Ibland, när jag kommer hem på en oväntad tid, så kan jag på vägen hem måla upp värsta Melrose place-scenariot. Det är alltid samma. Min kille har en tjej där hemma och jag kommer på dem. Till saken hör att jag på riktigt, naivt nog, aldrig skulle kunna tänka mej att han skulle göra nåt dylikt, så det är inget jag går och nojjar över i vanliga fall, men tanken slår mej nästan alltid vid de rätt få tillfällena jag ploppar upp hemma på oannonserad tid. Jag undrar så vad det beror på. Förmodligen spajsar jag bara upp en tråkig promenad med något smaskigt att tänka på, men det är ju en rätt bisarr "dagdröm". Jag spelar upp hela scenariot, hur jag kommer hem, ser dem, efterspelet, och oj, hur gör vi nu och allt det där. Men jag blir liksom aldrig uppjagad på riktigt för det är så far off från det jag tänker mej min verklighet vara. Weird.
lördag 20 februari 2010
Walking on a dream
Ibland, när jag kommer hem på en oväntad tid, så kan jag på vägen hem måla upp värsta Melrose place-scenariot. Det är alltid samma. Min kille har en tjej där hemma och jag kommer på dem. Till saken hör att jag på riktigt, naivt nog, aldrig skulle kunna tänka mej att han skulle göra nåt dylikt, så det är inget jag går och nojjar över i vanliga fall, men tanken slår mej nästan alltid vid de rätt få tillfällena jag ploppar upp hemma på oannonserad tid. Jag undrar så vad det beror på. Förmodligen spajsar jag bara upp en tråkig promenad med något smaskigt att tänka på, men det är ju en rätt bisarr "dagdröm". Jag spelar upp hela scenariot, hur jag kommer hem, ser dem, efterspelet, och oj, hur gör vi nu och allt det där. Men jag blir liksom aldrig uppjagad på riktigt för det är så far off från det jag tänker mej min verklighet vara. Weird.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
hehe jag med. och ibland blir jag skraj för jag kan tänka hoppas det händer, bara för att se hur hela scenariot skulle utspela sig. brr blir ju skiträdd av blotta tanken. men ändå.
såpaskadade perhaps?
Efter att vi varit på Popsicle i Västerås då på tin så gick vi och käkade på Saffets. När jag var och hämtade mat eller nånting så talade du om för min kompis hur ont det måste göra om man tog och skar sig i ögat med ett pappersark, eller nån sån där liknande tortyrgrej. Det tyckte han var pretty weird:-)
hahaha, vem är du och vem var han?
Å. Det måste vara lite som när jag borstar tänderna och står framlutad över handfatet, tror alltid att det ska stå någon bakom mig, som jag ser när jag tittar upp i spegeln igen.
Eller som när jag står framför fönstret och drar ner persiennerna och då - waaaam - dyker någon upp utanför. (Och då bor jag på andra våningen...)
Vill inte måla fan på väggen - är säker på att din kille är bästa sorten.
Men en sådan hade jag också. Verkligen bästa. Men fatta smällen i magen när man efter flera års förhållande förstår att man är en av fyra. Hade inget anat. Alls. Men... Det är en annan historia. I en annan stad. I en annan blogg.
Gillar dig!
Skicka en kommentar