måndag 16 augusti 2010

If I could talk I'd tell you

Och jag visste att den här stunden skulle komma. Det gör det inte lättare. Nu ska vi berätta för Hanna att pappa ska flytta. Ahmen jag orkar inte med den här himla dagen.

Upplagd av kl.

16 kommentarer:

Cissi sa...

Vill skicka lite styrka, men inte hur. Hoppas det går, typ. En killkompis till mig berättade om den kvällen då hans föräldrar berättade att de skulle skiljas. Hur de alla satt och grät och höll om varandra. Så fint, kände jag. Men, det är ju såklart svårare att ha the talk med en treåring. Eller lättare. I allafall: kram till dig.

16 augusti 2010 kl. 18:53:00 GMT
Annakarin sa...

Skickar också styrka. Varit där. Stor kram.

16 augusti 2010 kl. 19:04:00 GMT
P sa...

Det kommer att gå bra. Förklara hur det kommer bli, att ni kommer finnas kvar båda två och krångla inte till det. Barn vill ha enkla förklaringar och tar saker och ting på ett vettigare sätt än vad vi vuxna gör. De är så himla kloka och smarta. Kramen.

16 augusti 2010 kl. 21:05:00 GMT
Pia sa...

Men vafan, skärp er nu. Ni älskar ju varann! Ni kan fortfarande fixa det här. Lyssna inte på alla skilsmässohetsare. Er tjej är ju fortfarande bara 3 år, det är klart att det blir slitningar i förhållandet. Om två år är ni nykära igen (om ni inte sfaffar fler barn alltså).
Var är Kalles blogg? Jag ska skriva samma sak till honom.

17 augusti 2010 kl. 07:20:00 GMT
MANNY-KEN sa...

Naj, fy fan vad jobbigt. Lider med dig...

17 augusti 2010 kl. 07:43:00 GMT
sara sa...

Till Pia: Är du helt dum i huvudet? Skilsmässohetsare? Tror du det är lätt att separera när man har barn? Tror du inte man gör allt för att få det att fungera? Tror du barn mår bättre av att mamma och pappa är ihop för deras skull? Fast dom inte vill/kan/orkar/älskar varandra/inte är kära längre? Fyfan vilket störd sak att skriva.

17 augusti 2010 kl. 09:13:00 GMT
FridaK sa...

Ni kommer klara det jättefint och Hanna kommer få ett jättefint liv med två kärleksfulla föräldrar. Mina skildes när jag var 1 och syrran 5, de har varit vänner hela våra liv och vi har aldrig behövt se dem bråka (till skillnad från alla vänner med föräldrar som lydde Pias råd och plågade varandra till ungarna var 13). Skilda föräldrar är inte sämre föräldrar, föräldrar som inte älskar varandra men "håller ihop för barnen" är det. Skäms aldrig för att ni gör det här. Det kommervara jobbigt, men det är rätt. Kramar!

17 augusti 2010 kl. 12:28:00 GMT
Pia sa...

@ sara: Ja, det är en mycket enkel och effektiv lösning att skilja sig.
Men jag tror att väldigt många skilsmässor hade kunnat undvikas om man avvaktade tills småbarnsåren var över. Jag har läst Popmorsan ett bra tag och tycker att det verkar finnas väldigt mycket kärlek och värme mellan E och K. Visst, kärleken kanske ligger djupt begraven bland tvätthögar, skogsbärs-alvedon, dagislämningar och sex-brist, och kärleken kanske aldrig mer väcks till liv. Men jag tycker att det är så synd när man inte ger kärleken en chans. Att ge kärleken en chans är att vänta tills barnen är minst 5 år innan man brejkar.

17 augusti 2010 kl. 12:43:00 GMT
Anonym sa...

Men Pia! Är du seriös eller ute efter att uppvigla? Tror på det senare.
Att hålla ihop för barnens skull funkar inte. Det är förtvivlat ofta ett påstående som föräldrarna använder för att slippa ta tag i det urjobbiga det innebär att separera.
Själv var jag så nervös och hispig av mig att jag inte klarade av att åka tunnelbana, bland många andra saker, utan att nästan kräkas av ångest. Detta beroende på mina föräldrars ständiga bråk och all pågående kalabalik.
Det var en enorm lättnad när mina päron till slut separerade, trots att jag var 5 år och enligt dig borde "mått bäst av att ha båda föräldrarna närvarande".

Att ge kärleken en chans låter som en klyscha som en tjej som inte vågar vara ensam kväker ur sig.

/H

17 augusti 2010 kl. 15:52:00 GMT
Anonym sa...

Men hallå, fan vilka rabiata skilsmässoförespråkare som huserar här inne. Som att det alltid är svart eller vitt. För en del kanske det faktiskt är så att kärleken finns kvar i grunden, men att slitningar när barn/barnen är små gör det svårt att vara "kära" och harmoniska ihop under den perioden. Och då kan det ju kanske vara värt att kämpa för att hitta tillbaka till varandra. Vilket inte nödvändigtvis behöver innebära ett förhållande med bråk som leder till att ungen kräks på tunnelbanan. Och en del barn påverkas visst till det sämre av en skilsmässa, med två boenden och bara hälften av tiden med respektive förälder. Naivt att tro nåt annat. Familjeterapi borde iaf vara det första man testar innan man separerar med barn. Den vanligaste klyschan är väl istället att barnen mår bra av det som får föräldrarna att må bra.

17 augusti 2010 kl. 16:20:00 GMT
Anonym sa...

Exakt! Det som får föräldrarna att må bra mår barnen i längden bäst av. Ingen har väl påstått nåt annat.
Jag stör mig dock på Pias påstående där hon vräker ur sig att man ´generellt borde vänta med att separera tills barnen är 5 år, utan att ta hänsyn till att det finns situationer som är ohållbara, där det inte funkar längre.
Sen tycker jag även att det är enormt fräckt att säga att Emelie/popmorsa ger upp för lätt. Vi har ju ingen aning om och på vilket sätt de har försökt hålla ihop sin relation. Nu har hon bestämt sig för att separera och jag tror knappast att det gör saken bättre av att beskäftiga tjejer ska komma och säga att det minsann är fel beslut och att kärleken finns där ändå. Visa lite hyfs och empati för bövelen!
/H

17 augusti 2010 kl. 17:16:00 GMT
Anonym sa...

Nej jag menade att det är en klyscha att barn alltid mår bra av det som föräldrarna tycker sig må bra av.

Och det var inget som gällde Emelie och Kalle specifikt, vet inget om deras relation naturligtvis. Utan bara generellt till övriga som kommenterar här och som väl lättvändigt slänger ur sig klyschor av liknande karaktär. Typ att skilja sig är väl ingen biggie för en unge. Fel enligt mig.

17 augusti 2010 kl. 17:39:00 GMT
Anonym sa...

Men enough! Folk skiljer sig inte för lättvindigt, de håller i allmänhet ihop kassa förhållanden alldeles för länge. Dels vet de flesta av oss ingenting om Emelies föhållande, men det är ju verkligen inte en lättvindig grej att separera. Mycket lättare att "stå ut" och hålla på, år ut och år in, för att det är så jävla jobbigt att göra slut och bryta upp allt man ordnat sig. Been there.

Emelie, vi är ledsna å dina vägnar här i Tyskland och hoppas det går smärtfritt alltihop och att det känns bra snart igen.

17 augusti 2010 kl. 18:45:00 GMT
Pia sa...

Förlåt, jag ska hålla käft. Jag har ingen aning. Jag beskriver bara vad jag själv har varit med om. Jag överlevde mina överdjävulska småbarnsår genom att tvinga mig själv att påminna mig om varför jag hade blivit ihop med kräket som var mina barns far. Enda anledningen till att vi inte gjorde slut var att vi båda var rädda för vad föräldrar och vänner skulle tycka. Idag är jag så otroligt glad över att vi fortfarande är tillsammans.
Så, förlåt Emilie. Men jag tror inte att du tog illa upp va?

17 augusti 2010 kl. 19:09:00 GMT
hanna sa...

Lite styrka bara. Fyfan. Jag tänker på det där sista andetaget man tar innan man säger det. Fyförihelahelvetet.

18 augusti 2010 kl. 21:09:00 GMT
Emma sa...

Jag kan förstå dig Pia. Har haft ett förhållande i 13 år nu, och vet vilken berg- och dalbana det är. Och jag tror absolut att man skiljer sig för snabbt många gånger.
Men kan inte generellt tala för någon annan.

Håll ut Emelie!

19 augusti 2010 kl. 14:31:00 GMT

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)