min gråt är numera som en parodi på en gråt. eller kanske som ett barns, ett mycket litet barns. det börjar med hak-rynk. check. underläppen putar ut, panna dras ihop. check. stort andetag, uäääääääääh. check.jag undrar när jag blev så dålig på att argumentera. när jag förlorade förmågan att ge svar på tal. jag brukade vara ett riktigt as som kunde vrida en nackdel till en fördel, som ally mcbeal. en normalviktig ally mcbeal. som inte tyckte jag vunnit ett gräl på riktigt om inte motparten hetsats till tårar. nu är det jag som börjar gråta eller säger "du har rätt". fast jag vet att det inte är så, bara för att det enda argumentet jag vet kan komma fram till tungan är "ahmendurå", trots allt som trängs i hjärnan och vill ut. min kompis linda beskrev alltid sin oförmåga att rita som "jag VET ju exakt hur jag vill få till det i huvudet, och så ritar jag, och så är det bara streck och kludd". jag är stephen hawkins. så mycket psykisk vilja, så lite fysisk förmåga. om ni fattar vad jag menar.
hur som helst. det gör att jag tycker sämre om mej själv.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar