Jag känner en episk misspepp inför Way out west i dag. Senaste åtta veckorna har jag snittat fyra timmars sömn, och det börjar verkligen kännas. I eftermiddags började känningarna av nackspärr göra sej påminda, tog tre värktabletter under dagen, snart tar jag en till. Jag är helt stirrig och nickar till på jobbet som en gammal gumma. Addera på det ett för mej (numera) rätt hårt leverne, har druckit alkohol som om det inte funnits någon morgondag och varenda känsla är liksom vakuumförpackad, jag vet inte vad som är realitet och fantasi längre. Inte har jag gråtit nåt mer heller. Och tanken på spöregn i främmande stad, där det enda som finns är att festa festa festa... Ser mej själv bryta ihop till The National och så kan jag inte sluta gråta som Bruce Willis i det där "Vänner"-avsnittet och så kommer all slutkördhet ikapp och jag är i himla Göteborg. Alltså, jag knäcks lite av den tanken. Ingen konsert-pepp i världen kan få bort den känslan.
Hmm. Jag KAN ju så klart vara hemma. Den där ackrediteringen är det nog någon annan lycklig som gärna lägger vantarna på. Men det känns också som ett sånt himla misslyckande att ba... gå ut i Stockholm. För jag kommer ju inte direkt chilla hemma med en Brie och en god film. Äh, jag vet inte. Skitsamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Men man kan också gå på konsert och lyssna på musik som gör en alldeles lättad och skön i hjärtat. Så går man därifrån och känner sig mer pepp än på länge.
Den peppen kanske inte håller för alltid, men det kan iaf ge en stunds känsla av att jävlar, fan klart jag klarar det här!
Så kan det också vara.
Känner precis exakt samma just nu. Låt oss böla till världens bästa national ihop. Det kanske kan bli en katharsis. Ett sätt att rensa ut och lämna all skit bakom sig en gång för alla.
välkommen till göteborg och the national. gråt flicka, gråt. det ska man göra när det regnar och när vacker musik spelas.
och jag tycker att man kan strunta i saker, att man måste känna efter vad man faktiskt ORKAR. Ibland får man "missa" något för att istället vårda själen lite med brie och en god film. Samla kraft för vidare eskapader.
You can run, but you can't hide (är det någon slags låttext?). Förr eller senare måste man möta ensamheten och kanske är det skönare att göra det en helg när alla är på WoW, än efter en helg på WoW, när man är helt trasig efter alkohol och ingen sömn. Kraschen går inte att undvika, så varför inte bara kasta sig ut och få det gjort, istället för att ödsla energi på att hålla den på avstånd. Energin behövs till att gå vidare. "The sadest part of a broken heart, isn't the ending as much as the start" (Feist)
/ANNA
Lyssnar på bästa breakupskivan som jag tror du kommer gilla. Steget heter duon från Gbg. Gråtplatta.
Skicka en kommentar