självömkan

det är så svårt nu med hormonerna. ibland får jag ringa en kompis och fråga om jag har rätt att bli arg eller ledsen för en viss sak, helt enkelt för att jag inte kan avgöra om jag bara är fånig eller faktiskt har en poäng. sådan har jag iofs alltid varit. lovisa har fått rätt många sådana samtal de senaste åren.

ett par månader har jag varit rätt så ledsen för att min kille inte har tagit några kort på mig sedan jag blev med barn. till saken hör att han alltid annars är snar att plåta vad som helst annars, som sin lunch tex. jag hade den här rätt puttenuttiga drömmen om en bildserie på mej själv, ett varje månad fram till barnets ankomst. jag skulle svälla och se lycklig ut på bilden, kanske spexa till det med en kaffekopp ställd på magen den sista månaden. fånigt, men ja, så hade jag väl drömt lite i smyg. jag har påpekat detta för min kille några gånger, att han bara tagit kort på mej två ggr sedan juni, men det är inte en sådan grej man vill behöva tjata fram, och det har väl inte gett något direkt resultat. en gång sa han "du kan väl köpa en egen kamera", den sved lite. då behövde jag inte ringa lovisa för att anse mej ha rätten att bli ledsen.

fast nu funderar jag faktiskt på att göra det. köpa min egen kamera. dokumentera mina mysbrallor och mina rätt så sjyssta lökar. stora magen och den trötta looken. för hur jobbigt det än är så vill jag ju komma ihåg det. herregud, det är ju slutspurten på den viktigaste händelsen i mitt liv. jag är bara ledsen att det bara är jag som verkar tycka att det är viktigt. lovisa, det är väl okej att vara lite ledsen för? buuu.