måndag 18 oktober 2010

And a memory is all that is left for you now

Hur reagerade Hanna när ni berättade att du och Kalle gjort slut?

Hon reagerade inte så värst mycket. Hon är så pass liten att hon tycks tycka att allt är normalt på nåt vis. Hon har ju ännu inget begrepp om "kärnfamiljen" och att det ska vara nån sorts misslyckande att inte leva ihop som föräldrar. Hmm. Jag tänker och tänker, men jag kan faktiskt inte komma på en endaste gång hon uttryckt någon negativ känsla angående vår separation. Hon är oerhört chillad, älskar sitt nya rum hos pappa och verkar på det hela taget helt obrydd. Vi har ju också varit så himla lugna och liksom, naturliga, i det här. Totalt odramatiska. Så klart kan ju det här bita oss i arslet om några år, eller kanske bara om några veckor, men jag har på ricko inte märkt att hon på nåt vis ska ha tyckt att detta är nån big deal.

Det känns som att det är mest jag som sörjer detta. Att jag inte fick ge henne det jag själv heller inte hade som liten. Det kommer jag nog alltid vara besviken på mej själv för. Att det blev så här.

10 kommentarer:

Anonym sa...

jag tänkte lite på det som du skrev: "Att jag inte fick ge henne det jag själv heller inte hade som liten." jag tänker att en separation inte alltid behöver byta samma sak, för alla lixom. jag vet ju inte exakt hur du menar, men det som du har saknat, kanske inte kommer bli något som hanna kommer sakna?
hursomhelst så tror jag att de flesta har en känsla av att deras familjer inte lever upp till bilden av hur en familj "ska" vara, för det är ju som bekant rätt svårt...
hon verkar ju, som du själv säger, må hur bra som helst.
det jag försöker säga är nog: don't beat yourself up about it, du verkar vara en skitbra mamma!

Lisa sa...

Åh, vad bra formulerat av "anonym". Jag tror också att det är precis så. Du verkar ha så himla snälla och kloka läsare. Men det är väl för att du verkar vara så snäll och klok själv och en skitbra mamma såklart:)

Anonym sa...

Känns det inte länge att vara ifrån Hanna när ni kör varannan vecka? har själv två barn som är 5 och 3.5 och det känns i stort sett omöjligt att tänka på, om man skulle vara tvungen att separera. Att missa så mycket tid med barnen.

Ella sa...

Anonym 16:07: Men det där var väl jävligt onödigt?

A sa...

En typiskt korkad kommentar från Anonym 16.07.
Sånt fick jag höra när jag separerade från min dotters pappa för 11 år sedan.
"Men HUR kan du vara utan ditt barn varannan vecka?"

Hallå! Man VÄLJER inte att vara utan sitt barn. Man VÄLJER att inte leva i en relation som fungerar dåligt. Konsekvensen av det är att man inte får träffa sitt barn lika mycket.

Jag tror inte Hanna kommer att fara illa av er separation. Inte som det låter, i alla fall.
Som sagt, min dotter var drygt 3 år när vi skilde oss. Hon är nu snart 15 år, och mår hur bra som helst.
Visst kan hon tycka det är lite drygt att packa lite grejer när hon åker emellan. Men hon trivs, hon mår bra och hon har blivit en tjej som jag är mycket stolt över!

Hanna kommer säkert att fortsätta må hur bra som helst!!! :)

Anonym sa...

Eh ja det får man ju förutsätta A,
men man kan ju växla oftare än varannan vecka när barnet är så litet. Sen är det ju rätt tröttsamt med alla som drar sina egna separationshistorier och bara, mitt barn mår minsann bra, jaha, behöver ju inte vara allmängiltigt för det.
/ Ulrika

Anonym sa...

ulrika: vad vill du ha sagt egentligen? jag förstår inte.

Anonym sa...

Jag svarade på kommentarerna till mitt inlägg tidigare.(anonym 16.07). Och vad jag "egentligen" vill ha sagt. Min första kommentar var bara menat som en reflexion kring det komplexa med barn och separation, och en fundering kring uppdelning just varannan vecka. Varför inte växla oftare när man har ett så litet barn typ, känns länge med en hel vecka emellan tänker jag som också har små barn.
Men det verkar ju inte vara välkommet med något annat än hyllningskörer i den här bloggen.
/ Ulrika

Jessepaloma.wordpress.com sa...

Jag bara måste hoppa in här känner jag.

Anonym verkar ju för det första inte kunna stå för det han/hon skriver.

Man väljer inte att vara IFRÅN SINA BARN när man separerar, man SEPARERAR för att man ska få det bättre och det finns INGENTING som säger att ett "separations/skillsmässo-barn" har det bättre eller sämre med att bo hos mamma/pappa varannan vecka.

Min son var 2 år när jag och hans pappa separerade och han har absolut inga "men" utav det och är lika glad hos sin pappa som här hemma.

Varför skulle han ha det sämre hos nån av oss eller må dåligt över att han ena veckan är här och den andra hos hans pappa? du ANONYM kan ju gärna utveckla det du skrivit jag tror att Få förstår ditt tänk. Barnen kanske var så pass små vid separationen så för DOM är det ju HELT NORMALT att åka fram och tillbaka. Dom känner kanske inte till något annat.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om detta men jag känner att detta är långt nog.

Stå på dig, du verkar vara en brud med skinn på näsan! Det gillar jag skarpt!

/ En Morsa Med Skinn På Näsan!

Popmorsan sa...

äsch, jag tänker att "anonym" inte alls menade nåt konstigt, eller ens att barn skulle fara illa i liknande situationer, hon undrade ju bara hur JAG hanterade saknaden. och det går bra. klart jag saknar henne, KLART JAG GÖR, men vi pratar i telefon och vi ses alla tre ibland oavsett vems vecka det är. så, solskenshistoria eller ej, det funkar bra hittills för oss alla tre.