i predict a riot

var ute och gick med hanna idag. solen sken och jag kunde inte sluta stirra ner på henne där hon låg som ett bedårande fetto i vagnen och i min ipod sjöng the police "every breath you take". hon ser så perfekt ut. mjuk som grädde. hennes ögon ser ut som mina och hennes mungipor är kalles, formade i ett evigt småleende. och så slog det mej att hon kommer kalla mej för "jävla skitmorsa!" och slänga igen dörrar i mitt ansikte och revoltera, tycka att jag är bränd och inte fattar ett skit och jag kommer försöka hänga med och säga saker som att "ja men de där byxorna är ju fräsiga" och hon kommmer sucka och tycka att hennes morsa är världens mest pinsamma och inte ha en jävla aning om hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag skulle ge upp för hennes skull, vad jag inte skulle ge av mej själv för att hon ska må bra. hon kommer ju inte FATTA det. för det gör man ju inte. man tänker inte på hur ens föräldrar gick och bar på en och vyssjade en till sömns och stolt visade upp en för grannar och bekanta och skröt om ens framgångar på ... dagis eller nåt, vad vet jag, jag har inte kommit dit än. jag vet bara att jag kan prata om hannas sätt att le mot mej med främlingar på gatan. i en halvtimma. inte förrän man själv får en liten skitunge att älska förbehållningslöst, utan krav och utan gränser tror jag att man kan förstå. som tur är vill jag minnas att jag var en mycket snäll tonåring. jag kallade min mamma "jävla kärring!" en gång. det gjorde jag INTE om. jösses vilket liv det blev.