Hmm. Den här veckan har väl varit så där. Mina stora ord om hur enkelt och fint allting löst sej mellan mej och Kalle började ringa lite väl... naiva för några dagar sedan. Det blev lite rough. Nu ser det ut som att han flyttar ut den 1 september. Det är så snart. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför detta.
Och helgen och kommande veckan är i stort sett planlös. Det gör mej också orolig. Hanna åker till Sala i dag för att vara hos mormor i en vecka, Kalle ska inte sova hemma då. Jag är själv, left to my own devices, free fallin'. En free bird. Och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till med all den här fria tiden.
När allt var som jobbigast förut så drömde jag om timmar framför datorn helt ostörd, långa fikor med vänner, oändliga ciggpauser med prati prati, någons sommarhus att krascha i och en brygga att skvalpas på, utekvällar som aldrig tog slut, sovmorgnar utan ände, en dag i parken med böcker, kaffe och tidningar. Nu när jag kan göra de där sakerna så är det ändå som att något fattas. Jag kanske är en sån som aldrig aldrig blir riktigt nöjd.
Å andra sidan. Nu har det varit slut mellan mej och min kille i en månad rätt så exakt. Det är kanske nu jag ska börja fatta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Så är det jämt. Man ska ha världsabästa sommaren med bara Pripps Blå-moments, ett extrakt av allt som varit bra med alla andra somrar, eller bara allt som nånsin varit bra. Sen blir det inte så. Men det kan bli rätt bra ändå. Hoppas du håller ihop dig trots att det där med att göra slut börjar kännas på riktigt.
Kram
Måste dessvärre åter säga att jag känner igen mig. Skrev det efter ditt inlägg om hur artigt och snällt allt löst sig. Det gjorde det för oss också först. Men nu när den hårda verkligheten kommit nära (vi ska verkligen gå skilda vägar, hjääälp!) är vi inte längre så såta vänner. Jag förstår honom inte för fem öre. Känns inte ett dugg konstigt att vi gör slut. Det enda som är konstigt hur vi lyckats vara ihop tio år och få två ungar. Suck. Han är helt irrationell och det kommer att bli ett helvete att vara co-förälder med honom. Man får ju liksom dras med barnens pappa resten av sitt liv. *sliter mitt hår så att tovorna flyger*
Om vi hade någonstans att flytta vore det kanske något lättare. Nu måste vi dela tak ytterligare en tid. Det suger. Minst sagt.
Jag kan kanske ge dig lite perspektiv på giftaslivet. Har två kids o är gift (med världens bästa har det visat sig) men helvete vad jobbigt det är att ha människor på sig hela tiden. Kidsen är visserligen ganska små (1 år + snart 3år) så man kan ju liksom inte lämna dem ensamma nånting. Å allt jag vill ha är lite. jävla. ensamtid. Livet blir aldrig prefekt (tyvärr?). Älskar mina kids o make men, fan, ibland alltså... Hoppas du får en bra helg trots allt - är du sugen på att byta så kasta dig på tåget till götet - här finns gott om svenssonsliv just nu och rykande färska blöjor att byta.
Kram Isabell
Det blir så tomt när man lämnar någon. Man kanske inte saknar och vill vara med just den personen men det är svårt att svälja tomheten som uppstår.
När jag och E gjorde slut efter fem år så ville jag inget hellre. Jag ville inte att det skulle bli bättre, jag ville bara att det skulle ta slut. Jag kunde inte ana att jag var så oförberedd på ensamheten som kom efteråt.
Det var svårt att se all den tid jag plötsligt hade som en tillgång, den blev mer som en förbannelse. Det kändes som att varje timme var viktig och jag hade ett krav från mig själv att få ut max av den. Så är det ju inte.
Det löste sig ganska snart och i samma veva träffade jag Lina och Carro som kom in som två friska vindar.
Du kommer finna dig i att vara själv snart och då kommer allt bli så himla mycket bättre!
åh fina ni.
och hej martin. vad glad jag blir. och kom hem nån himla gång! we miss you, dude. pratade om dej senast i natt! <3
Jag kanske borde komma en sväng i höst! Nu funderar jag på att ta mig till Karibien!
Undras vad folk säger om mig.
Kram kram!
För ett år sen var mitt liv bajs. Det var precis i slutet av ett förhållande. Jag anade vad som höll på att hända men gick ändå på tå. Hoppades kanske lite fortfarande. Var skiträdd för det väntade. Tyckte det var skönt, att jag vann lite tid varje gång kraschen/slutet inte kom. Samtidigt bröt det ju ner mig.
Nu klickar jag in som en dåre på din blogg och är lite rädd varje gång. Rädd för att du ska ha ett "Nu slutar jag med bloggen"-inlägg. Framförallt när det dröjt lite sen du senast bloggade.
Det är lite galet :)
Skicka en kommentar