Jahapp. Då ska man väl börja dejta igen då. Ahmen fy fan? Fem års samboförhållande och här var där man hamnade. Superhärligt på många plan, så klart, men hela känslan av att vara "ute på marknaden igen" gör mig lätt illamående. Vissa dagar, de bra dagarna, så känns det jättekul. Livet som smörgåsbord, bring on the halleluja moments och så vidare. Lustigt nog, och inte helt okonstigt, så infaller alltid de bra dagarna i samband med helg. Övriga (fem) dagar försmäktar jag inför tanken på mig själv halv fyra på Spy bar, med härjat fylleslappt ansikte och desperat blick. Gode gud, låt mig inte hamna där igen.
För jag har ju varit där - OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att "nää, vi går vidare, här finns inget". Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen. Jag föraktar den sidan hos mej själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.
Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att "äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig Emelie, känn lugnet, börja på yoga!" Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.
Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Hehe decennium kanske, ett halvsekel e femtio år.... emn vem bryr sig, svinfin krönika!
Sketabra! Igenkänningsfaktor även för gifta - visst minns man!
Talar därför av erfarenhet: göra om, göra rätt finns det stora chanser för.
Går igenom ganska exakt samma som du minus barn. Antar att saker är rätt mycket jobbigare för dig på grund av det. Läser här varje dag och känner mig inte lika ensam i allt som händer. Har haft en riktig jävla bölperiod sista veckan och vågar inte känna efter om det är för att jag ångrar att jag lämnade allt. Antar att man bara måste ta sig igenom det som allt annat i denna process.
Jag träffar andra lite och tycker att det hänt en hel del med migsjälv på 5 år. Den där desperationen finns inte där. Man är bättre på att ta för sig och sedan låta det va. Det är inte samma sak, det är bättre denna gång. Jag gillar mig mer nu och fokuserar på ett annat sätt.
Det är väl en bra början.
Grymt bra, modigt precis som förra krönikan. Just precis den där tröttheten inför halv fyra-på-spy-bar-grejen känner jag igen så väl. Pust. Och HEJ förresten Världens bästa flickvän, blir så glad av att se ditt namn dyka upp ibland. Saknar ju din blogg än idag liksom. Hoppas du mår bra!
100% igenkänning. Underbart underbart underbart
Men nej, nu börjar jag nästan gråta! *känner igen* Har haft en träff med mitt förflutna i helgen, min Mr Big kan man säga, och det fick mig att verkligen känna hur mycket jag saknar att vara med någon i ett förhållande och ha det där du beskriver på slutet. Långa perioder funkar singelskapet men det beror nog mest på att jag lyckas stänga av och inte känna efter så mycket...
Gah, så himla rätt. Inte för att låta psycho men för mig stämmer dina ord så bra in som om jag hade skrivit dom själv. När jag tänker tillbaka på den där ragghetsen, bekräftelse-jagandet samtidigt som man insåg att man kunde tacka halva klientelet på Mettan och Baba för senast varenda gång man var där gjorde liksom ändå inte att jag fattade att det nog inte var lösningen. Och allt man ville var ju bara att nån skulle krama en och säga att man var fin. Och när jag väl hittade rätt! När han från Baba fortfarande finns kvar. Efter sex år, ett giftermål och en unge...
När du väl känner att du vill träffa någon igen kommer det gå strålande, något annat vore emot naturlagarna. ;)
Knödel! Kan inte svara på din blogg som inte finns, så det får bli här, ursäkta ursäkta popmorsan. HEJ! Blev också glad av att se ditt namn! Och tack, jag mår fantastiskt bra. Jag är lycklig, fortfarande, gift, kär, vi har det bra, han är snäll i mig, alltid. Och ärlig! Det är fan viktigast! Hoppas att du också har det bra. Många många många kramar!
(ber också om ursäkt till popmorsan)
Vad underbart att höra!!! Blir så GLAD och lycklig för din skull. Verkligen! Kanske att jag någon gång återupptar min blogg igen och då hör jag av mig :)
KRAM
Skicka en kommentar