Every day is not like sunday (thank god)

Fick ett litet psykbryt igårkväll. Det är ju nåt med söndagar. En klassisk dag i skörhetens tecken. Kemisk ångest blandad med den gamla vanliga. Mest förrädiskt är det när man spenderat hela dagen med andra och man har haft en varm välbekant kropp bredvid sej i soffan och man har speglat sej i vänners ansikten, ögon, glada tillrop. "Åh minns du det här", "haha och du ba..." osv. Skrattfest. Känslan när man då sedan kliver in i sin egen kaosartade mörka glåmiga lägenhet, stänger ytterdörren bakom sej, hör den klicka igen och så smällen inombords när ekot av tomheten där inne slår emot en med bedövande jävla kraft.

I dag är det måndag. Snart strålar klickisarna samman, i morgon är det lämning till tryck. Jag sitter på ballen och huttrar med en morgoncigg och en kopp kaffe, Hanna är lämnad på dagis och mitt i vardagsrummet står min nya begagnade 120-säng. Jag har en helt fantastisk gammal vän som heter Qne som hämtade den åt mej ute på Livets hårda skola, körde hit den, bar upp den. Jag tror det är femte gången på snart femton år som han har varit inblandad i något av mina diverse olika flyttsammanhang. Den här gången ville jag inte fråga honom, för han har gjort mer än tillräckligt genom åren, har alltid varit villig att hjälpa. Så jag sa inget. Då erbjöd han sej, ur tomma luften. Så himla himla fin. Så tack för att du finns, Mats Qne Davidsson. Inte många är som du. Och inte dej heller, Göran Lagerberg! Thanks, dudes.