filttricket

när jag var tretton hängde vi alltid i gäng. vi var sällan färre än tio, och jag var kär i knobbe. sommarlovens nätter spenderades i någons föräldrafria hem/vardagsrum, som en stor flock tog vi över med skräckfilmer, chipspåsar och målbrottsröster. och filtar. under filtarna skedde de första trevande kärleksakterna. ni vet. "filttricket".

vi kollade på sjukt många skräckfilmer. jag minns en, med någon som var på övervåningen och så ropade mamman/systern från nedervåningen. denna någon kutar ner för trappan, inser att hon/han är ensam i huset, varpå dennes namn yttras ännu en gång, från en annan del av huset. okänd makt kan den ha hetat. urläskigt. lite som när vita freakmannen i "lost highway" ringer hem till bill pullman och det är freakmannen som svarar när bill tar luren till örat. eeew. men det var ju också såna filmer som rättfärdigade att man behövde en filt en stekhet sommarnatt. skräck= filt= ev hålla handen. idag har jag kollat på en rysare med min lillebror. dagsljus, varmt te, tre katter och en filt hindrade mej inte från att vara livrädd. min lillebror, som är femton, tycker jag är skitfånig. men jag tror också att han tycker att det är lite coolt att han är den tuffa och inte jag. det bjuder jag på.