fredag 22 maj 2009

Låt mej få leva i min skyddade verkstad livet ut

Åh men gud, jag vet att hela Greys koncept går ut på att trycka på känsloknappar. Så tacksam miljö för hjärtslitande scener, farväl och sorg. Och sedan Hanna kom har jag blivit så mycket mer mottaglig, och det vill inte säga lite, för jag har alltid varit en lättgråten en.

Det dog ett barn. Nej vänta, jag tror inte att ni förstår. DET DOG ETT BARN. En liten liten flicka som aldrig skulle fylla sju. Hennes ögon såg ut som Hannas. Kvar var en fullkomligt ensam och förtvivlad förälder med en tunn och borttynad krake i sina armar. Och jag vet det är skådespelare, jag vet att den ostiga musiken är noga utvald av en rutinerad och beräknande musikläggare, jag vet det. Men jag kunde inte hantera det. Kan inte hantera det. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Och det sker ju varje dag, på SÖS några hundratals meter härifrån, det är någon annans VARDAG detta, människor jag möter på stan är på väg till en liten parvel med slangar överallt. Små små knyten som går bort och lämnar bara glasskärvor kvar och jag blir alldeles jävla lamslagen av tanken att det skulle kunna vara jag som står där helt fylld av vanmakt och ingen att skylla på och bara implodera av sorg. Åh fy faaan. Fy fan fy fan fy fan.

6 kommentarer:

annalin sa...

Jag har också sett det Greys-avsnittet och håller med dig...man tänker för sällan på hur blessed man faktiskt är...Sen tycker jag att man själv har blivit "dödlig" på ett helt annat sätt sen man fick barn. Jag har aldrig varit rädd att flyga osv, och är egentligen inte det nu heller. Men nu tänker jag mer på vad som händer om jag, eller ännu värre DE skulle Förolyckas. Bortsett från det allra värsta - att det skulle hända barnen nåt - så skulle det inte vara så skönt om de blev moderslösa, och dessutom rent egoistiskt, jag inte ska få se dem växa upp och gå i skolan och få intressen och bli kära osv!

En grej till. Känns vansinnigt opassande att lämna en helt annan kommentar under det här inlägget, men ang På Stan-spalten: till min 2½-åring funkar Detektivbyrån utmärkt som lekmusik, och Sebastien Tellier (!). Sen älskar hon ABBA, och det är förmodligen deras framgångsrecept, så trallvänliga melodier att tom ett småbarn kan lära sig dem..!

Elca sa...

Jag reagerade exakt likadant till det avsnittet! Huga.

Men så gråter jag till i princip varje avsnitt också. Det började någon gång under graviditeten och blir bara värre. Och allra värst då när barn far illa.

Tant Brun sa...

Det avsnittet rörde upp alla förtvivlade mammakänslor som fanns i min kropp, jag kunde inte sluta storgråta. Det var längesedan jag grät så otroligt mycket. Inget kunde trösta. Det var för jävligt att känna så samtidigt som inte kunde sluta titta.
Håller dock m Elca, jag gråter en skvätt till varje Grey´s. Men detta avsnittet var något i hästväg. Skönt att inte vara ensam dock...

Anna sa...

Åh, var det avsnittet med pappan som skulle ta henne till Mexico? Jag satt och grät hysteriskt det var så otroligt hemskt. Ingenting på TV trycker på gråtknapparna som Grey's.

Kanalisera sa...

Mitt värsta är barn i missbrukarhem. Små bebisar som får ligga nakna i sitt eget bajs och skrika sig trötta av köld, hunger och brist på närhet. Fy faaan vad jag gråter när jag tänker på det.

annalin sa...

@Kanalisera - som Trainspotting..?