lördag 9 december 2006

some say love it is a river

alltså, jag blir galen. jag gråter hela tiden. ibland med viss substans bakom, ni vet, jag slog i tån, världen är ond, ingen tycker om mej egentligen och jag är ensammast i världen. ibland, som nu, för att det är trackslistan på teve och westlife sjunger bette midlers the rose. de fullkomligt slaktar den och videon är ett groteskt frosseri i ungt bröllop / åldringar som är kära. men hey, den funkar på mej. jag gråter och undrar varför ingen nånsin friat till MEJ. buuuu. det är ju också en av de låtar man tog till sej när man var tretton och verkligen "förstod innebörden" av texten, man ältade så det knakade och bette satte liksom tummen korrekt på pulsen och man ba' ja, så här äääär det. gud förlåt mej, men mitt trettonåriga jag äcklar mej ibland.

jag skyller på hormonerna, men guuuud, tänk om det är jag? tänk om det är sån här jag blivit? kanske alltid varit, men hela tiden tryckt bort det med urmycket vitt vin, glittriga partyn och en total blockering av några djupare tankar whatsoever. det är ju ett fact att jag alltid somnar med teven på (så att jag ska slippa tänka) och köper en billig tidning i tunnelbanan, vilken som helst, bara för att jag inte klarar av sysslolösheten i hissen upp till våning fyra där jag bor. mer än två minuter med bara mej själv, har ingen aning om vart det skulle leda. jag skulle förmodligen implodera.

1 kommentar:

gustav sa...

Åh älskade Emeluttan!
Vilken fin blogg du skaffat dig, jag ska länka till dig på direkten när min jäkla blogg.se-server vaknar till liv igen.

hoppas vi ses snart, ta hand om magen, puss!

/g