torsdag 28 oktober 2010

Om att bli mammi (krönika Sthlm City v 41)

Jag blev på smällen precis när jag fyllt trettio. Jag visste att K alltid velat ha barn, det pratade vi om första helgen han sov över. Själv hade jag aldrig tänkt att skaffa barn. Jag gillade inte ens barn särskilt mycket. Helt klart överskattade. Och hallå, jag mamma? Jag med alla mina fel och brister och krassa syn på bestående kärlek. Och det var väl kanske mest  i det sistnämnda som min alltid så negativa syn på barn var som hårdast förankrad. Jag trodde liksom aldrig att jag skulle... få det där. Att jag skulle finna någon som ville det där. Med mig. Och därför sköt jag hela tanken i från mig, ratade den, raderade den.

Efter åtta månaders förhållande var jag gravid. Jahopp. Det var liksom aldrig någon tvekan om att vi skulle behålla barnet, men där den nya situationen för K bara gick hand i hand med hans livsplan, så ställde den blivande mammarollen mitt liv helt på ända.

Fram tills jag fyllde trettio levde jag på krogen. Kan man säga. Det låter dekigt, jag vet, och på många sätt var det väl det. Men jag älskade det livet. Jag älskade att klä upp mig, klä ner mig, frottera mig med nattens människor där ute, träffa nya och gamla ansikten, älskade det ytliga i att känna tusen människor, på Riche var vi alla vänner, vi var alla lika trasiga och sökande och jag tyckte det var vackert.

Plötsligt var jag inte längre en av dem. Och jag hade jättesvårt att hantera det, vem var jag om jag inte var den personen? Om man strippade av mej alla festliga anekdoter från natten innan, tog bort partysminket, det bubbliga partyhumöret och de senaste remixarna från nån häftig mp3-blog, vad fanns kvar då? När allt som återstod bara var... hmm, jag liksom? Allt brakade samman för mig då. Tappade bort mig själv totalt.

Jag blev inåtvänd, kunde inte se folk i ögonen. Jag blev jättetjock, alltså på riktigt, jag gick upp nästan fyrtio kilo under graviditeten. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla som suttit i att jag var hon den där andra personen. Den där glada, glittriga. Snygga. Med tuffa kläder.  Och det var ett ganska hårt uppvaknande.

Jag kunde inte heller relatera till den där bilden som jag hade av andra mammor. Jag kände mig så oerhört ensam. Och de kommande månaderna, åren, var skitjobbiga. Det är egentligen först nu jag börjat hitta tillbaka till mig själv, inte helt den jag var innan, men ett mellanting. Den jag är i dag, den jag vill vara i dag.

Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn. Men jag älskar mitt eget. Hanna. Hon är det finaste och bästa som hänt mig. Och jag vet att det är cheezy, men ibland går jag in till henne där hon ligger och sover och bara sitter där, lyssnar på hennes andetag, följer hennes kind med mitt pekfinger och så tänker jag att hon nog räddade mig från en himla massa skit. Jag tycker mycket bättre om den Emelie jag är i dag än den jag var då.

9 kommentarer:

Anonym sa...

åh, vad fint ändå!

Sandra Gustafsson sa...

Jättekram.

Reb sa...

Åh!

Anonym sa...

Jag känner igen...nattliv är underbart, jag levde helt för och i det innan barnen. Ville bara ut men kunde inte och blev sur och bitter. Fick ett till barn sent, och nu känns det som jag blir fast hemma i 15 år till för jag är ensam utan någon pappa nära. (blir avundsjuk på alla som får en vecka "ledigt" men det finns säkert jobbiga känslor med det också) Jag brukade ha hemmafester med musik och middagar men nu är jag så jäkla nere av de här att jag inte vill träffa någon. Min unge är 2 nu och jag har inte haft en enda utekväll på 3 år, inte heller någon annan avlastning. Från partyprinsessa till trött, ledsen och isolerad, suck...fan va tragiskt. Ibland tänker jag att det är bäst att kapitulera och bli en riktig, nöjd och stolt bullmamma, men sen plågar jag mig med att läsa bloggar som denna och blir helt knäckt när jag ser bilder på uteliv, hör bra musik eller ser vän-gäng som har kul. Jag kan nog lugnt säga att jag blivit en sämre människa efter 12 år hemma med barn, bitter och missunsam, sur och gnällig. Kanske ta igen vid 50 årsåldern då? Kram - tack för du är ärlig - förlåt för lång kommentar./ Li

Smilla sa...

Du om någon borde verkligen skriva en bok om hur det är att bli mamma och den resan du gjorde. Jag skulle både köpa och läsa.

Hawk sa...

Jaha, nu börjar jag gråta.

emster sa...

fint.

Hanna sa...

Gud. Jag är precis där nu. Har gått halvvägs i graviditeten och vågar inte se folk i ögonen längre. Vågar inte svara när mina kompisar ringer. Vill verkligen ha barnet, men vill helst inte att någon ska veta att jag är gravid. För det går liksom inte alls ihop med den jag varit.

Linda sa...

Tack för ditt inlägg.

Just det hände / händer mig också. Och det var och är så tusans svårt att växla identitet, byta ut det som har definierat en i en massa år till något annat. 10 år av frekvent - verkligen älskat - barhäng sätter nog sina spår i identiteten.

Jag fick en massiv identitetskris, och kände inte att det var ett ämne man kunde ta upp med andra (skämdes för känslan), och särskilt inte mammor i förädragruppen (för de var de enda mammor jag kände).

Har fortfarande inte helt funnit ett helt tillfredsställande sätt att kombinera den jag var då med den jag är och vill vara nu. Men det känns som att det blir lättare för varje dag som går. Min dotter är det finaste som finns och jag är nästan alltid stolt, glad och lycklig över att få krama henne, skratta med henne, trösta henne, och kan inte tänka mig att byta det mot något annat i världen. Vad är det värt mot en konstant ström av glittrande nätter på stan - egentligen? Någon natt då och då däremot är nog välgörande för själen.

Återigen, tack för ditt inlägg.
Hälsningar Linda