A house is not a home

Hmm. Det här med att hitta två lägenheter, i rimlig anslutning till varann och dagis... Ingen enkel match. Det är förvillande enkelt att bo ihop nu, men jag har alltid tyckt att det är helt sick med par som brejkar och INTE flyttar isär. Superkonstigt ju. Och här sitter jag i nån sorts situation där det känns helt okej. Jaa, jag vet att det bara gått tre veckor.

Jag vill att nya livet ska börja. Är samtidigt rädd för ensamheten när det väl händer. Att denna samvaro ska vara som nåt mjukt och lent som lindat in den egentliga verkligheten, den där det bara är jag, jag och Hanna. Den där jag går och lägger mej helt ensam varannan vecka. Släcker lampan och inga andras andetag hörs. Livrädd för att det då ska smälla till, den där ångern som hittills inte visat sin fula fejja.

Samtidigt som jag längtar dit. Till min lägenhet. Med mina tallrikar, mina böcker, mina röda väggar. Ja, jag vill måla röda väggar. Kläder över hela lägenheten, men MINA bara. Disk, men bara min. En kyl att komma hem till där mjölkjäveln inte är slut fastän det fanns en hel himla liter när jag gick på morgonen.

Kommer väl sitta där och grina, helt omgärdad av blodröda väggar. Förtvivlat önska att nån druckit upp mjölken under dan. Fy fan.

Med det sagt. Jag tänkte sträcka ut en liten hand här. Nån som sitter och trycker på ett hyreshus på Södermalm med en ledig tvåa eller större i och har en skön ingång till ägaren? Jag skulle i så fall älska att bo i det.