Lyssnar på vintage NERD och letar efter en festlig känsla. Har letat hela dagen. Har varit märkbart låg. Svår dag. Ont över Hanna-situationen, långt samtal med Kalle om lite av varje. Nya kärlekspersoner bl a. Weird. Och svårt. Och ändå superenkelt. Aja.
Nu har jag trätt på mej min sidenklänning från Whyred, den ärtgröna som jag spillde ostfondue på första och enda gången jag använt den. Tre stabila grease-fläckar mitt på magen. Lite spill får man räkna med. Vi ska ha dinner för Fredrik Virto som gift sej med sin Karolina. Det kommer bli epic. Berlin-gänget står för middag och vin, de ska bara behöva slå sej ner och bli serverade. Vi ska vara hemma hos Thomas som bor i helt vanlig lägga med terrass precis mitt emot Kåken.
Pepp. I command you. Get in here.
fredag 29 oktober 2010
It's a hard knock life
Så här. Jag tror att det är en vanesak för barnet, oavsett hur man byter och när man byter (byter! låter knäppt). Det kommer alltid göra ont, vara svårt och jobbigt. Vi resonerade som så att det är skönt för föräldern som "tar över" att ha en lång fin helg med Hanna, då man är full av energi och längt och ork. Jag tänker att om man byter på söndan så är det direkt inslussning på dagis som gäller. Nu får vi liksom en hel inledande helg att bara umgås. Det kanske inte är ultimat, men frågan är om något alternativ liksom är... bra. Hur man än gör så är det ju sämre än vad det var innan. När alla tre bodde ihop. Om ni fattar.
Jag tror inte det handlar så mycket om när man byter och hur man delar upp. Det handlar om att nu har det gått tre månader, Hanna har börjat förstå att när mamma säger att det är pappas vecka från och med i dag eller hur man nu uttrycker det, så vet hon att nu kommer hon inte få träffa mej på ett tag. Och vice versa när det är jag som tar över från Kalle. Och det tycker hon är skitjobbigt. Oavsett vilken dag man byter.
Vi kör så här ett tag nu. Så får vi se hur det går och om något måste ändras.
Jag tror inte det handlar så mycket om när man byter och hur man delar upp. Det handlar om att nu har det gått tre månader, Hanna har börjat förstå att när mamma säger att det är pappas vecka från och med i dag eller hur man nu uttrycker det, så vet hon att nu kommer hon inte få träffa mej på ett tag. Och vice versa när det är jag som tar över från Kalle. Och det tycker hon är skitjobbigt. Oavsett vilken dag man byter.
Vi kör så här ett tag nu. Så får vi se hur det går och om något måste ändras.
Get me away from here I'm dying
torsdag 28 oktober 2010
Om att bli mammi (krönika Sthlm City v 41)
Jag blev på smällen precis när jag fyllt trettio. Jag visste att K alltid velat ha barn, det pratade vi om första helgen han sov över. Själv hade jag aldrig tänkt att skaffa barn. Jag gillade inte ens barn särskilt mycket. Helt klart överskattade. Och hallå, jag mamma? Jag med alla mina fel och brister och krassa syn på bestående kärlek. Och det var väl kanske mest i det sistnämnda som min alltid så negativa syn på barn var som hårdast förankrad. Jag trodde liksom aldrig att jag skulle... få det där. Att jag skulle finna någon som ville det där. Med mig. Och därför sköt jag hela tanken i från mig, ratade den, raderade den.
Efter åtta månaders förhållande var jag gravid. Jahopp. Det var liksom aldrig någon tvekan om att vi skulle behålla barnet, men där den nya situationen för K bara gick hand i hand med hans livsplan, så ställde den blivande mammarollen mitt liv helt på ända.
Fram tills jag fyllde trettio levde jag på krogen. Kan man säga. Det låter dekigt, jag vet, och på många sätt var det väl det. Men jag älskade det livet. Jag älskade att klä upp mig, klä ner mig, frottera mig med nattens människor där ute, träffa nya och gamla ansikten, älskade det ytliga i att känna tusen människor, på Riche var vi alla vänner, vi var alla lika trasiga och sökande och jag tyckte det var vackert.
Plötsligt var jag inte längre en av dem. Och jag hade jättesvårt att hantera det, vem var jag om jag inte var den personen? Om man strippade av mej alla festliga anekdoter från natten innan, tog bort partysminket, det bubbliga partyhumöret och de senaste remixarna från nån häftig mp3-blog, vad fanns kvar då? När allt som återstod bara var... hmm, jag liksom? Allt brakade samman för mig då. Tappade bort mig själv totalt.
Jag blev inåtvänd, kunde inte se folk i ögonen. Jag blev jättetjock, alltså på riktigt, jag gick upp nästan fyrtio kilo under graviditeten. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla som suttit i att jag var hon den där andra personen. Den där glada, glittriga. Snygga. Med tuffa kläder. Och det var ett ganska hårt uppvaknande.
Jag kunde inte heller relatera till den där bilden som jag hade av andra mammor. Jag kände mig så oerhört ensam. Och de kommande månaderna, åren, var skitjobbiga. Det är egentligen först nu jag börjat hitta tillbaka till mig själv, inte helt den jag var innan, men ett mellanting. Den jag är i dag, den jag vill vara i dag.
Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn. Men jag älskar mitt eget. Hanna. Hon är det finaste och bästa som hänt mig. Och jag vet att det är cheezy, men ibland går jag in till henne där hon ligger och sover och bara sitter där, lyssnar på hennes andetag, följer hennes kind med mitt pekfinger och så tänker jag att hon nog räddade mig från en himla massa skit. Jag tycker mycket bättre om den Emelie jag är i dag än den jag var då.
Efter åtta månaders förhållande var jag gravid. Jahopp. Det var liksom aldrig någon tvekan om att vi skulle behålla barnet, men där den nya situationen för K bara gick hand i hand med hans livsplan, så ställde den blivande mammarollen mitt liv helt på ända.
Fram tills jag fyllde trettio levde jag på krogen. Kan man säga. Det låter dekigt, jag vet, och på många sätt var det väl det. Men jag älskade det livet. Jag älskade att klä upp mig, klä ner mig, frottera mig med nattens människor där ute, träffa nya och gamla ansikten, älskade det ytliga i att känna tusen människor, på Riche var vi alla vänner, vi var alla lika trasiga och sökande och jag tyckte det var vackert.
Plötsligt var jag inte längre en av dem. Och jag hade jättesvårt att hantera det, vem var jag om jag inte var den personen? Om man strippade av mej alla festliga anekdoter från natten innan, tog bort partysminket, det bubbliga partyhumöret och de senaste remixarna från nån häftig mp3-blog, vad fanns kvar då? När allt som återstod bara var... hmm, jag liksom? Allt brakade samman för mig då. Tappade bort mig själv totalt.
Jag blev inåtvänd, kunde inte se folk i ögonen. Jag blev jättetjock, alltså på riktigt, jag gick upp nästan fyrtio kilo under graviditeten. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla som suttit i att jag var hon den där andra personen. Den där glada, glittriga. Snygga. Med tuffa kläder. Och det var ett ganska hårt uppvaknande.
Jag kunde inte heller relatera till den där bilden som jag hade av andra mammor. Jag kände mig så oerhört ensam. Och de kommande månaderna, åren, var skitjobbiga. Det är egentligen först nu jag börjat hitta tillbaka till mig själv, inte helt den jag var innan, men ett mellanting. Den jag är i dag, den jag vill vara i dag.
Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn. Men jag älskar mitt eget. Hanna. Hon är det finaste och bästa som hänt mig. Och jag vet att det är cheezy, men ibland går jag in till henne där hon ligger och sover och bara sitter där, lyssnar på hennes andetag, följer hennes kind med mitt pekfinger och så tänker jag att hon nog räddade mig från en himla massa skit. Jag tycker mycket bättre om den Emelie jag är i dag än den jag var då.
onsdag 27 oktober 2010
Lite kärleksenkät i brist på annat
När går gränsen vid otrohet? Om man känner att man gjort ett övertramp, då har man förmodligen gjort det hur oskyldigt än må ha varit. Men rent konkret, att pussas med nån annan är inte okej. Super-o-okej till och med.
Är du romantisk? Ja. Även om jag ryggar för det så är jag nog det. Supersucker.
Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Nån som vill mig väl, är omtänksam, har någon form av mål i livet (pallar inte slackerprylen längre) och viktigast är att vi skrattar tillsammans. Och har bra sex. Det är faktiskt superviktigt.
Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Snäll. Kanske för snäll. Inte särskilt svartsjuk.
Vad är viktigt i ett förhållande? Skratt, sex och kommunikation.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Hahahaha. OM JAG HAR.
Har du lekt med någons känslor? Oh ja, det med.
Hur många har du varit ihop med? Fem sex stycken.
Länge höll ditt längsta förhållande? Fem år. Det var Hannas pappa.
Hur länge var ditt kortaste? Nu har ju de där gränserna luckrats upp, när man var yngre var man ju ihop även om det bara var tre veckor och man i dag hade kallat det dejtat. Men säg två månader?
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag kan gilla singerprylen, men aldrig lika mycket som att vara ihop. Älskar att vara ihop om förhållandet är bra. Finns inget bättre än den där vi-känslan.
Är du en bra pojk/flickvän? Ja.
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Säger jante.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Sexton-sjutton kanske.
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nej. Hallå. Kärlek never lasts. Möjligtvis skulle jag kunna tatuera in Hannas namn, men jag är inte så inne på tatueringar.
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Fifty fifty skulle jag säga.
Hatar du ditt ex? Nä.
Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Hahaha. OM JAG HAR. Inte nu senast, men tidigare. Gud vad jag gråtit.
Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Foton och brev. Kläder jag snott.
När du vill ha någon, vad gör du? Äh, jag blir superfånig och vill inte visa det men det syns ju lång väg så klart.
Bästa raggningsrepliken? Jag tror på att vara rak men inte framfusig.
Hur skulle den perfekta dejten se ut? Vin en somrig förkväll, bra prat och kåtma i luften.
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Pappa, I guess? Och Kalle.
Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Gå sönder. Och resa mej. Och sen får man ta det därifrån.
Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Jag har aldrig drömt om giftermål. Blir jag friad till får man väl tänka på det lite. Men absolut inte ett kyrkbröllop.
Vill du ha barn? Fler? Oklart.
Blir du lätt kär? Nej.
Vad faller du för? Humor, arrogans (tyvärr). Äsch, det handlar om kemi.
Vad är det mest avtändande du vet? När någon behandlar mej som att jag inte är viktig. Och bröliga grabbar i gäng, sjukt osexigt.
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Jag brukade tänka att love conquers all, men det stämmer inte. Man måste ha en gemensam grund, inte nödvändigtvis åsikter.
Har du fått ditt hjärta krossat? Oh ja.
Hur raggar du? Jag raggar inte. Eller joooo, det gör jag ju, men inte ragg-raggar. Är bara superhärlig gentemot personen i fråga.
Har du en ”utseendetyp” hos killar? Brukade gilla fashion-anorektiker. Pojk-män. Nu vet jag inte.
Vem var din första kärlek? Han hette Roger och gjorde slut med mej dan före julafton när jag gick i sjuan. På ungdomsgården Kvarnen i Sala. Innan hade jag fått en Date-parfym i julklapp. Man ba "tack". Grät floder.
Vad tycker du om att ligga på första dejten? Kör på ba.
Vad tycker du om one night stands? Kör på ba.
Är kärlek allt i livet? Ja. All is love. Om det så är till en dude, en kompis, ett barn eller ett jobb.
Är du romantisk? Ja. Även om jag ryggar för det så är jag nog det. Supersucker.
Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Nån som vill mig väl, är omtänksam, har någon form av mål i livet (pallar inte slackerprylen längre) och viktigast är att vi skrattar tillsammans. Och har bra sex. Det är faktiskt superviktigt.
Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Snäll. Kanske för snäll. Inte särskilt svartsjuk.
Vad är viktigt i ett förhållande? Skratt, sex och kommunikation.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Hahahaha. OM JAG HAR.
Har du lekt med någons känslor? Oh ja, det med.
Hur många har du varit ihop med? Fem sex stycken.
Länge höll ditt längsta förhållande? Fem år. Det var Hannas pappa.
Hur länge var ditt kortaste? Nu har ju de där gränserna luckrats upp, när man var yngre var man ju ihop även om det bara var tre veckor och man i dag hade kallat det dejtat. Men säg två månader?
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag kan gilla singerprylen, men aldrig lika mycket som att vara ihop. Älskar att vara ihop om förhållandet är bra. Finns inget bättre än den där vi-känslan.
Är du en bra pojk/flickvän? Ja.
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Säger jante.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Sexton-sjutton kanske.
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nej. Hallå. Kärlek never lasts. Möjligtvis skulle jag kunna tatuera in Hannas namn, men jag är inte så inne på tatueringar.
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Fifty fifty skulle jag säga.
Hatar du ditt ex? Nä.
Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Hahaha. OM JAG HAR. Inte nu senast, men tidigare. Gud vad jag gråtit.
Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Foton och brev. Kläder jag snott.
När du vill ha någon, vad gör du? Äh, jag blir superfånig och vill inte visa det men det syns ju lång väg så klart.
Bästa raggningsrepliken? Jag tror på att vara rak men inte framfusig.
Hur skulle den perfekta dejten se ut? Vin en somrig förkväll, bra prat och kåtma i luften.
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Pappa, I guess? Och Kalle.
Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Gå sönder. Och resa mej. Och sen får man ta det därifrån.
Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Jag har aldrig drömt om giftermål. Blir jag friad till får man väl tänka på det lite. Men absolut inte ett kyrkbröllop.
Vill du ha barn? Fler? Oklart.
Blir du lätt kär? Nej.
Vad faller du för? Humor, arrogans (tyvärr). Äsch, det handlar om kemi.
Vad är det mest avtändande du vet? När någon behandlar mej som att jag inte är viktig. Och bröliga grabbar i gäng, sjukt osexigt.
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Jag brukade tänka att love conquers all, men det stämmer inte. Man måste ha en gemensam grund, inte nödvändigtvis åsikter.
Har du fått ditt hjärta krossat? Oh ja.
Hur raggar du? Jag raggar inte. Eller joooo, det gör jag ju, men inte ragg-raggar. Är bara superhärlig gentemot personen i fråga.
Har du en ”utseendetyp” hos killar? Brukade gilla fashion-anorektiker. Pojk-män. Nu vet jag inte.
Vem var din första kärlek? Han hette Roger och gjorde slut med mej dan före julafton när jag gick i sjuan. På ungdomsgården Kvarnen i Sala. Innan hade jag fått en Date-parfym i julklapp. Man ba "tack". Grät floder.
Vad tycker du om att ligga på första dejten? Kör på ba.
Vad tycker du om one night stands? Kör på ba.
Är kärlek allt i livet? Ja. All is love. Om det så är till en dude, en kompis, ett barn eller ett jobb.
I don't care how you get here, just get here if you can
Ååååh jag flög så himla mycket igår. Till Zürich fram och tillbaka över dagen bara för ett jobbmöte. Kändes så himla vuxet. Alla på planet hem var män i vit skjorta och konservativa slipsar. Och jag. Jag tror det är bra terapi för mej att flyga, jag känner mej mycket mindre rädd inför fenomenet nu. Inte på nåt sätt cool, men lite lite mer avslappnad. Pyttelite. Men ändå.
tisdag 26 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Razastan, shopping och dejting
Brukade du hänga på Razastan back in the days, runt 98?
Jag var på Razza några gånger, men det var långt senare, kanske 2002? När det låg mittemot Hard Rock på Sveavägen. Var aldrig nån regular.
Vilka är dina bästa Stockholmstips? Restauranger, butiker, barer, you name it!
Jag är ju så himla inkörd i gamla gamla spår. Oerhört konservativ vad gäller nya hangouts och shoppingställen, men here it goes. Uteställen: den gyllene triangeln Kåken, Riche och Spy bars Gubbrum. Alltid. Bara vina/öla och mysa så gillar jag Babylon, där har vi hängt supermycket senaste året. Älskar. Klubbar gör jag aldrig, den enda klubb jag liksom hängt på var Metropolis och ev Soundclash och Baba, men det är ju hundra år sedan. Vill du dansa så håll utkik efter Lång-Kalle och Russian spring break i dj-line upen. Handlar kläder gör jag nästan uteslutet på Weekday, second hand och HM. Vill jag ha dyrare prylar, vilket sker rätt sällan nu för tiden, så gillar jag Acnes butik på Norrmalmstorg, Åhlens City som har Wester, Rodebjer, Fifth avenue, Whyred etc. Samma gäller PUB. Och så säljer de Vibskov inne på Bruno-gallerian, älskar hans koftor. Jag köper nästan bara svenskt. Tjallamalla kan vara värt ett besök också. Äter fab gör man på B.A.R, Babylon, Riche, Kåken, Peppar och McDonalds. Det finns så klart mängder av grymma restauranger, både dyra och billiga, men vad gäller dem föreslår jag att du kollar typ Nöjesguiden, för jag har verkligen ingen koll. Som sagt, samma gamla inkörda ställen alltid för mej. Gammal och lat. Är jag.
Datear du fortfarande personen du var på date med förut? Eller var det en gång bara?
Vi ses. Det är kul.
Jag var på Razza några gånger, men det var långt senare, kanske 2002? När det låg mittemot Hard Rock på Sveavägen. Var aldrig nån regular.
Vilka är dina bästa Stockholmstips? Restauranger, butiker, barer, you name it!
Jag är ju så himla inkörd i gamla gamla spår. Oerhört konservativ vad gäller nya hangouts och shoppingställen, men here it goes. Uteställen: den gyllene triangeln Kåken, Riche och Spy bars Gubbrum. Alltid. Bara vina/öla och mysa så gillar jag Babylon, där har vi hängt supermycket senaste året. Älskar. Klubbar gör jag aldrig, den enda klubb jag liksom hängt på var Metropolis och ev Soundclash och Baba, men det är ju hundra år sedan. Vill du dansa så håll utkik efter Lång-Kalle och Russian spring break i dj-line upen. Handlar kläder gör jag nästan uteslutet på Weekday, second hand och HM. Vill jag ha dyrare prylar, vilket sker rätt sällan nu för tiden, så gillar jag Acnes butik på Norrmalmstorg, Åhlens City som har Wester, Rodebjer, Fifth avenue, Whyred etc. Samma gäller PUB. Och så säljer de Vibskov inne på Bruno-gallerian, älskar hans koftor. Jag köper nästan bara svenskt. Tjallamalla kan vara värt ett besök också. Äter fab gör man på B.A.R, Babylon, Riche, Kåken, Peppar och McDonalds. Det finns så klart mängder av grymma restauranger, både dyra och billiga, men vad gäller dem föreslår jag att du kollar typ Nöjesguiden, för jag har verkligen ingen koll. Som sagt, samma gamla inkörda ställen alltid för mej. Gammal och lat. Är jag.
Datear du fortfarande personen du var på date med förut? Eller var det en gång bara?
Vi ses. Det är kul.
söndag 24 oktober 2010
lördag 23 oktober 2010
Hold me now, don't start shaking
Behöver en kram. Känner mej värdo. Inte en hug av mitt ex nödvändigtvis, men det är den här låten jag finner mej själv lyssnandes på just nu, så jävla bra. Och så väldigt mycket Kalle som han var när vi träffades. Nej, jag sitter inte och deppar över honom. Jag är bara nostalgisk och utpumpad.
Shout shout let it all out
Den som av oklar anledning trott att mitt och Hannas förhållande är helt problemfritt borde ha befunnit sig på 1. tunnelbanenedgången Skanstull, 2. uppgången Götgatan eller 3. längs St Paulsgatan i dag. Alltså GUD. Kalle sa för några dagar sedan att Hanna varit så himla arg och obstinat och svinsur i flera dagar och jag ba "jaja, så går det när man inte kan handskas" (underförstått: som jag). Nu vill jag bara grina och skämmas ihjäl. Hon har legat på marken och ålat och vrålat och skrikit och jag har bönat och bett och skällt och lirkat om vartannat och inget, INGET, har hjälpt. Helt vansinnig har hon varit. Och vi snackar inte små korta tidsperioder, nej nej nej, tjugo minuter, en halvtimma på alla tre ställena. Och detta är pinigt att erkänna, men jag tycker liksom att det är så himla PINSAMT? Äldre personer ler glatt och man ser hur de minns sina egna ungars treårstantrums, men de som inte har barn... en sa till och med högt att "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn" och så skrattade hon, förvisso snällt och hon såg mej i ögonen när hon sa det, men va faaaaaan, jag dör. Känner mej som affischnamn för Bad mum of the year.
fredag 22 oktober 2010
... and justice for all.
Hörrni stockholmare. Imorgon är det stor fest på Strand i regi av Rättviseförmedlingen. Kom och visa stöd för ett mer rättvist samhälle vetja! Det kommer bli grymt, på scen står bl a Masquer (så sjukt himla bra band, låter som gamla Cure ungefär, eller äsch, det är ju att förminska dem, att säga de låter som nåt annat, men ni fattar känslan) (allafall, gråtdans deluxe) och spelar skivor gör bl a Rebecca & Fiona och MaddeKarin och... hihi, jag. Men pyttelite bara. På dagen är det... äsch, pejstar infon från fejjan-sidan:
Rättviseförmedlingen och Strand bjuder in till 12 timmar fyllda av panelsamtal, scenkonst, debatter och fest.
Lördag 23 oktober, Hornstull Strand, Stockholm kl 15.00 - 03.00
Inträde: 100 kr, för hela dagen inkl kvällen. Åldersgräns: 20 år
...PROGRAM:
Kl 15-19: Panelsamtal- "Hur kan vi bli mer rättvisa?"
Under fyra timmar samlar Rättviseförmedlingen kloka och modiga människorna ifrån konst/scenkonst-, musik- och mediavärlden, som tillsammans på scenen ska få utbyta idéer om hur vi kan komma till bukt med skevheter, och slutligen besvara frågan "Hur kan vi bli mer rättvisa?".
Medverkande: Anna Serner (VD Tidningsutgivarna), Annika Lantz (SR), Pia Kalischer (Musikchef P3), Johannes Klenell (Galago), Tove Leffler (journalist), Maina Arvas, Tinni Ernsjöö-Rappe, Fredrik Olsson (radioproducent), Ulla Kassius, Julia Skott, Emma Finnkvist (Arvikafestivalen), Ludwig Bell (artist), Sonja Schwarzenberger, Christoph Emanuelle Fielder, Rebecka Vinthagen (WISP) Danjel Andersson (Moderna Dansteatern) och många fler.
Barnpassning finns för föräldrar.
Stammispriser i baren till kl 21.
Kl 20-03: FEST!
På scen:
TIR (Nina Jeppsson, Sarah Degerhammar, Indra Linderoth)
Masquer - http://www.myspace.com/mas
Zhala - www.myspace.com/zhalamusic
Ludwig Bell - www.ludwigbell.se
Davaj! - http://www.myspace.com/dav
ÖFA-kollektivet - www.ofakollektivet.se
Klubb Femtastic feat. Seinabo + Syster Sol - http://femtastic.blogg.se/
M fl.
DJs:
Rebecca & Fiona
Festa med Killar!
Life's a beach (Klubb Audiofon+ MaddeKarin)
Little Red Corvette/Sibille Attar
DJ Sylvester Schlegel (The Ark)
DJ Emelie Thorén & Pelle Tamleth
Chapel Hill Crew
M fl.
Rättviseförmedlingen och Strand bjuder in till 12 timmar fyllda av panelsamtal, scenkonst, debatter och fest.
Lördag 23 oktober, Hornstull Strand, Stockholm kl 15.00 - 03.00
Inträde: 100 kr, för hela dagen inkl kvällen. Åldersgräns: 20 år
...PROGRAM:
Kl 15-19: Panelsamtal- "Hur kan vi bli mer rättvisa?"
Under fyra timmar samlar Rättviseförmedlingen kloka och modiga människorna ifrån konst/scenkonst-, musik- och mediavärlden, som tillsammans på scenen ska få utbyta idéer om hur vi kan komma till bukt med skevheter, och slutligen besvara frågan "Hur kan vi bli mer rättvisa?".
Medverkande: Anna Serner (VD Tidningsutgivarna), Annika Lantz (SR), Pia Kalischer (Musikchef P3), Johannes Klenell (Galago), Tove Leffler (journalist), Maina Arvas, Tinni Ernsjöö-Rappe, Fredrik Olsson (radioproducent), Ulla Kassius, Julia Skott, Emma Finnkvist (Arvikafestivalen), Ludwig Bell (artist), Sonja Schwarzenberger, Christoph Emanuelle Fielder, Rebecka Vinthagen (WISP) Danjel Andersson (Moderna Dansteatern) och många fler.
Barnpassning finns för föräldrar.
Stammispriser i baren till kl 21.
Kl 20-03: FEST!
På scen:
TIR (Nina Jeppsson, Sarah Degerhammar, Indra Linderoth)
Masquer - http://www.myspace.com/mas
Zhala - www.myspace.com/zhalamusic
Ludwig Bell - www.ludwigbell.se
Davaj! - http://www.myspace.com/dav
ÖFA-kollektivet - www.ofakollektivet.se
Klubb Femtastic feat. Seinabo + Syster Sol - http://femtastic.blogg.se/
M fl.
DJs:
Rebecca & Fiona
Festa med Killar!
Life's a beach (Klubb Audiofon+ MaddeKarin)
Little Red Corvette/Sibille Attar
DJ Sylvester Schlegel (The Ark)
DJ Emelie Thorén & Pelle Tamleth
Chapel Hill Crew
M fl.
En svensk tiger
Om sju minuter snackar min världsagrymma vän Lina Thomsgård om Rättviseförmedlingens fest på Strand i Kulturnyheterna på SVT, klockan sju alltså. Det, och henne i allmänhet, firar vi med hennes favoritbild. Och material.
Epic pepp
Har skrivit upp 31 oktober i min almanacka. Då drar "Walking dead" igång. Känner sån episk pepp inför denna seriestart.
Uppdatering: Ähmen dör, det finns en pre-air ute på nätet, men man VILL inte se den i nåt kackigt youtube-fönster väl? Allafall, här finns den!
Uppdatering: Ähmen dör, det finns en pre-air ute på nätet, men man VILL inte se den i nåt kackigt youtube-fönster väl? Allafall, här finns den!
Ah heee amm amm amm ah
Jag älskar den här låten. Jag har lyssnat så mycket på den nu, och jag tröttnar liksom inte. Den har liksom allt. Gråtdans, hitkänsla, pop, varma afrikanska körer. Är tokig i den. Vill aldrig lyssna på något annat. Ever. Okej nu överdriver jag IGEN, men guuu' vad bra den är.
Feeling my highs, and my lows, in my soul, and my goals, just to stop smokin', and stop drinkin' and I've been thinkin - I've got my reasons just to get by, just to get by
Allt är så himla rörigt i huvet och i livet just nu. Eller det har det ju varit ett tag, men jag börjar känna av det rejält nu. Behöver stabilitet, trött på ovissheter, vill veta nu, inte sen. Mycket är ju boendet så klart. Sitter här i en lägenhet som fortfarande känns helt tom och homestagead och liksom ogästvänlig. Kan inte bo in mej, för jag ska ju flytta så småningom. Har ett direktbyte på gång, vi ska skicka in pappren imorgon, det känns faktiskt rätt säkert, så säkert ett sådant byte kan göra, men då kommer vi till detta: jag har inget fast jobb? Det kan den blivande värden tycka är superknas, så då kanske det i alla fall skiter sej. Och apropå jobb, där är det också lite flaxigt, även om jag precis skrivit på för ett nytt jobb i fyra månader framåt som verkar SUPERBRA, men det är ju liksom bara fyra månader och även om det finns chans till förlängning så vet man ju inte. Ovissheten hörrni, ovissheten! Drives me nuts. Så jobb och boende, så himla oklart just nu. På det personliga planet... mulet till halvklart skulle jag säga. Med möjliga solchanser, men ORKA spekulera i sånt. Hihi.
torsdag 21 oktober 2010
BRILJANT
Och jag säger som Mats, det belyser verkligen Twilights svagheter och Buffys himla briljans. Buffy, så cool.
I want the fire back
Sitter och dör lyckodöden nu, den 11 september kör Högkvarteret en Buffy-kväll med quiz och Buffy-snacks och lam skatemusik, men främst av allt: de kör hela "Once more with feeling"-avsnittet från början och alla ska sjunga med! DÖR! Who's with me?
onsdag 20 oktober 2010
The bluest eyes in... Skanstull
I morse 8.30 mötte jag upp Hanna och Kalle på St Eriks ögonklinik. Vi trodde hon skulle opereras, men tji fick vi. Alltså klantigt av oss att inte veta, men jag tänkte att vi 1. varit hos husdoktorn, fått remiss till SÖS och 2. varit på SÖS, fått remiss till St Eriks. Att det liksom var klart så. Men så klart så ville ju de också glutta lite på ögat innan de gick in till operation. Och det ska man väl vara tacksam för, men jag vill få det gjoooort. Tanken på min unge sövd med narkos ger mej mardrömmar.
Hon har alltså tjall på tårkanalen, den är för trång. Det brukar växa bort, men hennes har inte gjort det och nu måste de in med nåt himla silikonrör och rota runt och det låter så himla obehagligt. Hanna däremot: urpepp. Berättar till höger och vänster att hon minsann ska OPERERAS. Vill grina.
Hon har alltså tjall på tårkanalen, den är för trång. Det brukar växa bort, men hennes har inte gjort det och nu måste de in med nåt himla silikonrör och rota runt och det låter så himla obehagligt. Hanna däremot: urpepp. Berättar till höger och vänster att hon minsann ska OPERERAS. Vill grina.
It's enough to drive you crazy if you let it
Vad har du gjort tidigare?
Ooooh, lite av varje. Lolla lyllig min cv ser ut på engelska. Blir typ upphetsad på mej själv när jag läser den. De engelska orden är jag osäker på. Man är väl inget himla språkgeni heller. Skribent översattes editorializer, det låter så himla snoffsigt för nån som hamrade ur sej lite ord om nån gammal dj etc.
Web designer at advertising agency Kommun. 2000-2001
Art director assistant at web agency Spray 2002
Art director assistant/editorializer at fashion magazine Bon 2003-2004
Nightlife editor at lifestyle magazine Rodeo 2003-2004
Musical editor at lifestyle magazine Nöjesguiden 2004-2007
Editor for co-operation between morning paper Metro and Nöjesguiden 2005-2007
Chronicler at fashion magazine Modette 2007
Television editor at fashion magazine Modette 2007
Web editor at morning paper Dagens Nyheters weekly supplement about popularculture På stan 2008-2009
Childrens editor at morning paper Dagens Nyheters weekly supplement about popularculture På stan På stan
Television editorializer at morning paper Dagens Nyheter 2008-2009
Layout at evening paper Aftonbladets weekly supplement about popularculture Klick! 2009-2010
Chronicler at morning paper Stockholm City 2010-
Editor at Webbjokern 2011/Swedish Eurovision Song Contest at SVT 2010-
Jag är alltså på jobbjakt. Om det var oklart. Alltså inte här på bloggi, men IRL. Ett himla rännande. Men kul!
Ooooh, lite av varje. Lolla lyllig min cv ser ut på engelska. Blir typ upphetsad på mej själv när jag läser den. De engelska orden är jag osäker på. Man är väl inget himla språkgeni heller. Skribent översattes editorializer, det låter så himla snoffsigt för nån som hamrade ur sej lite ord om nån gammal dj etc.
Web designer at advertising agency Kommun. 2000-2001
Art director assistant at web agency Spray 2002
Art director assistant/editorializer at fashion magazine Bon 2003-2004
Nightlife editor at lifestyle magazine Rodeo 2003-2004
Musical editor at lifestyle magazine Nöjesguiden 2004-2007
Editor for co-operation between morning paper Metro and Nöjesguiden 2005-2007
Chronicler at fashion magazine Modette 2007
Television editor at fashion magazine Modette 2007
Web editor at morning paper Dagens Nyheters weekly supplement about popularculture På stan 2008-2009
Childrens editor at morning paper Dagens Nyheters weekly supplement about popularculture På stan På stan
Television editorializer at morning paper Dagens Nyheter 2008-2009
Layout at evening paper Aftonbladets weekly supplement about popularculture Klick! 2009-2010
Chronicler at morning paper Stockholm City 2010-
Editor at Webbjokern 2011/Swedish Eurovision Song Contest at SVT 2010-
Jag är alltså på jobbjakt. Om det var oklart. Alltså inte här på bloggi, men IRL. Ett himla rännande. Men kul!
tisdag 19 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
And a memory is all that is left for you now
Hur reagerade Hanna när ni berättade att du och Kalle gjort slut?
Hon reagerade inte så värst mycket. Hon är så pass liten att hon tycks tycka att allt är normalt på nåt vis. Hon har ju ännu inget begrepp om "kärnfamiljen" och att det ska vara nån sorts misslyckande att inte leva ihop som föräldrar. Hmm. Jag tänker och tänker, men jag kan faktiskt inte komma på en endaste gång hon uttryckt någon negativ känsla angående vår separation. Hon är oerhört chillad, älskar sitt nya rum hos pappa och verkar på det hela taget helt obrydd. Vi har ju också varit så himla lugna och liksom, naturliga, i det här. Totalt odramatiska. Så klart kan ju det här bita oss i arslet om några år, eller kanske bara om några veckor, men jag har på ricko inte märkt att hon på nåt vis ska ha tyckt att detta är nån big deal.
Det känns som att det är mest jag som sörjer detta. Att jag inte fick ge henne det jag själv heller inte hade som liten. Det kommer jag nog alltid vara besviken på mej själv för. Att det blev så här.
Hon reagerade inte så värst mycket. Hon är så pass liten att hon tycks tycka att allt är normalt på nåt vis. Hon har ju ännu inget begrepp om "kärnfamiljen" och att det ska vara nån sorts misslyckande att inte leva ihop som föräldrar. Hmm. Jag tänker och tänker, men jag kan faktiskt inte komma på en endaste gång hon uttryckt någon negativ känsla angående vår separation. Hon är oerhört chillad, älskar sitt nya rum hos pappa och verkar på det hela taget helt obrydd. Vi har ju också varit så himla lugna och liksom, naturliga, i det här. Totalt odramatiska. Så klart kan ju det här bita oss i arslet om några år, eller kanske bara om några veckor, men jag har på ricko inte märkt att hon på nåt vis ska ha tyckt att detta är nån big deal.
Det känns som att det är mest jag som sörjer detta. Att jag inte fick ge henne det jag själv heller inte hade som liten. Det kommer jag nog alltid vara besviken på mej själv för. Att det blev så här.
Om ensamhet och hur man hanterar den
Det skrev Carro om i en Ottar för rätt längesen, men jag läste om texten i dag och den är så himla bra och jag känner igen mej i den så mycket. Så läs den vetja.
Gört, ba gört (krönika Sthlm City v 40)
I helgen flög världens mest flygrädda människa till Berlin. En liten flygtur på en och en halv timma, inte ett stort steg för mänskligheten på något sätt, men för mig... woo-haa. Jag skakade som ett asplöv, drack rödvin vid gaten trots att klockan bara var halv elva på morgonen (hallå, vi skulle ju ändå till Berlin, det blir inte punkigare än så för en singelmorsa över trettio) och sedan på något vis stod jag plötsligt på tysk mark. Och kände mig så himla hög på livet och mig själv. För jag hade vågat.
Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med teven på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarios i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill. Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.
Jag är fortfarande skitskraj, men ändå... liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på. Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något. Och åter igen en paradox, jag älskar honom mer nu? Jag ser honom och blir varm, stolt och glad. So weird.
Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden. Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.
Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med teven på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarios i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill. Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.
Jag är fortfarande skitskraj, men ändå... liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på. Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något. Och åter igen en paradox, jag älskar honom mer nu? Jag ser honom och blir varm, stolt och glad. So weird.
Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden. Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.
Zoulias for president
Words don't come easy
Fan, det är lite problematiskt att skriva krönikor. På många sätt iofs, men nu tänkte jag mest på att när det ploppar upp saker i huvet, sånt av lite mer känsligare karaktär, sånt som man kan utveckla lite, ja, då spar jag det i ett word-dokument i stället för att få ur mej det här. Jag har ett helt A4-med små noteringar som är tänkta att inspirera mej om måndagmorgnarna när jag sitter och svettas framför dati och har en timma kvar till Sthlm Citys deadline. Tror ni jag fattar vad "hej hej i hallen" och "den stora cirkelrörelsen" var tänkt att handla om? Nä. Jag har inte en clue!
Nu är det måndag igen. Ord, come to me.
Nu är det måndag igen. Ord, come to me.
lördag 16 oktober 2010
Spottieottiedopalicious
Måste skrapa ihop mej själv. Jag är i tusen bitar cirka. Jag har haft värsta fräscha dagen för övrigt. Gick upp typ tio, bagels på Bagel Street Café. Promenad till Fotografiska, där jag kollade deras Fashion-utställning, allt från Man Ray till Robert Nettarp, så snyggt så man dog. Rekommenderas. Sen mer promenad runt Slottet och så där, sen en öl på irländsk pub i Gamla stan, kändes som att vara turist i sin egen stad, himla fint. Nu hemma, helt paj och med noll planer inför kvällen. Så jag gör helt enkelt så här: duschar, sätter på smink och beger mej till Babylon där Lina och Pagreus sitter, och sen hoppas jag på det bästa. Kanske blir det Riche där Lisa Milberg och Per Nyström spelar musiken, kanske blir det tex mex-mys hemma hos Lina, man vet liksom inte.
fredag 15 oktober 2010
Success!
Jag kan bloggeliblogga från iPhonen! Detta bådar inte gott.
Nu sticker jag strax iväg till Annie där även Hanna är, vi har ca två år att ta igen, det finns vin och sushi och det kommer bli sweet. Sen ner till Le Rouge som jag tror kommer bli himla bra i kväll! Där hoppas jag att Matsy ansluter, och jag VET att Lina och Lisa är där, det kliar av längt. Sen får vi se. Jag har INGA planer whatsoever den här helgen utöver ovanstående, det känns både märkligt, tomt och... superskönt.
Och ååååh. Hörrni. Har fuldag. Ibland har man ju bara det, visst? Allt sitter fult och exakt NÄR blev näsan helt malplacerad i fejjan? Jag har aldrig märkt skillnad när kompisar klagat på samma dilemma, så jag antar att det sitter mest i ens eget huvud, men det lägger liksom ett täcke av blä och yuck och ahmenåh över hela min uppsyn. *grusar min himla karisma*
Har även problem med kläderna. Fan, det har ju gått så bra ett tag! Svischa på sej nåt och ba: fab. Inte idag. Nu sitter jag här i nån sorts tvångströjelinne från Ann Demeeulemeester, och det är typ det enda positiva, själva avsändaren. Plus vitt! Alltså, jag ser liksom smutsig ut i vitt? Det svarta ögat bara skarpt och hårt och medelålders. Tänderna? Helt vanliga Shane McGowan tänder ba. *åh vinet, come to me now*
Nu sticker jag strax iväg till Annie där även Hanna är, vi har ca två år att ta igen, det finns vin och sushi och det kommer bli sweet. Sen ner till Le Rouge som jag tror kommer bli himla bra i kväll! Där hoppas jag att Matsy ansluter, och jag VET att Lina och Lisa är där, det kliar av längt. Sen får vi se. Jag har INGA planer whatsoever den här helgen utöver ovanstående, det känns både märkligt, tomt och... superskönt.
Och ååååh. Hörrni. Har fuldag. Ibland har man ju bara det, visst? Allt sitter fult och exakt NÄR blev näsan helt malplacerad i fejjan? Jag har aldrig märkt skillnad när kompisar klagat på samma dilemma, så jag antar att det sitter mest i ens eget huvud, men det lägger liksom ett täcke av blä och yuck och ahmenåh över hela min uppsyn. *grusar min himla karisma*
Har även problem med kläderna. Fan, det har ju gått så bra ett tag! Svischa på sej nåt och ba: fab. Inte idag. Nu sitter jag här i nån sorts tvångströjelinne från Ann Demeeulemeester, och det är typ det enda positiva, själva avsändaren. Plus vitt! Alltså, jag ser liksom smutsig ut i vitt? Det svarta ögat bara skarpt och hårt och medelålders. Tänderna? Helt vanliga Shane McGowan tänder ba. *åh vinet, come to me now*
Dr Dog
Jag var på Weekday förra veckan och de spelade en så himla bra låt, det visade sig vara Dr Dog. Aldrig hört förut, och det är ett så välkommet inslag i mitt liv just nu, det är riktigt bra det jag hört. Som den här senaste singeln till exempel:
torsdag 14 oktober 2010
This is tomorrow
Imorgon lämnar jag Hanna på dagis och sen börjar min "barnfria" vecka. Den kickstartas klockan tio på St Paulsgatan då jag har en jobbintervju *yeey me*. Om den går bra tänker jag skita i allt och spendera arslet av mej på Götgatan resterande del av dagen. HM har aldrig haft snyggare grejer än nu? Klockan fem ska jag vara på SVT för lite öl och grejer med schlagergänget jag jobbat med de senaste två veckorna. Urdålig på att dricka öl tidigt, blir bakis ca 23 då. Sen åtta ska jag hem till min forna Nöjesguiden-redaktör Annie och dricka vin, ska bli himla härligt. Före midnatt tänkte jag befinna mig på Le Rouge med nånting färgglatt i handen och GOD HELP ME men sen kommer jag nog hamna på Spy bar.
Åh livet va. Vad okomplicerat det låter när jag uttrycker mig så här. Hej Bryan, vad het du är.
Åh livet va. Vad okomplicerat det låter när jag uttrycker mig så här. Hej Bryan, vad het du är.
HIMYM
Hur har jag lyckats undgå How I met your mother? Det är ju skitroligt, vilket spränger min teori om att jag inte gillar humorserie åt fanders. Skrattar minst fyra gånger per avsnitt (ja, det är ett bra betyg för att komma från "hej jag skrattar inte högt ensam framför teven"-mej). Älskar alla karaktärerna, jargongen, de helt fantastiska onelinesen. Plus gillar så himla mycket att det är helt moralfritt än så länge, inga himla pekpinnar. Har bara sett halva första säsongen ännu, men jag gissar jag kommer se allt i rask takt nu. Och Jason Segel: drömman. Han var så het redan i "Freaks and geeks". Wihooo.
onsdag 13 oktober 2010
There's definitely, definitely, definitely no logic to human behaviour
I suck so much right now. Jag har inga pengar. Eller jag har, så jag kan leva och äta och betala allt jag ska, men that's it. Man blir inte en tjockis som frilansare. Men vet ni hur svårt det är att ha helt lediga dagar eftermiddagar och INTE smyga in i butiker man bannlyst sig själv i från och ba "hmmm..." och så skenar hjärnan ut ur huvudet och så står man där med ett par skitsnygga skor. SOM DE HÄR TILL EXEMPEL:
De är helt perfekta, hasar ner som en stor klump runt vristen. Och om nån månad eller två så kommer slitningen gjort dem så där härligt sjaviga. Jag avskyr när plagg ser nya ut. Urtvättat sunk ska det vara om jag får bestämma.
De är helt perfekta, hasar ner som en stor klump runt vristen. Och om nån månad eller två så kommer slitningen gjort dem så där härligt sjaviga. Jag avskyr när plagg ser nya ut. Urtvättat sunk ska det vara om jag får bestämma.
Om att hantera morsarollen osv.
Jag undrar som du kan ge mig något som helst tips om hur man hanterar rollen som nybliven morsa?
Åh, här skulle man ju vilja vara en källa av visdom. Men det är jag tyvärr inte. Jag själv hanterade det ju rätt dåligt. Inte gentemot Hanna, men jag var ju ett vrak på många sätt och vis under hennes första år. Jag tror det är superviktigt att inte glömma bort att man fortfarande är samma person som innan, med samma barnsliga behov. Man får inte tappa bort sig själv (som jag gjorde). Man förändras inte till bullmamma över en natt, om man inte var lagd åt det hållet redan innan förstås. I so wasn't. Sen så tror jag man måste sänka sin ribba, man kommer inte bli världens bästa mamma, men man kan bli den bästa möjliga mamman, utefter sina egna förutsättningar. Tycker du att det är skittråkigt att vara mammaledig? Att din hjärna förtvinar? Att dina jämnåriga morsakompisar blivit lallande spån? Tycker du att det är idiotiskt att inte använda färdiglagad mat? Vill du sluta amma efter ett halvår eller ännu tidigare? Då får du tycka så, känna så, göra så, eller om du tycker precis tvärtom mot vad jag skrev ovan, det är också okej. Sänk kraven på dig själv, det är inte värt att gå och ha ångest över hur bra man "skulle kunna vara", det finns alltid nån jävel som är "bättre" ändå. Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.
Äsch, jag vet inte. Jag går fortfarande in till henne om kvällarna när hon sover bara för att höra att hon andas. Får kramp i magen om jag tappar henne ur blickfånget när vi är i parken. Det hör liksom till. Ungen är ju det viktigaste och finaste man har, klart man freakar. Så måste det få vara. Försök bara att inte låta dina nojjor gå ut över barnet. Jag har verkligen försökt att inte projicera på Hanna, så när hon ba "spindlar mamma, så himla fina!" så säger jag "mmmm, verkligen" fast jag vill slita undan ungen från husväggen och springa skrikande därifrån. En annan grej som jag och Kalle var överens om faktiskt (WTF?!) var att ungar måste få slå sej. Det hör liksom till. När hon var mindre och vurpade på lekplatsen och så där så sprang vi aldrig fram och hjälpte henne upp om vi märkte att hon var okej. Däremot andra föräldrar sprang fram och ojade sej, vilket bara gjorde henne superförvirrad, och så blängde de lite ibland på mig som om jag var världens mest oansvariga. Det störde/stör mej enormt. Klart Hanna inte får leka med förskärare och hemmagjorda bomber, men hon måste för farao få klättra och ramla.
Aja. Hej uppsatsen!
Åh, här skulle man ju vilja vara en källa av visdom. Men det är jag tyvärr inte. Jag själv hanterade det ju rätt dåligt. Inte gentemot Hanna, men jag var ju ett vrak på många sätt och vis under hennes första år. Jag tror det är superviktigt att inte glömma bort att man fortfarande är samma person som innan, med samma barnsliga behov. Man får inte tappa bort sig själv (som jag gjorde). Man förändras inte till bullmamma över en natt, om man inte var lagd åt det hållet redan innan förstås. I so wasn't. Sen så tror jag man måste sänka sin ribba, man kommer inte bli världens bästa mamma, men man kan bli den bästa möjliga mamman, utefter sina egna förutsättningar. Tycker du att det är skittråkigt att vara mammaledig? Att din hjärna förtvinar? Att dina jämnåriga morsakompisar blivit lallande spån? Tycker du att det är idiotiskt att inte använda färdiglagad mat? Vill du sluta amma efter ett halvår eller ännu tidigare? Då får du tycka så, känna så, göra så, eller om du tycker precis tvärtom mot vad jag skrev ovan, det är också okej. Sänk kraven på dig själv, det är inte värt att gå och ha ångest över hur bra man "skulle kunna vara", det finns alltid nån jävel som är "bättre" ändå. Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.
Äsch, jag vet inte. Jag går fortfarande in till henne om kvällarna när hon sover bara för att höra att hon andas. Får kramp i magen om jag tappar henne ur blickfånget när vi är i parken. Det hör liksom till. Ungen är ju det viktigaste och finaste man har, klart man freakar. Så måste det få vara. Försök bara att inte låta dina nojjor gå ut över barnet. Jag har verkligen försökt att inte projicera på Hanna, så när hon ba "spindlar mamma, så himla fina!" så säger jag "mmmm, verkligen" fast jag vill slita undan ungen från husväggen och springa skrikande därifrån. En annan grej som jag och Kalle var överens om faktiskt (WTF?!) var att ungar måste få slå sej. Det hör liksom till. När hon var mindre och vurpade på lekplatsen och så där så sprang vi aldrig fram och hjälpte henne upp om vi märkte att hon var okej. Däremot andra föräldrar sprang fram och ojade sej, vilket bara gjorde henne superförvirrad, och så blängde de lite ibland på mig som om jag var världens mest oansvariga. Det störde/stör mej enormt. Klart Hanna inte får leka med förskärare och hemmagjorda bomber, men hon måste för farao få klättra och ramla.
Aja. Hej uppsatsen!
We gonna stay in bed all day all day all day
Har jag sagt något om nya Concretes-plattan? Nä, jag tror inte det va. Here it goes: den är jättebra. Jag har alltid gillat Concretes, från det rätt skramliga i början via Magic numbers-pop, men fan vet om jag inte gillar det bäst nu, nu när de är liksom... disco? Väldigt fint. Många kanske fortfarande saknar Victoria på sång, men jag tycker det funkar skitbra. Ypperligt till och med. Det här får bli min "klara vintern"-skiva.
Haha gud vad jag är glad att jag inte är skivrecensent längre. Nu ba: den är jättebra, end of story.
Haha gud vad jag är glad att jag inte är skivrecensent längre. Nu ba: den är jättebra, end of story.
tisdag 12 oktober 2010
Bikram
Är det nån som testat bikram? Min undran är denna: kommer jag typ DÖ om jag går ett pass halv tio imorgon fm? Jag röker svinmycket, för en rätt krokig snabbmatsbaserad diet, jag har inte tränat nånting på femton år och jag avskyr, verkligen avskyr, att svettas. *ja jag vet att det är bastuyoga*
måndag 11 oktober 2010
Dejta? Ahmen fy fan (krönika Sthlm City v 39)
Jahapp. Då ska man väl börja dejta igen då. Ahmen fy fan? Fem års samboförhållande och här var där man hamnade. Superhärligt på många plan, så klart, men hela känslan av att vara "ute på marknaden igen" gör mig lätt illamående. Vissa dagar, de bra dagarna, så känns det jättekul. Livet som smörgåsbord, bring on the halleluja moments och så vidare. Lustigt nog, och inte helt okonstigt, så infaller alltid de bra dagarna i samband med helg. Övriga (fem) dagar försmäktar jag inför tanken på mig själv halv fyra på Spy bar, med härjat fylleslappt ansikte och desperat blick. Gode gud, låt mig inte hamna där igen.
För jag har ju varit där - OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att "nää, vi går vidare, här finns inget". Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen. Jag föraktar den sidan hos mej själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.
Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att "äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig Emelie, känn lugnet, börja på yoga!" Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.
Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.
För jag har ju varit där - OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att "nää, vi går vidare, här finns inget". Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen. Jag föraktar den sidan hos mej själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.
Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att "äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig Emelie, känn lugnet, börja på yoga!" Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.
Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.
Att hosta upp en lunga
Ååååh Hanna hostar och hostar. Hon är liksom inte sjuk, hon är pigg och ofebrig, men hon hostar lungorna ur sej, särskilt om natten. Vet ej vad jag ska göra. Vad ska jag göra?
Vad som hänt sen sist
 |
| Vi gjorde chokladbollar! |
 |
| Jag blev superförkyld och kände ingen egentlig smak på nånting jag åt i Berlin. *kul* |
 |
| Vi var hemma hos Jonna och åt hennes/Jamie Olivers fantastiska kyckling. |
 |
| Kycklingen. Magnifik. |
 |
| Jonna längtade lite tillbaka. |
 |
| På St Eriksplan kan man köpa jättegoda cupcakes. På... eeh, "Cupcakes". |
 |
| I fredags käkade jag lyllig middag på Kåken innan spelningen tillsammans med Axel och Agnes. Så himla fina. |
 |
| Malena och Marcus var också med. Så himla bra kväll. |
 |
| Ja, och så spelade jag och Sebbi skivor då så klart. |
 |
| Här är vi på Babylon. Älskar Babby. |
 |
| På Karlbergsvägen ligger Arizona, där har de finfin brunch om söndagarna. Allt är stekt beyond recognition, på ett ypperligt sätt. Här är efterrätten, amerikanska pancakes. |
fredag 8 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
Wanna rock and roll all night, and party every day
Ahmenåååh, vad kul det var i Berlin! Blev så klart helt kär. Jag har ju varit där förut, men den här gången var det utefter helt andra förutsättningar, vi åkte ju på ricko dit för att festa i två dygn. Vilket vi gjorde.
På Arlanda var jag ett vrak av flygrädsla, drack rödvin vid gaten och kunde inte riktigt sitta still, jag skulle ju liksom till och... ja, dö inom kort. In på planet. CAROLA KLIVER IN. Just då kunde jag inte bestämma mej om det betydde jag skulle överleva, hon har ju Gud med sej etc, eller om det var löpet SVENSK IKON DÖD I FLYGKRASCH som vägde tyngre. Köpte vin. Och så vips!, ba: framme! Gick skitbra! Landade på Tegel, taxi in till hotellet Amano som låg precis korsningen August Strasse och Rosenthaler Strasse. Skitfint var det. Mitt i Mitte. Promenerade runt lite, hamnade på konstnärlig bakgård i nåt rivningshus där vi drack öl. Sen mötte vi upp resten av gänget på en trendig pytteliten asiat som hette Transit, typ det godaste jag ätit, massa smårätter för trettio spänn styck. GÅ DIT. Precis bredvid Amano. Sen gick vi till Cos, denna underbara affär som HM vägrar öppna i Sverige. Köpte svart sjavig tröja. Som jag alltid gör. Gled runt, tillbaka till hotellet vid sju, duschi duschi, på med, och lyssna på detta: svinkort svart kjol och svarta stay-ups! Var oerhört het om man kisade lite. Till det sjavigt urtvättat tröj-sjok. Tog taxi till Bar Neu, liten krautbar nånstans, man fick röka inne. Wihoo. Sen till nåt som liknade en sammetsinredd flyghangar, men egentligen var en hipp restaurang som hette Grill Royal. Där åt vi supermycket mat och drack supermycket vin. Sen till en bar som hette Bar Tausend som verkade urmodern, vidare till en, på riktigt, jävligt hipp fest i Neukölln, man riktigt såg på klientelet hur coola de tyckte att de var. Vi hade gått in på shotsen vid det här laget så vi brydde oss inte nämnvärt. Lyssna på detta: 4 shots, 2 glas vin, 2 öl: 20 euro! Två hundra spänn! Inte klokt. Sen lite olika barer tills vi hamnade på en rosa fluff-inredd bögbar som hette Roses, då var klockan strax efter sex och jag ville åka hem. Så då gjorde vi det. Fast först nån sorts falafel. Slut dag 1.
Klockan tolv skulle vi ses i foajén, så vi sågs kvart i ett. Var vrak allihop. Promenerade till sluttampen av Kastanjen Allé, nåt brunchställe och en flea market i nära anslutning. Schwein Strasse eller liknande. På vägen dit såg jag lekparken med gungan där jag och Kalle hade gungat och hånglat fem år tidigare, då började jag grina. Alltså ful-grina. Jag var bakis och tunnhudad, ok? Så när killarna i gänget beslutade sej för att dra till Berghain, ett dygnet runt-öppet ställe med världens största techno/house dj:er pallade jag inte. Då var klockan typ tre på em. Just ja, innan de drog var vi på en danssalong med gammeltjoa-dans, jättefint, där drack vi öl och solen sken. Alla fall, när killarna var på hardcore-gayclub och shottade och dansade plocka äpple-dansen så hängde "vi tjejer" med världsafina Tomas Hemstad. Åt på Transit igen. Upp på hotellet, sov en timma, klockan sju skulle vi alla mötas på ett dumplingställe som hette nåt med Heroes, det låg också precis vid Rosenthaler. Skitgoda dumplings, hängde runt på en annan bar lite innan vi, HÖR OCH HÄPNA, drog till det dära Berghain. Och gud, det var så ROLIGT. Det lågs och sexades överallt, säkert mycket knark, men jag kollar inte så noga, men det var framför allt så himla o-aggro stämning, det var superkul. Folk kom ut från toaletterna två och två, tre och tre, med typ näsblod och sperma överallt. Så himla verklighetsfrånvänt. Halv tolv fick det vara nog, flyget skulle gå tio dan därpå. Och jag kom hem alive och så himla mycket gladare än innan jag lämnade Sverige.
Åh, nu låter det som att jag glorifierar alkot och knarket, det är inte menat så, jag såg på riktigt inga kanyler och skit, det var bara totalt jävla underförstått att det var så det var. I don't do drugs, never have. Och ingen i vårt sällskap pysslade med sånt heller. Knark är bajs. Så. Nog om det.
På Arlanda var jag ett vrak av flygrädsla, drack rödvin vid gaten och kunde inte riktigt sitta still, jag skulle ju liksom till och... ja, dö inom kort. In på planet. CAROLA KLIVER IN. Just då kunde jag inte bestämma mej om det betydde jag skulle överleva, hon har ju Gud med sej etc, eller om det var löpet SVENSK IKON DÖD I FLYGKRASCH som vägde tyngre. Köpte vin. Och så vips!, ba: framme! Gick skitbra! Landade på Tegel, taxi in till hotellet Amano som låg precis korsningen August Strasse och Rosenthaler Strasse. Skitfint var det. Mitt i Mitte. Promenerade runt lite, hamnade på konstnärlig bakgård i nåt rivningshus där vi drack öl. Sen mötte vi upp resten av gänget på en trendig pytteliten asiat som hette Transit, typ det godaste jag ätit, massa smårätter för trettio spänn styck. GÅ DIT. Precis bredvid Amano. Sen gick vi till Cos, denna underbara affär som HM vägrar öppna i Sverige. Köpte svart sjavig tröja. Som jag alltid gör. Gled runt, tillbaka till hotellet vid sju, duschi duschi, på med, och lyssna på detta: svinkort svart kjol och svarta stay-ups! Var oerhört het om man kisade lite. Till det sjavigt urtvättat tröj-sjok. Tog taxi till Bar Neu, liten krautbar nånstans, man fick röka inne. Wihoo. Sen till nåt som liknade en sammetsinredd flyghangar, men egentligen var en hipp restaurang som hette Grill Royal. Där åt vi supermycket mat och drack supermycket vin. Sen till en bar som hette Bar Tausend som verkade urmodern, vidare till en, på riktigt, jävligt hipp fest i Neukölln, man riktigt såg på klientelet hur coola de tyckte att de var. Vi hade gått in på shotsen vid det här laget så vi brydde oss inte nämnvärt. Lyssna på detta: 4 shots, 2 glas vin, 2 öl: 20 euro! Två hundra spänn! Inte klokt. Sen lite olika barer tills vi hamnade på en rosa fluff-inredd bögbar som hette Roses, då var klockan strax efter sex och jag ville åka hem. Så då gjorde vi det. Fast först nån sorts falafel. Slut dag 1.
Klockan tolv skulle vi ses i foajén, så vi sågs kvart i ett. Var vrak allihop. Promenerade till sluttampen av Kastanjen Allé, nåt brunchställe och en flea market i nära anslutning. Schwein Strasse eller liknande. På vägen dit såg jag lekparken med gungan där jag och Kalle hade gungat och hånglat fem år tidigare, då började jag grina. Alltså ful-grina. Jag var bakis och tunnhudad, ok? Så när killarna i gänget beslutade sej för att dra till Berghain, ett dygnet runt-öppet ställe med världens största techno/house dj:er pallade jag inte. Då var klockan typ tre på em. Just ja, innan de drog var vi på en danssalong med gammeltjoa-dans, jättefint, där drack vi öl och solen sken. Alla fall, när killarna var på hardcore-gayclub och shottade och dansade plocka äpple-dansen så hängde "vi tjejer" med världsafina Tomas Hemstad. Åt på Transit igen. Upp på hotellet, sov en timma, klockan sju skulle vi alla mötas på ett dumplingställe som hette nåt med Heroes, det låg också precis vid Rosenthaler. Skitgoda dumplings, hängde runt på en annan bar lite innan vi, HÖR OCH HÄPNA, drog till det dära Berghain. Och gud, det var så ROLIGT. Det lågs och sexades överallt, säkert mycket knark, men jag kollar inte så noga, men det var framför allt så himla o-aggro stämning, det var superkul. Folk kom ut från toaletterna två och två, tre och tre, med typ näsblod och sperma överallt. Så himla verklighetsfrånvänt. Halv tolv fick det vara nog, flyget skulle gå tio dan därpå. Och jag kom hem alive och så himla mycket gladare än innan jag lämnade Sverige.
Åh, nu låter det som att jag glorifierar alkot och knarket, det är inte menat så, jag såg på riktigt inga kanyler och skit, det var bara totalt jävla underförstått att det var så det var. I don't do drugs, never have. Och ingen i vårt sällskap pysslade med sånt heller. Knark är bajs. Så. Nog om det.
tisdag 5 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
