fredag 29 maj 2009

Step out the front door like a ghost into the fog, where no one notices the contrast of white on white

Apropå kärlek. Jag och min kille har inte bråkat sedan jag började jobba. Vi har knappt setts. Vi byter av hemma vid sexsnåret då jag kommer hem och sen vid sju så drar han på sport eller jobb. Morgnarna ses vi inte. Kvällarna är jag själv. Jag sover när han kommer hem. Helgerna tar jag Hanna på förmiddagen så han får sova sina åtta timmar efter klubbjobb och han tar Hanna på eftermiddagen och oftast är vi inte tillsammans då. Ensamtid.

Det har känts lite konstigt och det är skönt att det bryts nu, nu när jag inte jobbar längre. Slutade helt i dag. Det är läskigt med den här stiltjen oss emellan. För den är inte rofylld. Den är mer... uttråkad och tyst. Död. De korta timmarna tillsammans är helt utan energi. Jag saknar nästan gnabbet. Grälen. Då kommer man ju nån vart förhoppningsvis. Den här fattiga samvaron är obehaglig.

1 kommentar:

frida sa...

Den är läskigast. Och när man går och blir rädd för det där tysta, fattiga, då blir det tamejfan ännu värre.

Man får tänka att alla par har det så ibland. Faserna.