lördag 23 oktober 2010

Shout shout let it all out

Den som av oklar anledning trott att mitt och Hannas förhållande är helt problemfritt borde ha befunnit sig på 1. tunnelbanenedgången Skanstull, 2. uppgången Götgatan eller 3. längs St Paulsgatan i dag. Alltså GUD. Kalle sa för några dagar sedan att Hanna varit så himla arg och obstinat och svinsur i flera dagar och jag ba "jaja, så går det när man inte kan handskas" (underförstått: som jag). Nu vill jag bara grina och skämmas ihjäl. Hon har legat på marken och ålat och vrålat och skrikit och jag har bönat och bett och skällt och lirkat om vartannat och inget, INGET, har hjälpt. Helt vansinnig har hon varit. Och vi snackar inte små korta tidsperioder, nej nej nej, tjugo minuter, en halvtimma på alla tre ställena. Och detta är pinigt att erkänna, men jag tycker liksom att det är så himla PINSAMT? Äldre personer ler glatt och man ser hur de minns sina egna ungars treårstantrums, men de som inte har barn... en sa till och med högt att "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn" och så skrattade hon, förvisso snällt och hon såg mej i ögonen när hon sa det, men va faaaaaan, jag dör. Känner mej som affischnamn för Bad mum of the year.

12 kommentarer:

Helena sa...

Hej! Fattar urjobbbigt ju. Ett bra lästips som ger kraft och pepp och konkreta råd är Jesper Juul. Han ger bra perspektiv på trotsåldern och menar att det handlar om frigörelse och då är det lite bra att möta det på lite olika sätt. Det kompetenta barnet heter den jag tycker man kan börja med. Finns på pocket shop och är mega. Lycka till!

Karolina sa...

vart med om detdär, fast som bonusmorsa.. då känner man sej nästan ännu värre. typ elaka styvmamman. tröst är dock att det bara är en FAS.

Rebecca sa...

Har som Karolina varit med om detta som bonusmorsa. Dock med ett äldre barn som var inne i en längre fas med ilska och svarta ögon. Har stått utanför en mataffär i snö och minusgrader i timmar. På affärer, bussar ja överallt. Det som är bra när dom är mindre är att de går att bära hem, funkar inte lika bra med en åttaåring som slåss.
Skämstänkte att det var något fel på ungen men det var bara en fas. Det går över och alla har sina jobbiga perioder. Promise.

Jennie sa...

Alla kompisar med 3-åringar vittnar om denna fas av total galenskap.
Fasar för den själv när jag ser den starka viljan hos min unge som är knappt två. Hua!
Kom igen mammor (plastisar och biologiska) nu tar vi nya tag och peppar varandra!

Anonym sa...

Min tre-åring är precis sådär. Tycker eller vill göra tvärtom h e l a tiden. När hon inte får som hon vill surar hon (och är lika långsint som jag) eller ställer till med en riktig scen. Gärna inne i matvarubutiker och kombinerat med att springa iväg. När jag sedan fångar henne skriker hon "Aj aj aj! Du slog mig!" (Vilket naturligtvis inte är sant) - och får folk att vettskrämt vända sig om och se på mig med oroad blick.

Skönt att återigen höra att det är en fas, men när går den över?

Anonym sa...

Ha ha och det är ju alltid pinsamt att det känns pinsamt, också! Men alltså det går verkligen över before you know it och sen en dag kan man plötsligt inte ens komma i håg NÄR den galnaste trotsåldern infann sig egentligen.

carpis sa...

men herreguud. inte ska du skämmas. ALLA ungar (i princip) gör ju sådär minst en gång i sitt småbarns liv.

jag höll på sådär från ca. 13-års ålder till ca. 16. hajja den för min morsa. inte in public så mycket dårå, men fyyyfan vilken liten skitunge jag var. det hade förvisso sina orsaker, men ändå.

så. tänk att det iallafall finns folk som har det värre... :)

Anonym sa...

1. Inga diskussioner 2. Göra klart vilka förväntningar man har på barnet 3. Tala om vad som kommer hända nu 4. Bära iväg barnet och lugnt och sansat fortsätta sätta en fot framför den andra hela vägen hem (eller vart nu slutstationen är) 5. Låta barnet få lugna ner sig själv, och "välkomna" tillbaka när barnet vill 6. Tala snabbt igenom vad som hände, varför osv, men absolut INGET ÄLTANDE - ungar lever bara i nuet iaf, och just det är ju så toppen. Jag tycker det är så fantastiskt vad ens barn tvingar en till att lära sig! Borde stå på din CV att du är 3-års mamma... Snacka om diplomat.

Anonym sa...

Oj vad jag känner igen. När min dotter blev typ3,5 nådde trotset nya nivåer. Eftersom det går ut på att testa gränser tror jag att barnet pejlar av vad just du tycker är jobbigt. Alltså, inte för att jävlas, det är inte det barn gör, men de bara Måste. Jag tycker tex att det är rätt jobbigt med flams och hysteriskt fnitter och prata som en bebis. Alltså inte när hon typ leker och så, men vid typ läggdags eller matbordet. Självklart kör hon med det. Utbrott på stan börjar nästanebba ut eftersom det inte bekommer mig så mycket. Jag menar inte att du bara ska sluta bry dig, för det gör man ju inte bara sådär, jag tror bara att trotset har sina skäms-tentakler.

Eva sa...

Vill inte ens tänka på hur många gånger jag slängt upp ett barn över axeln och gått hem med öronen ringande av gallskriken. Man blir stark:). Och nu några år senare är det som om det aldrig hade hänt, eller barnen minns det i alla fall inte.

Pelle sa...

Det var en smula "spänt" när vi sågs, hoppas vagnen gick att laga!

PUSS

Anonym sa...

kom i håg att ALDRIG säga ordet "nej" :-). det är iaf min erfarenhet. Det gäller att låta positiv och prata bort dom, för de glömmer väldigt fort bort vad de var arga för. Så istället för att säga "nej" så börjar du prata snabbt och i positiva ordalag. "ja, men vet du vad ... kom och sätt dig här i vagnen så ska jag berätta ..." det funkar för mig i alla fall ibland. fast ibland får man bära skrikande unge som försöker slåss ändå, det går nog inte att undvika helt. hälsningar K