Gört, ba gört (krönika Sthlm City v 40)

I helgen flög världens mest flygrädda människa till Berlin. En liten flygtur på en och en halv timma, inte ett stort steg för mänskligheten på något sätt, men för mig... woo-haa. Jag skakade som ett asplöv, drack rödvin vid gaten trots att klockan bara var halv elva på morgonen (hallå, vi skulle ju ändå till Berlin, det blir inte punkigare än så för en singelmorsa över trettio) och sedan på något vis stod jag plötsligt på tysk mark. Och kände mig så himla hög på livet och mig själv. För jag hade vågat.

Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med teven på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarios i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill. Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.

Jag är fortfarande skitskraj, men ändå... liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på. Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något. Och åter igen en paradox, jag älskar honom mer nu? Jag ser honom och blir varm, stolt och glad. So weird.

Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden. Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.