mitt namn är "plus en"

det är så himla jävla jobbigt att vara den som blir lämnad hemma. att vara den som skurit ner allt det sociala. den som "hänger på" och inte tvärtom. det brukade vara tvärtom ju. jag som skulle iväg, jag som var bjuden och jag som var tjena hej. nyss gick min kille, han skulle spela på spy bar och jag ba' japp herrå. allt han gör nu, gjorde jag med. fram tills nykterheten hade jag tre spelningar i veckan, det var glitter och halvkeffa gratisfester. det var nya mrs h-klänningar och drömmar om marc jacobs-väskor. vad hände med helmut lang förresten? och ann demeulemeester? säljs lang ens i sthlm längre? minns bara skor och väskor på c/o sthlm och det var två år sen nu. allafall, det rörde på sej då. även om det var samma folk och samma låtar och samma samtalsämnen, så hade man åtminstone illusionen av att nåt nytt hände. väl? jag tror iofs att jag precis höll på att tröttna på ute-geggan när jag blev med barn. och jag klagar inte egentligen. jag har bara så förbannat jävla tråkigt när ni är på spy bar och riche och indie-ölar och nattsuddar och fyllehånglar och rökruteröker, era jävlar. jag hatar er.