jag tål inte fergie från/i blackeyed peas. hennes köttiga nylle, utstuderade röv, dumslöa blick, rubbet, får mej att vilja kräkas. försvinn. bara försvinn. kom aldrig tillbaka. 
vi var på rörstrandsgatan idag, jag och min kille. udda kvarter för oss, men nöjesguiden flyttade från kammakargatan till dit idag och internet låg nere så vi hamnade på nån form av trendig chokladeria slash fik. ashungrig köpte jag en soppa, no logic there, och jag får den i en kaffekopp, exakt som den på bilden. vad är det för skit? jeeez, bete er som folk och ge mej en djup tallrik. dessutom var muggfan skitliten, så inte blev man ett mätt heller. och en annan grej, vad är grejen med SKUM på soppan? jävla larv! jag avskyr skum.
"mrs jackson" med outkast på mtv. kanske den första sk hiphop-låt jag kunde hela texten till. den talangen sträckte sej sedan till eminems "kim", r kellys "ignition remix" och fugees-hitsen. jag har pinsamt dålig koll på soul, r'n'b och hiphop faktiskt. jag har nog bara köpt en enda hiphop-platta, dr dre's "2001", älskade "guilty conscience" också. det känns som hundra år sen som jag stod i carros studentlya i gävle och var olyckligt kär i linus och han var kär i jävla natalie eller nåt och så drack vi sprit, lyssnade på dr dre och rusiaks "hiphopper". och moby. herregud.
jag blir sällan ursinnig, och när det väl händer, aldrig på människor. i morse köpte jag en macka som hette "salami och ost" på mitt ypperliga tunnelbane-bageri här i horan. sen exakt när blev hushållsmedvurst salami? och det måste ha börjat nån praktikant där eller nåt, för det var ett lager på två cm smör all over mackan. då, då blev jag ursinnig.
det är så fint att vakna sur, släpa sej fram till teven, slå på gomorron-teve och så hör man jenny östergren yttra "hej och välkommen fredrik strage". så mycket enklare dagen teddes bara av en sån sak. som vanligt sa han briljanta saker. självklara saker förvisso, men ändå, briljanta. det handlar om hur han formulerar sej, hur tillgänglig och vanlig han känns, trots de bisarrt smala kunskaperna han besitter. och så är han så snäll och svartsint rolig och ödmjuk. tänk om alla var som fredrik. vilket fint "ghost world"-samhälle vi skulle leva i.
apropå ingenting, jag har ju sällan blivit så glad som när jag entrar mitt kök sent igår kväll när jag kom hem och ser att jag har två mysdjur i form av en kiss och en bajs på kökshyllan. det är liksom två leksaksgubbar, varav den ena är gul och heter kiss och den andra, ja ni fattar. andra kanske hade rynkat på näsan, men jag, jag dog av lycka. fekaliehumorn är svårslagen i min värld asså.
det är så himla jävla jobbigt att vara den som blir lämnad hemma. att vara den som skurit ner allt det sociala. den som "hänger på" och inte tvärtom. det brukade vara tvärtom ju. jag som skulle iväg, jag som var bjuden och jag som var tjena hej. nyss gick min kille, han skulle spela på spy bar och jag ba' japp herrå. allt han gör nu, gjorde jag med. fram tills nykterheten hade jag tre spelningar i veckan, det var glitter och halvkeffa gratisfester. det var nya mrs h-klänningar och drömmar om marc jacobs-väskor. vad hände med helmut lang förresten? och ann demeulemeester? säljs lang ens i sthlm längre? minns bara skor och väskor på c/o sthlm och det var två år sen nu. allafall, det rörde på sej då. även om det var samma folk och samma låtar och samma samtalsämnen, så hade man åtminstone illusionen av att nåt nytt hände. väl? jag tror iofs att jag precis höll på att tröttna på ute-geggan när jag blev med barn. och jag klagar inte egentligen. jag har bara så förbannat jävla tråkigt när ni är på spy bar och riche och indie-ölar och nattsuddar och fyllehånglar och rökruteröker, era jävlar. jag hatar er.
och naturligtvis blev jag urbesviken när min kille inte mötte mej på stationen nu i kväll när jag kom hem till sthlm. asså, alla dessa amerikanska rom-coms har verkligen gjort livet surare för mej, min ribba är inte skyhög, men utan "notting hill" och "fyra bröllop" skulle den vara skapligt lägre. så där stod jag mol allena, runt om mej slängde sej folk om halsen på varandra, människor grät och wet wet wet hördes i bakgrunden. och så jag, fettot med skittunga väskor. snörpte ihop mun och hjärta och bröt mej bryskt ur vämjelseklicken, lämnade den bakom mej och begav mej hem till hornstull. där jag inser att toapappret är slut. wtf, jag VET att det var minst fyra rullar kvar när jag drog för fem dar sedan, alltså det där övergår mitt förstånd. snubbar och toapapper. true love.
det här med kevin fick mej att tänka på den kommande födseln. man får ha med sej sin egen blandskiva att förgås till. herregud. THE PRESSURE. jag älskar att göra blandband, det är the shit, men jag brukar alltid få lite ångest över en låt eller två och börja om. och börja om. och då är det bara till nån gullig någon som fyller år eller så. nu är det till MITT BARN. jag ska sätta standarden för mitt barn med den där satans skivan. jag är fullt övertygad om att min musiksmak är helt jävla superb, bättre än de flestas, men men men... hjälp.
på vägen hem från julfirandet. det är becksvart, det är två mil mellan firandet i heby och lugnet i sala och ingen vill prata för den sista ris a la maltan berövade oss på det uns vi hade kvar av livsgnista. efter tre minuters tystnad sätter någon i framsätet på en skiva och de första tonerna av kevin rowlands cover på bruces "thunderroad" börjar plinka. välbehagsknottret, det svarta landskapet upplyst av en och annan tanig julgran och kevins vibrato är det närmaste julstämning jag kommer i år.
länge hade jag och min far en frostig relation, kantad av tystnad och obehag. om vi ens hade någon alls. jag tycker mej se att den har förändrats och blivit lite lättare i tonen de senaste åren. en sak min far och jag alltid haft gemensamt är den något torra humorn. som idag när vi firade min lillebrors 24årsdag. då sitter han och myser och guppar i sin stol, ett spontant asgarv då och då, och med en jan stenmark-bok i knäet. alltså, jag älskar jan stenmark. kan det bli torrare? kan det bli härligare? vi kanske kan bli vänner en dag ändå, jag och min far.
jag älskar alla sorters fantasy-filmer. vampyrer, troll och prinsessor. en och annan science fiction med. så självklart är jag svag för harry potter. tvåan är bedrövlig, men övriga är underhållande. det snackas ju alltid en massa gay-crap i de här filmerna, särskilt frodo har ju fått sin släng av sleven, men asså... det här är ju jättegulligt!
när jag var tretton hängde vi alltid i gäng. vi var sällan färre än tio, och jag var kär i knobbe. sommarlovens nätter spenderades i någons föräldrafria hem/vardagsrum, som en stor flock tog vi över med skräckfilmer, chipspåsar och målbrottsröster. och filtar. under filtarna skedde de första trevande kärleksakterna. ni vet. "filttricket".
jag är så himla kär i min kille. det blir extra påtagligt när jag är borta ifrån han. han är så lång och stilig. kan saker om sladdar och pedaler som jag skiter fullständigt i, men ändå älskar att han vet. i stället för att steka fiskpinnar i panna, har han dem i ugnen på för låg värme vilket får dem att flyta ut som jättemånga små bajshögar. det blir inte särskilt gott, men han har aldrig någonsin glömt att köpa hem citron till dem, för han vet att jag tycker det är viktigast. och för att han ser så himla nöjd ut när jag säger att senaste sonic youth faktiskt är okej, som att han tänker att jaja det ska nog bli människa av henne också. för att han har röd jacka och rosa byxor och tycker det är jättefint. för att han är så snäll och har ett ofantligt stort hjärta. för att han höll om mej en hel magic numbers-konsert innan vi ens var tillsammans. han har ockuperat hela vårt kök som sitt kontor och man kommer inte fram för alla vajrar, skitstora pappersark, klistermärken, mixrar och extra hårddiskar. det ser för jävligt ut, men han vet att jag tycker det och stänger alltid dörren in till köket så jag ska slippa se eländet. det älskar jag honom för. och för att han alltid lägger sej några minuter med mej och småpratar och hånglar lite när jag ska sova även fast han inte ska göra det än på flera timmar. för att han sjunger skittöntiga små sånger för bäbisen i magen. för att han aldrig låtit mej tvivla på att han älskar mej. 
så är man i sala då. allt är sej likt. lindex har överlevt ännu ett år. det har öppnat ett lidl, jag fattar inte hur en så liten stad kan rymma stormarknaderna prix och rätt pris, och nu även det tyska helvetet. liljas kiosk har utökat. restaurang heng tong har lagt ner. tåget passerade stallet, villorna och cykelbanorna jag trampat tusen och åter tusen gånger. jag blir alltid äckligt nostalgisk när jag återvänder.
jag har som vanligt önskat mej buffy-boxen i julklapp och jag kommer som vanligt inte få den. jag fattar inte varför jag inte får den? samma summa som denna guldgruva går loss på, spenderar de närmast sörjande på keffa duschkrämer och diverse mekaniska prylar som jag inte behöver. buffy däremot. buffy BEHÖVER jag. ge mej buffy! för i helvete!
igår var jag hos barnmorskan. förutom att jag passade på att vädra vårt smutsiga byk inför barnmorskan, som snabbt halade fram visitkort till en terapeut, så passade jag på att väga mej nånstans mellan järnhalt och blodprov. det skulle jag inte ha gjort. 
igår jobbade jag som ett as, det enda positiva på hela dagen var timmarna med matsy, de bara flög förbi. så härlig. hem vid sju, träffade jonna i tuben, hon var skitsnygg och piffad och skulle på julbord med strix, jag hade chokladfläckar på kalles tröja. kom hem, började så klart grina. kvart i nio blir jag hungrig. hafsar ner till ica flamman, totalt rödgråten och köper en tub risgrynsgröt och en aladdin-ask. en fredagkväll.
i en trång källare på söder utspelades igår en kamp utan dess like. om blickar kunnat döda, hade popkidsen och rockfarbröderna legat i döende i drivor längs skånegatan. det var pop quiz på pet sounds. 
jag kan inte få fram de rätta orden för hur mycket jag älskar serien "L-word". här är lite spoilers inför säsong fyra, det bjuds på hjärtsmärta från förr och nya, otippade, skådisar. sjunde januari är datumet.
en av mina bästa surgubbar har dött, pappan i "alla älskar raymond", en förtvivlat underskattad serie. han var urgammal, så det är ingen egentlig tragedi, men ändå. jag gillade han.
min nya grej är att jag ska bli en bättre vän. jag är så himla lat, tackar nej till allt och träffar således aldrig en käft. men KUUUL att umgås när man ser ut som ett jävla kylskåp. hemma är ju ingen fara, men bland folk. bristen på frisyr är markant. mina kinders rundnad döljer på nåt skevt jävla vis ändå inte de mörkare hålen under ögonen. det tycker man skulle gå på ett ut, but no. tycker folk stirrar på min bleka uppenbarelse i tunnelbanan, måste se sjukt sliten ut. som om jag hade tyfus eller nåt. och igår flyttade sej en man så att jag skulle få sitta ner! JAG! jag är för fan riche-drottning och kan dricka fem glas champagne med chambaurd innan du hinner säga "pistvakt", du. mina Y3-dojjor är inte vita längre, de är inte ens beiga, de är bara skräp men jag har dem på mej ändå för de är "bekväma". va fan sen när bryr jag mej om bekväm? när började jag låta komfort gå före snyggma? min rodebjer-kappa med de fantastiska ärmarna har blivit på tok för liten (och den är faktiskt tre säsonger) och jag går omkring i HM-junk och min killes gamla handbolls-tishor. vad hände med mina ideal? tjejen som glatt skanderade "ser ni mej nångång utanför dörren i mysbralla, skjut mej i huvudet tack!" innan hon stressat drog ett djuuuuuupt menthol-bloss, svepte sin latte och slängde ett öga i W. 
minns ni pamela sue martin? jag tycker vi tar oss en minut och tänker på hennes karaktär i "dynastin", den bortskämda fallon carrington och hennes stackars man jeff colby. fallon var dotter till blake och alexis, ständigt runtknullande, en riktigt härlig åttiotalsslampa var hon. och skitsnygg, alltid med fluffigt nyfönat hår. efter fyra år nånting byttes pamela sue ut mot aptrista emma samms, hela charmen med fallon försvann då. idag är det ingen som minns vare sej pamela sue martin eller fallon carrington. det tycker jag är synd.
den alltid lika briljanta jessika gedin sa i morgonsoffan förra veckan att "det är ju helt absurdt att man sitter hemma i soffan och stirrar på en tevesänd fest som man inte är bjuden på". och det är ju helt sick. likförbannat gjorde jag det. likförbannat läser jag vimmel-sidorna i skvallertidningarna. likförbannat surfar jag på stureplan.se. erkännas skall att nobelfesten var sjukt tråkig att kolla på och att jag faktiskt börjat mättas av hänt extras och klicks partyrapportering. herregud vilka tråkiga sk kändisar vi har. varför är det bara linda isacsson och daphne leon som plåtas? är fotograferna så uttråkade att de av gammal vana bara skuffar förbi alla som inte varit med i "så ska det låta"? ahmen bonk, nu ramlade jag av stolen av tröttma. bjuds inte några under trettio, som INTE sysslat med dokusåpor? och var är människorna med klädkoll? nää, det är bara pernilla wahlgren, groteskt leende, och andreas carlsson med den skitkonstiga frillan. leila k kom tillbaka! vad är det för trista feta redaktörer för de där sidorna som väljer bindefeld-evenemang efter bindefeld-evenemang... ge mej lite variation för helvete. nä, då föredrar stureplan.se asså. som om inte deras freakshow-bilder på superbruna och obehagligt översminkade brudar vore nog, så har de faktiskt ett rätt så brett utbud av festbilder. nitty gritty-crowden blandas med white room på ett väldigt smidigt och oblygt sätt. och så är det ju så klart alexander schulman. han är briljant. jag älskar alexander schulman. 
när jag lyssnar på eminem blir jag vansinnigt exalterad. jag älskar honom, etta på min ligg-lista. alltså, jag inser att han förmodligen är kass i sängen, kan tänka mej att han är hemskt egocentrerad. eller så är han inte det, han kanske är helt jävla underbar. men det är inte poängen. han är så trasig och arg, och jag liksom vet innerst inne, att jag skulle kunna göra honom hel och att vår kärlekssaga skulle slå det mesta. han passar perfekt in på mina gamla mönster vad gäller killar, ju större cepe desto mer vill jag ha honom, få honom att må bättre, att behöva just mej, han är elak bara för att han mår så himla dåligt just nu och VIPS så levde vi lyckliga i alla dagar. tydligast är det när jag lyssnar på låten "kim" som är ett enda långt ångest-epos och det är skrik och gråt och mord och det gör ONT ont ont och jag ba "guuu' va härlig han är ändå".
jag har alltså varit på julbord/show på mosebacke. det var höjden av gemyt. maten var okej, sällskapet fantastiskt och showen var... ja jag vet inte. det var alltså henrik dorsin och tre till (linus, micke, XXX) och de gjorde en sk revy. inte hjalmars revy, men inte så långt i från. mycket minspel, mycket spex, mycket låg humor och mycket sång och dans. det skulle vara så lätt att sätta sej på nån ironisk kreddfärgad häst, men det känns så satans trist, så jag erkänner; vi hade jättekul! förutom när alla långborden skulle hålla armkrok och gunga i takt till "goldfinger", vid kroppskontakt drog jag min gräns.
alltså, så här kommer jag se ut kl åtta i kväll. jag kommer att ha ätit min egen vikt i ris a la malta. återkommer om detta.
alltså, jag blir galen. jag gråter hela tiden. ibland med viss substans bakom, ni vet, jag slog i tån, världen är ond, ingen tycker om mej egentligen och jag är ensammast i världen. ibland, som nu, för att det är trackslistan på teve och westlife sjunger bette midlers the rose. de fullkomligt slaktar den och videon är ett groteskt frosseri i ungt bröllop / åldringar som är kära. men hey, den funkar på mej. jag gråter och undrar varför ingen nånsin friat till MEJ. buuuu. det är ju också en av de låtar man tog till sej när man var tretton och verkligen "förstod innebörden" av texten, man ältade så det knakade och bette satte liksom tummen korrekt på pulsen och man ba' ja, så här äääär det. gud förlåt mej, men mitt trettonåriga jag äcklar mej ibland.
dom är ihop på ricko! jess och rory! herregud så fint. jag hade faktiskt ingen aning och jag är kungen av onödigt vetande.
men det var väl helvete! alla mina serier slutar den här veckan och återupptas först efter nyår. som om hela amerikanske tevevärlden tar ett skitlångt bank holiday. ahmenåååh.
min gråt är numera som en parodi på en gråt. eller kanske som ett barns, ett mycket litet barns. det börjar med hak-rynk. check. underläppen putar ut, panna dras ihop. check. stort andetag, uäääääääääh. check.
den här serien laddar jag hem nu, jag blev peppad när johanna sa att hon fått hem den, jag hade glömt dess existens. angela chase, som jag kände igen mej i dej och gud vad jag tyckte jared leto var snygg. tror det här var första serien som gick på svt som man faktiskt kunde relatera till, "party of five" var alltid lite för gulligt. för vad fanns mer? hade "spung" börjat? tror inte det. i love "spung". jag har fortfarande nån form av crush på claire danes, även fast jag tycker synd om billy crudups ex-tjej, som blev magplaskdumpad mitt i graviditet när billy träffade claire på en filminspelning. vid närmare eftertanke gillar jag billys ex fan så mycket mer än claire, för hon är så himla himla bra i "west wing". jag talar alltså om mary-louise parker. rapp i käften och svinsnygg och smart. allt man vill vara ju. ja, det plus hälsan i behåll. hälsan är viktig.
roligast igår: sebastian kliver upp på scen och är en spitting image av andres esteche. på ricko, sjukt lika. jag gnuggade mej i ögonen likt ett barn som får syn på en jultomte. 
Inlägg
Alla kommentarer
