jag och min plus en

jag har insett att tiden rinner iväg på ett annorlunda sätt numera. i mitt huvud så har jag urmycket tid, jag är ju LEDIG hela dagarna för guds skull, och min kille är också ledig om dagarna och så där. men allt är sånt projekt, så man kommer liksom inte för sej att göra prylar. det kommer alltid en bajsblöja mellan. jag har en vogue ligger och skräpar sen tre veckor och jag har inte kommit förbi editorialsen ännu. jag köpte ray lamontagnes andra platta förra veckan, inte hunnit lyssna. och fram tills för en timma sedan hade jag inte kommit mej för att gå upp på vinden och hämta jacka och skor, så jag har fortsatt lomma söder runt i skamvrå-kläderna jag dolde min hydda i fram tills förlossningen. nu har jag gudskelov fått ner två cardigans och min vita kappa, inga skor dock. jag får helt enkelt köpa ett par nya, vilket är okej, för jag behöver verkligen ett par nya svarta converse.
jag insåg ju när jag blev med barn att mitt liv skulle förändras drastiskt när jag blev mamma, och så blev det ju, men egentligen tycker jag inte att jag har behövt göra avkall på särskilt mycket. jag gör allting jag gjorde innan, bara med en ständig plus en. och så vill jag ha det. jag är inte den typen av tjej vars ultimate goal i livet har varit att föda ut en avkomma. snarare tvärtom, jag har alltid tyckt att barn är rätt överskattade och jag har aldrig gått bananas över en gullig unge på stan. jag kommer inte stöpa om mitt liv för att det ska passa in i den typiska mallen för en småbarnsförälder, tvärtom, mitt barn kommer få hänga med mej och min kille på våra aktiviteter i största möjliga mån. och jag tror att det kommer gynna mitt barn på alla sätt. glada föräldrar, glad unge.