It's a new dawn, it's a new day, a new life

DÖR PÅ DET HÄRA! Ps. Dawn, fattar ni?

Gimme hope Joanna

I fredags var jag på Nöjesguidens stockholmspris. Det var nog en kul tillställning på Södra teatern med efterföljande fest på Malmen med gratis sprit och plockmat och supermånga jag kände, men jag var någon helt annanstans. Alltså jag var där, men jag gick hem redan tio. Hur jag än försökte kunde jag inte få till känslan, jag var awkward och stressad och hade inget att säga och när jag gjorde det blev det bara tråkiga plattityder. När jag gick därifrån var jag ledsen inuti för det kändes som att jag tappat den sista geisten, utelivet passade inte mej längre, jag hade tröttnat på stojet, larmet, festen, skratten. To cut it short: jag kände mej så jävla gammal och liksom KLAR utan att få ha varit med själv om att ta det beslutet.

Mmm. Men så stod man natten efter på ett fullt Kåken och skrek till tonerna av "The time of my life" från Dirty Dancing och var on top of the world igen. Jag tror så här, det där planlösa festandet, det där avslappnade jag går dit kvällen tar mej, det har jag tappat. Sorgligt, men sant. Om jag däremot har ett syfte, som att spela skivor som i går, då kan jag fortfarande känna den där samhörigheten igen, den där svärtade dekade älskade känslan av en gemenskap med alla svettiga okända kroppar där ute. Eller så drar jag på för stora växlar bara, i lördags var en bra kväll, fredags inte. Fan vet.

Käkade middag på Kåken innan med Rebecka som jag spelade skivor med, Elsa och Johan. Fish'n'chips och öl och hasselnötsglass. Sen spelade jag tre låtar hits, Rebecka tre låtar franska elektrolåtar, jag tre hits, Rebecka tre indiska bollywoodclassics, jag tre hits, Rebecka tre northern soul. Superscizzo men jättekul. Jag ger kvällen nio av tio.











Observera att jag har räfflad tunga. En av mina många specialiteter.

She got eyes of the bluest skies

I wonder who is like this one

Den här klänningen äger jag. Den här mintgröna marängsvissen, underbart fluffig och supercute, tyckte jag var en helt perfekt blåsa att lägga vantarna på för ganska exakt två år sen. Vad tänkte jag på då? Jag har använt den en gång och inte ens då satt den bra. Jag har inga tuttar, jag har inte det där va-va-voomet. Men det är inte ens det sorgliga, det är ju så klart att den är skitfånig på nån som jag. Tryck ner Sandra Beijer eller Elsa Billgren i den och det är en match made in heaven. De skulle kunna, de har liksom hela den airen. Men jag ser bara utklädd ut. Så himla synd på en så rar liten tygtrasa.

Hon säger ba ba ba ba baaaa, hon säger waa waa waa wa, doo doo wop doo doo wop och diddy diddy

Idhas man Sven-Bertil hade som status att han var hemmakatt. Så himla fint ord det där. Hemmakatt, tryggt och varmt och stillsamt. Vissa ord är mer magiska än andra. Nu tänker jag så det gnisslar i hjärnan och kommer inte på ett enda till magic word. Gillar gräsänka också, men det är lite rivigare, lite mer rajtantajtan och rökmorsigt. Vet ni, typ fem dar i veckan så muttrar jag för mej själv så här, helt snott från filmen "Masjävlar", så här: "vad ska det hända för skit i dag då?". Älskar den repliken, den scenen, sättet det sägs på. Så himla jag. Jag, en riktig livsnjutare. Hmm, aja. Med det sagt, alla olika former av verbet njuta är fortfarande mina mest obehagliga. Och killar som presenterar sina tjejer som sina flickor. Det här är min flicka. Kräks.

Och det regnar här i Stockholm idag

I alla fall

I kväll ska jag på Nöjesguidens Stockholms-pris, fördrink på Il Conte (Tempo?). I morgon på dagen spelar jag skivor på PUB och på kvällen på Kåken med Ribban. Fortsätter på den kortfattade, rentutav TYSTA stilen ett tag till. Det är lite som omvänd psykologi, jag kommer bli så jävla suktad inom nån dag, jag är inte smartare än så.

Fredagsmys på jobbet

We gotta fight fight fight fight fight for this love

Varför bloggar du inte säger Carro. Well. Ibland när jag och min kille bråkar så föder det välformulerade, och om ni frågar mej, SPOT ON inlägg om hur dum han är, hur dumt livet är eller hur jävla dum jag är. Men andra gånger vi dyker ned i gräl på gräl (de kommer aldrig ensamma) så lämnar det mej bara tom. Därför är jag tyst lite. Det får man vara.

Jag. Måste. Ha. De. Här. Stövlarna.

På riktigt, jag MÅSTE ha dem. De kostar strax över 7000. Magstarkt både för nya och gamla jaget, men GUD, jag är helt TOKIG i dem. SÅ fashion! Så praktiska! Så snygga!

Yippikayey motherfucker

Oh the happiness. Bruce Willis snackar om Die hard 5 och ingenting verkar omöjligt. Inget lever ju upp till ettan, den är oslagbar med underbara Alan Rickman som bov, men jag tycker flygplansfesten (tvåan) är bra också. Sen går det ju utför. Men ändå, PEPPEN på en femma: gigantisk.

...och helt orimlig, förmodligen blir det en skitrulle, men hoppet är det sista som överger människan.

Night swimming deserves a quiet night

Jag hade tråkigt nyss och kollade om Veckorevyn hade kvar min gamla blogg. Det hade de. Jag minns inte vad jag hade skrivit där, för jag har på ricko inte gått in där sedan den lades ner typ våren 2008, och jag blev fan förvånad över hur öppenhjärtig jag var där och hur konstigt det var att se mina innersta ord i den miljön. Sjukt weird. Hade skrivit massa ledsna inlägg och ba noll kommentarer och så ett till och ett till och ett till där jag bara vred ut min själ och la den på silverbricka bredvid en stor ad för sommaren bikinimode. Huu. Konstigt. Det är ju HÄR såna saker ska stå, på röd fin bakgrund med vita bokstäver, först då känns orden och sammanhangen som mina egna. Och ni, ni är bra ni. Så himla bra.

Isn't she lovely? Isn't she wonderful?

Skitstor "geoduck", de kan bli över en meter, de äts som delikatess i Kina (så klart), är crunchy in the texture och typ det äckligaste jag sett på veckor. Hittade bilden på youporn. Smaklig spis.

Skoja, hitta den inte alls på youporn.

Into the wild

Jag behöver en mun till för att kunna andas, ett hjärta till för att inte stanna

Hanna och jag är rörande överens. Nyhetens behag går snabbt över till misär. Fy fan för snö och kyla och hundra lager kläder.

Walking on a dream

Ibland, när jag kommer hem på en oväntad tid, så kan jag på vägen hem måla upp värsta Melrose place-scenariot. Det är alltid samma. Min kille har en tjej där hemma och jag kommer på dem. Till saken hör att jag på riktigt, naivt nog, aldrig skulle kunna tänka mej att han skulle göra nåt dylikt, så det är inget jag går och nojjar över i vanliga fall, men tanken slår mej nästan alltid vid de rätt få tillfällena jag ploppar upp hemma på oannonserad tid. Jag undrar så vad det beror på. Förmodligen spajsar jag bara upp en tråkig promenad med något smaskigt att tänka på, men det är ju en rätt bisarr "dagdröm". Jag spelar upp hela scenariot, hur jag kommer hem, ser dem, efterspelet, och oj, hur gör vi nu och allt det där. Men jag blir liksom aldrig uppjagad på riktigt för det är så far off från det jag tänker mej min verklighet vara. Weird.

Ur askan i elden

Vinterstorm. Sen HM-kaos. Folk var som tokiga. Orkade inte brottas med vare sej vinden eller människosläktet så jag åkte hem till soffa och täcke och "Vampire diaries".

You and me and everybody else

Oh no. Insåg just att det kanske är i dag som Sonia Rykiels prylar släpps på HM? Hoppas verkligen att det inte är så för jag har två timmar att ränna runt i Citys klädaffärer och jag vill inte veta av nåt himla fashionista-kaos, tack. Jag är lite besviken på det jag sett av Rykielplaggen hittills. De känns billiga på nåt vis, stora fastsydda glasstenar på gul volangtröja? Nej tack. Däremot har jag tänkt spendera en smärre förmögenhet på "vanliga" HM, Topshop, Åhléns City, Beyond Retro, PUB och Weekday. På två timmar, huuu, the stress.

State of things

I dag har jag googlat ordet rancid, trodde det betydde syrlig men det betydde härsken. Jag har ätit fyra hamburgare från McDonalds till lunch. Köpt två stora kaffe från Pressbyrån. Läst "Daggerspell". Lyssnat på Yeasayer. Fastnat på en bro. Svarat på en enkät till Nöjesguidens web. Lagt in en tvätt. Förbannat vädret. Ätit taco. Byggt pussel med Hanna. Kollat in brittiska serien "Being human", typ okej inte mer. Läst nya Elle. Spelat DJ Hero. Haft huvudvärk.

Det låter inte så händelselöst som det känns. Helt okej dag.

NÄMEN NU DÖR JAG AV EXCITEMENT

Oh the weather outside is frightful

SMHI VARNAR: GÅ INTE UT. No shit? Den vanligtvis fem minuter långa promenaden till dagis tog cirka femton miljoner år, snömoddshora upp till vaden, vagnjävelns hjul igenkorkade, hanna gråter för hon får stick i ögonen av snön och jag var så förbannat arg att jag fick bita mej själv i kinderna för att inte trumpeta FITTBÖGSHORAJÄVEL över hela Skanstull. Och så stannade så klart tunnelbanevagnen mitt på SKanstullsbron där jag ändå i vanliga fall har dödsångest och nu ba PAUS. Ville dö men ändå inte, om ni förstår vad jag menar. EMELIE VARNAR: GÅ INTE UT.

So hot right now

Jag är en het bloggmorsa, jo det är sant, kolla här.

Buying all the products that they're selling ya

Ahmen gud, nu sa de på P3 Populär så här: "efter en i mitt tycke en av världens bästa deckare" apropå Scorseses filmatisering av Lehanes bok "Shutter island". Alltså, jag har läst hundra bättre deckare än den skitboken. Jag kan ju inte säga varför heller för då pajjar jag för er som inte läst/sett skiten. Innan fantasyn tog över var deckare min passion, och jag har läst andra böcker av Dennis Lehane som varit spännande som sjutton, "Mystic river" exempelvis, men "Shutter island"..? Big no no.

Sen kan ju filmen vara bra för det. Men med tanke på vad mitt största problem med boken är så tvivlar jag på det.

If you are what you say you are - a superstar - then have no fear

I går när jag kom hem från jobbet hade min kille köpt en överraskning till oss alla, Hanna var eld och lågor och ba PRESEEEENT. Och jippi, blev så himla glad, han hade köpt ett DJ Hero. Svinkul! Samma tänk som Guitar Hero, som jag aldrig gillade så värst, fast i stället för gura så har man ett TURNTABLE, haha. Man scratchar och trixar och gör coola grejer och det är superklurigt och jättekul. Hittills har det varit helt okej musik, det är väl det som det kommer bära eller brista på i längden. Daft punk! Mr Big stuff! Orka lyssna på keff house i timmar. *don't think so*

Det här är det coolaste jag nånsin sett

WIZARDMETAL! Med Hanna Fahl på trollspö och mej på hillebard. Bild rippad av Tommie Jönsson aka DJ Brusa högre lilla å. *mitt bästa dj-namn ever*

Skaka baby skaka

Gillar den här också. På en bra dag låter det som Bob Hund, på en dålig dag så är det mer Pelle Almgren & Wow liksoms "In och ut och ut och in igen" eller "Om och om och om igen" eller vad den hette. I dag är en bra dag. Skaka baby skaka.

Bara den här gamla fåniga älsklingslåten också

Åååååh Modest Mouse och amerikanska smurfhitsteamet Kidz Bop, vem hade kunnat ana att det skulle bli så himla bra. Asså originalet alone är ju så klart BÄTTRE, men detta är ROLIGARE.

Så. Nu. Nu äre slut. Hej.

ÄLSKAR ALICIA.

I DO. Hon är inte perfekt och det älskar jag mest av allt.

Och jag ska sluta dumpa youtube här, jag blir bara så till mej, det varar aldrig särskilt länge men ungefär två dagar varje månad är jag som tokig i internetet.

Gud förlåt mej för jag brinner

Får så fina och moderna Mauro Scocco-vibbar av detta. Och till skillnad från SCHMARRO så tycker jag "okej"-et är supercatchy. Vet inte om videon gör låten lite sämre kanske. Den är bäst på hög volym när man snurrar på vardagsrumsgolvet. Läpparna smakar tonårshäxa och byxorna får gräsfläckar.

Welcome to the jungle

Jag blev lite knäpp av en bok jag läste i somras som hette "World war Z". Det är samlade historier från överlevare efter det tredje världskriget, kallat Z, då fienden var zombies. Låter ju helt bananas, men den är så himla bra skriven, och jag blev helt fucked up av den. Som i kväll när jag lade Hanna, så började jag tänka på huruvida safe vår lägenhetsdörr är vid ett eventuellt zombieangrepp. Och det är ju ett plus att bo högt upp som vi gör, svårt att ta sej in via fönster, men det är också svårt att ta sej ut, man vill inte gärna gå fyra trappor i trapphuset när det förmodligen är z-infested neighbours kvar i byggnaden. Började även fundera på om jag ska börja spara på konserver, kan ju vara bra på många olika sätt och vid många olika typer av krig. Tjacka femlitersdunkar med vatten som jag byter ut innehållet på varje söndag så det är fresh vid ett ev utbryt. Det är också ett himla plus att vi bor på nordliga breddgrader för zombiesarna är försvarslösa mot kyla då de inte har nåt blodomlopp, de stelnar helt enkelt vid minusgrader. *tur"

En halvtimma senare sov Hanna och jag var så där mörkrädd som man är precis efter man sett en läskig film, hetskollade fem minuter OS nyss för att landa i verkligheten. Nån som hette Kalla hade vunnit nån form av skida. Skoja, vet vem hon är. Men länge trodde jag att Kalla och Kallur var samma person, de visade sej vara TRE olika. *what do you know*

VILL. SE.

Den verkar så bra. Lågmält dramatisk och jag tycker att man ser till och med i trailern att den där flickan som spelar huvudrollen är en helt sjukt bra skådis.

Kom på nu att jag sett henne i både Revolutionary Road (ej så bra film) och The Savages (bra film) tidigare.

UPDATE: "Flickan" som jag så vackert skrev i stycket däruppe, är TSCHUSCHU bast. Herregud vilken välbevarad nästan trettioåring.

Put it in a love song

Jävlar vad hookiga trummor. Jag vill ha ett stort satans arsle och ba SKAKA BABY SKAKA. Älskar B och A.

Gag reflex

Ahmen Iglesias för i helvete. Killen är ju talanglös. Helt vidrig låt, vilket så klart inte hindrar mej från att grina hejdlöst på plan 6, Aftonbladet. Pink. ÄLSKAR PINK. Och haha, när Prutt-Fergie ba "C'mon you people"... *dör*

Djupa tankar en måndag morgon

Får inte den där "Manboy/Womanizer"-låten från lördagens schlager ur huvudet. Oerhört obehaglig låttitel alla kategorier, men extra ruggig när den sjungs av just en sammetsögd manspojke. Not a boy, not yet a man. Britney-tema på så många sätt. Saade, snart med rakat huvud.

Sen var det ju så att den låten var den starkaste i lördagens startfält. Och han kommer sätta Europas tonårshjärtan i brand. Jag och Lovisa tyckte iofs att den där dominatrix-brudens bidrag var rätt catchy. Och så hade jag hoppats på ett bättre öde för Anna Maria.

Go shorty it's your birthday

Dansa salsa med mej

Sen åt vi världens bästa maträtt till födelsedagskvällsmat. Texmex. Jag är TOKIG i tacos.

Don't look at me I'm ugly in the morning

Hanna firades med pompa och ståt och Oboy igår morse. Hon fick "Ingen rövare finns i skogen", ett pussel och ett memory. Sen på kvällen fick hon en ursnygg röd resväska med vita prickar från Kalikå som jag tänkt hon ska ha alla sina himla pennor i, blir galen på dem. Alla presenter möttes av jubel. Hon älskar vad som helst med presentpapper runtom, man skulle fan kunna slå in en rutten banan och hon skulle älska. *phew*

*närå, det går bra*

Som vanligt när Hanna fyller år tar vi tillfället i akt och bjuder femtio personer på kalas. Så här fem timmar innan vill jag bitchslappa mej själv random gånger. Hur fan tänkte jag? Nu: svepa kaffe *få upp en härlig energi*, plocka plattpärlor från golvet med pincett och hetsstressröka i snödrivan bakom återvinningscentralen.

Åh gud, the heartrate. Izzy Stevens hade tryckt på Code Blue-larmet för en kvart sen.

Gratis semlor på jobbet

A working class hero is something to be

Eftersom jag aldrig upplevt att leva i en sk kärnfamilj, har jag en stark uppfattning om hur en sådan bör vara, superenkelt: allt jag önskade att jag hade när jag växte upp. Detta bildade med tiden, även i vuxen ålder, en rätt skev bild/önskan. I en "riktig" familj finns det alltid ost i kylen. I en riktig familj samlas man kring bordet och äter tillsammans. I en riktig familj får man alltid hjälp med läxorna, man blir sedd. I en riktig familj finns det tavlor på väggarna. I en riktig familj kramas mamma och pappa med varandra och med barnen. I all oändlighet kan min bild av en riktig familj vevas på. Egentligen rätt gulliga och helt normala saker, men inget jag direkt hade när jag växte upp. Självklart vet jag att det alltid finns skit bakom fasaderna och att fotona i Family living är stageade, men ändå biter sej idealen fast. Kraven på mej själv. Och jag vet också, nu vet jag, att mina föräldrar gjorde nog så gott de kunde, herregud, mamma var NITTON när hon fick mej och ensamstående vid 21, jobbade i fabrik som gjorde blåkläder och rökte i soffan, vid köksbordet och på toaletten. Pappa liksom försvann, och egentligen gjorde han nog inte det alls, men det är så jag minns det. Jag minns när man var hemma hos, sov över hos, kärnfamiljskompisar och de hade varma plyschsoffor och de åt potatisgratäng och drack Cola på fredagarna och deras föräldrar skjutsade dem till fotbollsträningar dagen därpå. Jag kände mej nästan jämt utanför, förmodligen inte så det märktes, men jag kände mej alltid lite smutsigare, lite fattigare, lite billigare.

Allt detta är en av anledningarna till att jag och Hanna smackade ihop en härlig sats hallongrotta. *försök ignorera det namnet om ni kan* En annan anledning är att hon fyller tre imorgon, det lilla livet. Hanna Superstar.




Och jag hade ingen exceptionellt dålig uppväxt, den var nog som för de flesta skilsmässobarn med lågavlönade föräldrar. Och jag älskar min mamma och pappa.