I dag tog Kalle sin madrass ur vår dubbelsäng. Ena halvan gapar tom. Han har tagit den till sin nya lägenhet på Mariaberget, i de där gamla fina skrangliga kåkarna. Synen av den sargade sängen gjorde mej illa till mods. Det var fullt av dammråttor och gamla strumpor och legobitar under där hans del av sängen varit. Så skitigt. Och tomt.
Jag längtar tills han tagit allt. Så jag kan gå bärsärk och slänga, städa, tvätta, skrubba. Köpa nya växter, nya mattor, nya galgar, nya tallrikar. Som bara är våra. Mina och Hannas. Jag skiter i att det kommer eka här hemma. Jag äger ju knappt nånting. Jag vill bara att den här utdragna flyttprocessen ska vara över. Den gör mej ledsen. Den tar 100 år. Jag kommer säkert vara ledsen när allt är klart också, men på ett annat sätt tror jag. Det här är så... messy. Och upprivande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
<3
åh vet hur det typ känslan, förutom biten med att ni har barn o allt. men det finns inget mer utdraget än flyttprocesser, när jag och min förra kille flyttade isär så tog det en evighet (läs: ett par veckor), när väl flyttstädarhelgen kom var han i annan stad med sin nya tjej.
Ahh. Beklämd var ordet.
Tips:
Gör ett hörn, ett torn av flyttkartonger med allt som är hans + sopsäckar med det som ska bort.
Så kan du börja leva på resten av ytan i lägenheten.
/Rymdis
Men fy, släng ut dubbelsängsramen och ställ din madrass på golvet istället.
PS; släng förresten inte det du inte vill ha. Lägg ut på Blocket eller skänk till stadsmissionen, de kommer och hämtar med lastbil om jag inte minns fel.
Usch vad jobbigt... Jag gick igenom det där i höstas. Aldrig kul att separera men herregud vad skönt när hela alltet är över!!! Lycka till!
Skicka en kommentar