Kåken i kväll, kids! Jag har värsta hip hop-setet! Och tryckare. Och Cher. Hör du det, Linnea Wikblad! CHEEEER.

Nu gör vi det här.

If you want me to stay, I'll never leave

Haha, åååååååh, Fredsgatan 2003. Jag är där nu. När jag hör den här. Fint det var, ångest det var. Gud vad kär jag var. Sån där uppslukande all-consuming jävla kärlek, som inte på något sätt var sund men den kändes så hårt, den tog över och färgade allt. Och så den här låten. Och mojitos. Och typ... The Roots "The seed". Fast den håller fan inte i dag. Åh livet, mysterious ways asså.

Och jag vill känna så igen. Även om det gör ont.

I am Sasha Fierce

Apropå vad Pia skrev. Nej, jag tog inte illa upp. Jag uppfattade det aldrig som att det var en uppmaning till just mej att "kämpa för i helvete". Kanske hade jag tagit åt mej mer om jag inte verkligen visste att jag redan gjort allt som stod i min makt för att fixa det här. Jag har försökt i flera år, och vet ni, ibland räcker inte kärlek. Och grattis till de som försökt, knäckt varenda ben i kroppen för att få ett förhållande att fungera och sedan lyckats. Men jag kände att för oss var det nog nu. För mej var det nog nu. Två år till hade inte gjort någon skillnad, eller jo, jag hade börjat förakta honom och mej själv, jag hade krympt till ett bittert missunnsamt russin och förlorat all självrespekt och humor på kuppen. Jag har varit så himla rädd, rädd för allt, rädd för den stora ångern som skulle följa, rädd för att vara ensam, aldrig träffa någon ny, rädd för att vara på singelmarknaden, rädd för att han skulle träffa en ny, rädd för att vi skulle börja hata varandra, rädd för att hans familj skulle börja hata mej, rädd för hur Hanna skulle reagera, rädd för att alla mina vänner skulle skaffa förhållanden och jag bli själv, rädd för att stå skitpackad på jävla Gubbrummet kvart i fem med desperationen lysande i mitt slappa fylle-ansikte, rädd för hur jag i hela jävla friden skulle klara logistiken själv, ekonomin. Alltså, ALLT var jag rädd för. Är fortfarande. Fan vad rädd jag är. Men jag gjorde det ändå. Och jag är så himla himla stolt över mej själv. Det kan liksom ingen ta ifrån mej. Jag är fan Beyonce. I am Sasha Fierce. Jag tog ansvar för mej själv och mitt liv och sade "nej tack, det här funkar inte för mej, jag mår skitdåligt, jag är värd mer, du är värd mer". Och det är skitsorgligt, men ändå inte. För nu kan det bara bli bättre. Och fan vad kul det ska bli.

Imorgon!

Så spelar jag med Pelle på Kåken! Det blir hiphophits och tryckare. I dag är en så himla bra dag för övrigt. Jag har fått ett jobb! Yeey me. Jag ska skriva krönikor, och jag kissar på mej av ångest av bara tanken, men dör även av smicker. Och utav älsk på människor som ser nån sorts briljans i mej som jag inte ser själv. Jag får väl helt enkelt lita på deras goda omdöme. Gud vet att mitt eget är så där.

Nötskals-jag: svinbra självförtroende. Helt värdelös självkänsla. Big difference.

Weezer!

Haha, inte lika briljant men åtminstone roligt är Weezers cover till nya plattan... javisst, "Hurley".

Säkert!

Det här omslaget är briljant.

Helt vanlig spottloska

I kväll ser jag Oskar Linnros på Mosebacke. Tycker fortfarande att han lyckas jävligt bra med att sjunga om sex på svenska. *iiih*

Lite Hanna ba

Min syster Frida var här förra helgen. Vi gjorde pastasallad och Hanna hade pruttfestival vid matbordet. Hon är supertrött och så där fjantig och liksom medvetet fånig. Men supercute ändå så klart. Men jag gillar inte när hon lägger till sej med manér. Pratar bäbisspråk, skrattar tillgjort etc. Jag säger inget så klart. Alla fall. Hanna pruttar lite. Varsågoda.

If I could talk I'd tell you

Och jag visste att den här stunden skulle komma. Det gör det inte lättare. Nu ska vi berätta för Hanna att pappa ska flytta. Ahmen jag orkar inte med den här himla dagen.

A million little pieces

Jag undrar lite hur det kommer bli med den här varannan vecka-prylen. Fan, jag undrar hur den HÄR veckan kommer bli. Allt är så himla oklart. Och rörigt. I natt var Kalle ut, sov borta, jag gick till dagis, sen hämtade han och nu ska jag lägga och imorgon ska han gå till dagis. I kväll kan jag gå ut om jag vill. Så himla... AHMEN RÖRIGT. Jag orkar inte städa. Det tar emot att köpa typ duschcreme, för om 2 veckor bor inte Kalle här längre och då vill jag vänta med att köpa den där himla duschkrämen så att den blir min, BARA MIN. Låter weird, huh? Men så är det.

Jag har sagt att han får ta exakt allt han vill ha hörifrån. Allt utom soffan. Och köksbordet. Det han inte tar vill jag slänga. Jag vill inte stå där i november och steka trista fiskpinnar i samma panna som jag stekte våra fiskpinnar ett halvår innan. Fy fan vad deppigt. Ut med allt. Jag får ruinera mej, det skiter jag i, men jag vill ha nya prylar, prylar utan minnen. Orka grina över en himla stekspade liksom.

Och gud vet att jag hatar ovisshet i alla dess former, jag jobbar verkligen på att hålla mej lugn och sansad. Men snart kokar jag över. Nästa PMS-period är det jag som kommer explodera Södermalm to pieces av ren mental kraft. Lagom till Popaganda. Perfekt. JAG BLIR GAAAAAAAAAALEN.

I think there's pieces of me you've never seen, maybe she's just pieces of me you've never seen

All the world just stopped now
So you say you don't wanna stay together anymore
Let me take a deep breath babe
If you need me
Me and Neil'll be hangin' out with the dream king
Neil says hi
By the way I don't believe you're leaving
Cause me and Charles Manson like the same ice cream
I think it's that girl
And I think they're pieces of me you've never seen
Maybe she's just pieces of me you've never seen

Och så det här, dör på det här:

Maybe I ain't used to maybes
Smashing in a cold room
Cutting my hands up every time I touch you
Maybe maybe it's time to wave goodbye now

Ja okej, så i dag är en dag då jag dwellar i misär. FÅR VÄL JAG GÖRA OM JAG VILL. Inget är för litet för att inte skava just i dag. Och så Tori Amos "Little earthquakes"-platta på det. Fan vad bra den är.

Vad som hänt sen sist