måndag 30 augusti 2010

Everything we do tonight is wrong, and you belong with us



Jag vet inte om det har framgått genom mina tusen musikinlägg, men jag är helt tokig i ett popband som heter My favorite. De finns inte längre. De är oerhört ledsna, även i de sånger som går i 180. Melancholy 2.0. Jag refererar ofta till My favorite-körer också, som exempelvis i "Fall hard" med Shout out louds. ÄLSKAR.

In these towns that despise us, tonight the stars disguise us, synchronize us. Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. And you belong with us.

Jag brukade känna mej så hemma i den här låten nånstans runt 2003. Jag var dekad, vacker på utsidan och så fantastiskt trasig inuti. Söndag efter söndag satt jag på huk och höll om mina knän på balkongen i den lilla skabbiga ettan på Gullmarsplan, försökte hålla ihop mej själv rent fysiskt, rökte cigg efter cigg och kände samhörighet med de ledsna stämmorna som messade om att allt de gjorde var fel och hur jag var så välkommen hos dem, jag var som dom, och det var okej. Jag tycker fortfarande att det är en oerhört bra låt. Även om jag inte kör fosterställningen längre. För gammal. Orka glorifiera misär. Vilket inte betyder att jag inte känner mej exakt nu som jag gjorde exakt då. De senaste veckorna av glittrigt party, vackra posiga bilder, en avmagrande kropp, det glada sprudlande leendet, de allt för högljudda skratten, skriken, klirret av glas, ropen, ekot, minnena av dem skär i mina öron nu. Jag har varit här förr. Det var rätt exakt sju år sen. I stället för att bli mognare, lära mej av misstag tycks jag i stället ha färdats i en gigantisk cirkelrörelse och landat på nästan samma ställe. Äldre, lite lite smartare, visare. Men inte tillräckligt.

Okej, ingen höjdardag i dag. Jag sitter på min balkong och fryser ihjäl för min lägenhet håller på att nedmonteras bit för bit, jag vill inte vistas därinne och jag kan inte börja bygga upp mej själv förrän röran där inne börjar avta. SÅ jag dwellar lite i min misär, jag orkar faktiskt glorifiera den just i dag. Hej hej, jag har inte mognat en daaaaaaaag sedan 2003.

Bilden är från Metropolis 2003 btw.

7 kommentarer:

Elca sa...

Ja jisses. Den beskrivningen stämmer så väl med hur jag kände efter mitt förra break-up. Det är väl fem år sedan nu. Jag gjorde slut, blev smalare än jag varit på många år och gick tillbaka i tiden några år, till samma festmönster och singelliv som innan.

Det höll dock inte i sig så länge för mig då min blivande man envist tog fatt i mig och så gick det över.

Jag tror man behöver den där cirkelrörelsen litegrann ändå. En stund i alla fall.

Johanna sa...

Håller med föregående talare. Gjorde ett liknande race efter min separation för fem år sedan och även om det blev lite knas ibland, så var det välbehövligt. När tiden väl var inne hade jag inga problem att vända tillbaka till mer stabila vanor. Allt har sin tid.

Em sa...

word! Jag är också där. Har eventuellt varit där i något år. Det börjar lugna sig. Gläder mig åt att det lugnar sig för att jag vill, inte för att jag träffat ny snubbe och kör samma varv. Pro's: Man blir snygg och får massa äventyr! Cons: Man blir lite alkad (vilket gör en lessen) och pank.

Martin sa...

Gud vad lik Hanna är dig på den bilden!

BEATRICE WRÅHLE sa...

det här var ett av dina bästa, mest välformulerade, och mest kusligt smärtsamt sanna du skrivit tror jag. träffade mig rakt i solar plexus. sjukt bra. det där med krönikeångesten, släpp den, du är grym i pennan just nu popmorsa.

Tungus sa...

Ojoj va finsorgligt. Precis så. Been there done that.

Loopy sa...

En skillnad nu är ju att du berättar om hur du känner, berättar om att du inte mår bra hela tiden. Då sa du ju ingenting om hur du mådde på riktigt. Det är väl ändå att ha tagit ett steg framåt, tycker jag iallafall.