Igår sa en nära vän till mej att jag har en jobbig och manipulativ sida, en grej jag gör som hon även känner igen hos sej själv. Om jag vill be någon om något, undrar något, något jag själv tycker känns lite jobbigt att fråga, ofta när jag känner att jag hamnar i underläge av frågeställningen, så slingrar jag mej, halkar runt ämnet i en evighet innan jag finally kommer till kritan, och knappt då kan jag liksom säga vad jag egentligen vill. Något som min kille, gamla kille, blev oerhört provocerad av. Självklart tog jag inte åt mej så värst när han påpekade det, men nu när hon sa det så ba "ja, fan vad jobbig jag är".
Så läxa inför nya livet, nya relationerna, nya arbetsgivarna: var rak för i helvete. Stå för vad jag tycker. Den enda som förlorar på slingret är ju jag själv. En känsla eller ett want är inte fel förrän man själv gör ner sej för att inneha den. Och vem respekterar mej och min åsikt om jag inte själv ärligt kan göra det? Nä just det. Orka vara ett mähä.
Jag är så JÄVLA dålig på att respektera mina egna känslor. Så överjävligt bra på att ta ett alldeles för stort ansvar för andras. Hallå. Jag måste ju för i helvete våga stå upp för mej själv i situationer som jag känner förminskar mej.
Återigen. Något Kalle tog upp kanske 10 000 gånger. Eftertankens kranka blekhet, va. Han hade rätt! Åååh, orka. Och grejen är ju att jag liksom inte har dåligt självförtroende och jag tycker inte alls att mina åsikter är mindre värda än någon annans. Jag fattar inte varför jag är sån där. FATTAR INTE. Blir galen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
jag tror att det är för att man lärt sig att manipulation, och obs det är inte enbart negativt, det är också en del i helt vanliga gamla everyday sociala spel, hur man får sin vilja igenom, att sälja in en idé till den man vill ska köpa den så att den personen tror att den är med och "kommer på den" osv, att man lärt sig att det funkar. ofta. och man slipper då bli den där jobbiga som liksom ba KRÄVER och VILL HA. man mer "hjälper till" att få folk att "komma på" vad de OCKSÅ vill, vilket råkar vara det man själv vill jättemycket också. så att säga.
enda kruxet är när det genomskådas och nån säger "du, den där samhallsretoriken funkar inte på mig" (citat mitt ex) och man ba jaha. okej. kan vi börja om med utgångspunkten att jag VILL det här och hur ställer DU dig till det.
i alla fall. jag sade aldrig att du var eller är jobbig. för du är inte det. jag sade bara samma sak som jag sagt till mig själv tolvhundra gånger: säg rakt ut vad du vill utan alla omvägar, i alla fall ibland, i alla fall om det är viktigt för dig. för när man gör den här grejen att försöka få andra att inse att de också vill, utan att nödvändigtvis lämna ut sig och säga att man själv verkligen vill något, så tar man en jävla omväg som dessutom kan sluta med exakt det motsatta från dit man hade tänkt att komma fram.
love you always osv.
Jag känner igen mig i det där att vara så bra på att hantera och till och med försöka förutse andras känslor och reaktioner, men rätt kass på att förstå och stå för mina egna. Men en tanke som hjälpte mig var när en kompis sa "inga är så jobbiga som de som aldrig säger vad de vill. Då måste man ju gissa vad de vill, vilket är skitjobbigt och blir aldrig bra. Jävla martyrer."
Alltså - även andras liv blir lättare om du är rak med vad du känner och vill. Win-win!
Börja med att lära dig vad skillnaden mellan självförtroende och självkänsla är.
Det här är så bra. Tack!
Självkänsla!
Mia Törnblom och alla dom,
skitjobbigt i början men sen blir du härligt självgod, för det får man vara, på riktigt! Om du jobbar på det kommer du att älska dig själv på riktigt
Skicka en kommentar