onsdag 13 oktober 2010

Om att hantera morsarollen osv.

Jag undrar som du kan ge mig något som helst tips om hur man hanterar rollen som nybliven morsa?

Åh, här skulle man ju vilja vara en källa av visdom. Men det är jag tyvärr inte. Jag själv hanterade det ju rätt dåligt. Inte gentemot Hanna, men jag var ju ett vrak på många sätt och vis under hennes första år. Jag tror det är superviktigt att inte glömma bort att man fortfarande är samma person som innan, med samma barnsliga behov. Man får inte tappa bort sig själv (som jag gjorde). Man förändras inte till bullmamma över en natt, om man inte var lagd åt det hållet redan innan förstås. I so wasn't. Sen så tror jag man måste sänka sin ribba, man kommer inte bli världens bästa mamma, men man kan bli den bästa möjliga mamman, utefter sina egna förutsättningar. Tycker du att det är skittråkigt att vara mammaledig? Att din hjärna förtvinar? Att dina jämnåriga morsakompisar blivit lallande spån? Tycker du att det är idiotiskt att inte använda färdiglagad mat? Vill du sluta amma efter ett halvår eller ännu tidigare? Då får du tycka så, känna så, göra så, eller om du tycker precis tvärtom mot vad jag skrev ovan, det är också okej. Sänk kraven på dig själv, det är inte värt att gå och ha ångest över hur bra man "skulle kunna vara", det finns alltid nån jävel som är "bättre" ändå. Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.

Äsch, jag vet inte. Jag går fortfarande in till henne om kvällarna när hon sover bara för att höra att hon andas. Får kramp i magen om jag tappar henne ur blickfånget när vi är i parken. Det hör liksom till. Ungen är ju det viktigaste och finaste man har, klart man freakar. Så måste det få vara. Försök bara att inte låta dina nojjor gå ut över barnet. Jag har verkligen försökt att inte projicera på Hanna, så när hon ba "spindlar mamma, så himla fina!" så säger jag "mmmm, verkligen" fast jag vill slita undan ungen från husväggen och springa skrikande därifrån. En annan grej som jag och Kalle var överens om faktiskt (WTF?!) var att ungar måste få slå sej. Det hör liksom till. När hon var mindre och vurpade på lekplatsen och så där så sprang vi aldrig fram och hjälpte henne upp om vi märkte att hon var okej. Däremot andra föräldrar sprang fram och ojade sej, vilket bara gjorde henne superförvirrad, och så blängde de lite ibland på mig som om jag var världens mest oansvariga. Det störde/stör mej enormt. Klart Hanna inte får leka med förskärare och hemmagjorda bomber, men hon måste för farao få klättra och ramla.

Aja. Hej uppsatsen!

11 kommentarer:

Anonym sa...

åh emelie, du verkar så himla bra. jag tycker verkligen om dig

Anonym sa...

Måste bara säga hur jädra VETTIG du verkar vara som mamma! Fint att läsa då det verkar krylla av lite överbeskyddande, ekologiska kanelbullmammor. Word på att barn måste få slå sig också. jobbade själv ett tag på en skola där pedagogiken bla uppmuntrade ungarna till att typ klättra i träd och utforska sina gränser. Utan att vi för den skull utsatte dem för direkt fara, såklart.

Anonym sa...

Måste bara säga hur jädra VETTIG du verkar vara som mamma! Fint att läsa då det verkar krylla av lite överbeskyddande, ekologiska kanelbullmammor. Word på att barn måste få slå sig också. jobbade själv ett tag på en skola där pedagogiken bla uppmuntrade ungarna till att typ klättra i träd och utforska sina gränser. Utan att vi för den skull utsatte dem för direkt fara, såklart.

Anonym sa...

Sorry för dubbelpostning :(

Emma sa...

Hej Emelie, det var jag som ställde frågan och nu har jag precis läst svaret...började nästan grina för det var i flera avseenden precis vad jag behöver höra. Nu har det gått några veckor och såklart blir det bättre ju mer man lär känna barnet ifråga men det är så satans svårt att inte nojja över sin otillräcklighet. Jag får liksom panik att jag hindrar ungens utveckling om jag väljer att inte, som det står i barnaböckerna, "visa något intressant, sjunga eller prata med barnet under dess vakna stunder" och istället fortsätter kolla på Beverly Hills eller whatever. (Dvs jag tar upp honom såklart, håller och pussar men med ett öga på TV:n) Ja du hör. Det kommer ju inte hålla i längden att ha dåligt samvete för allt, jag fattar det, egentligen. Jag ska nu försöka på riktigt att ta till mig rådet att sänka ribban och intala mig att jag är bra nog. Tack tack finaste du för att du tog dig tid att svara, jag kommer läsa om ditt inlägg många gånger framöver när det behövs en reminder...

Anonym sa...

herregud vad vi är lika i barnsynen. jag har inte ens barn. däremot jobbar jag på förskola. jag har sedan länge insett att jag tycker att det är URTRÅKIGT att just leka med ungarna. (jag gör det ju till viss del ändå förstås eftersom det ingår i yrket) däremot föredrar jag att göra andra saker med dom. (detta har dock lett till att jag även insett att förskolepedagog inte är yrket för mig och ska sluta)

och äntligen en förälder som inte pjoskar med en unge som ramlar. det är för fan det värsta jag vet när föräldrar gör det. "någon borde skjuta dom i foten, det måste bli stopp på idiotin."

mittiemellan sa...

Jag skulle som mamma inte i första hand vilja att förskolepedagogerna lekte med min unge utan tar bra hand om den och stöttar utvecklingen pa ett pedagogiskt sätt. Just pa dagis (förlat förskola :) har ju barnet kompisar att leka med. Sen finns det nog manga föräldrar som inte pjoskar men det som gör det syns nog mer..

Popmorsan sa...

haha ja så klart, jag menar inte att jag är unik på nåt sätt.

mittiemellan sa...

Nejnej, var inte sa jag menade, du missuppfattar. Jag menar att det - som tur är - finns fler som är coola med ungarna, men att de som pjoskar syns mer. Att dalta är verkligen en björntjänst och det gör ju ingen glad, Balou said so :)

miki sa...

Tack för vis text! Jag tenderar också att få dåligt samvete så fort jag inte hittar på superpedagogiska lekar som stimulerar precis de färdigheter som han enligt den populärvetenskapliga barnpsykologiboken som vi fick i present ska utveckla just denna vecka. Och pyssel är mycket roligare än att låtsas att man är nån annan och lajva med barnet, skönt att höra att man kan göra så med.

Anonym sa...

Alltså jag satte på Dr Dog-låten och läste dina kloka kloka ord. Alldeles gråtfärdig nu. Min femmånadersunge ligger och sover i sin säng. Vi har inte kommit ut på hela dagen och jag har skitdåligt samvete så klart (han är nöjd bara han får vara nära). Jag sket i och amma i dag också. (Är konserveringsmedlet i Semperspulvret farligt?) Och jag längtar så himla mycket efter att jobba. Att tänka smarta tankar och vara kreativ. Att få äta svindyr onödig lunch och prata om var drinken efter jobbet ska intas. Min unge är det finaste som finns men jag är så trött.

Tack!