home is where the heart is

det har ju varit ett härligt väder de senaste dagarna, man har faktiskt kunnat vistas utomhus, så jag passade på att försöka promenera bort mina ryggvalkar. de säger att punkt-träna en viss kroppsyta inte funkar, men jag fokuserade hemskt mycket med mitt inre öga på just fettvalkarna. hoppas hoppas det funkar.
och så slog det mej, när jag gick från slussen mot horan via söder mälarstrand. att stockholm har blivit mitt. nästan varje gathörn hade en historia, nästan varje sten var trampad av mej. söder mälarstrand, där jag och lovisa promenerade hem från f12 tidiga morgnar med skorna i händerna. munchenbryggeriet där jag och carro var på ett mycket regnigt accelerator 200...3? festlokalen under där jag spelade på shame-festen och lyckades tömma dansgolvet med nick kamens "i promised myself" och om man blickar uppåt ser man parken där vi i höstas slöt oss samman och tog ett gemensamt farväl av en vän som togs bort ifrån oss. den stora rostiga båten där min kille sa att han älskade mej efter bara två veckors ihopskap och jag blev skitarg och skällde på honom. den där andra båten där jag och lina spelade skivor på martin perssons trettioårsfest och avslutade med "die mauer" och det är liksom bara början.
visst, det är en välkänd rutt som alla gått hundra ggr, men ändå. en stor del av det jag gillar med att komma hem till sala är känslan av hemma, att varje plats, varje kvadratmeter har varit del av min uppväxt och skrubbat mina knän. och den känslan är väldigt mycket på både gott och ont, så klart, men mest har jag gillat det. och nu insåg jag att stockholm är mer hemma än "hemma". mer hemma än original-hemmat. min familj är inte längre i sala. den är här och det är jag, min kille och hanna. vi är min familj. jag och min kille har skapat en familj. så himla weird. jag trodde alltid jag skulle dö ensam med mina katter i nån HSB-tvåa utanför stan. det finns det ju tid till ännu iofs.