Gimme hope Joanna

I fredags var jag på Nöjesguidens stockholmspris. Det var nog en kul tillställning på Södra teatern med efterföljande fest på Malmen med gratis sprit och plockmat och supermånga jag kände, men jag var någon helt annanstans. Alltså jag var där, men jag gick hem redan tio. Hur jag än försökte kunde jag inte få till känslan, jag var awkward och stressad och hade inget att säga och när jag gjorde det blev det bara tråkiga plattityder. När jag gick därifrån var jag ledsen inuti för det kändes som att jag tappat den sista geisten, utelivet passade inte mej längre, jag hade tröttnat på stojet, larmet, festen, skratten. To cut it short: jag kände mej så jävla gammal och liksom KLAR utan att få ha varit med själv om att ta det beslutet.

Mmm. Men så stod man natten efter på ett fullt Kåken och skrek till tonerna av "The time of my life" från Dirty Dancing och var on top of the world igen. Jag tror så här, det där planlösa festandet, det där avslappnade jag går dit kvällen tar mej, det har jag tappat. Sorgligt, men sant. Om jag däremot har ett syfte, som att spela skivor som i går, då kan jag fortfarande känna den där samhörigheten igen, den där svärtade dekade älskade känslan av en gemenskap med alla svettiga okända kroppar där ute. Eller så drar jag på för stora växlar bara, i lördags var en bra kväll, fredags inte. Fan vet.

Käkade middag på Kåken innan med Rebecka som jag spelade skivor med, Elsa och Johan. Fish'n'chips och öl och hasselnötsglass. Sen spelade jag tre låtar hits, Rebecka tre låtar franska elektrolåtar, jag tre hits, Rebecka tre indiska bollywoodclassics, jag tre hits, Rebecka tre northern soul. Superscizzo men jättekul. Jag ger kvällen nio av tio.











Observera att jag har räfflad tunga. En av mina många specialiteter.