tisdag 17 juli 2007

mera om hur jag mötte lassie

det är jazzfestival nu i sthlm. för två år sedan stod jag i regnet och kollade på robyn och var kär i min kille. den fjortonde hånglade jag upp honom på riche, idag är det den sjuttonde tror jag. det betyder att för precis två år sedan vaknade jag upp en söndag, sjukt bakis på ett bra sätt efter en av de bästa efterfester jag varit på. hade vandrat hem genom ett morgonsoligt södermalm i sällskap av peter söderberg och daniel bergqvist om jag inte minns fel. min kille, som inte hunnit bli min kille, hade spenderat lördagkvällen i norge med robert brodén, de hade nån spelning där. han messade nåt om "hymn for her" och att oslo var vackert. idag, söndag, skulle han komma hem och jag hade fjärilar i magen. jag och lina åkte hem till virto där vi käkade middag på hans balkong och vi drack vin, sedan skulle vi alla tre bege oss till mosebacke där ed harcourt spelade. det var en supersolig kväll och när vi kom dit var en massa vänner där, nu minns jag bara freja. min kille kom nån halvtimma senare. jag kedjerökte och vågade inte möta hans blick en enda gång. väldigt out of character för att vara mej. han var brun och snygg och det hetaste jag sett på hela sommaren. sedan började ed spela och först hängde jag med lina och ark-ola i en evighet bara för att jag inte vågade gå fram till min kille som satt sej på golvet alldeles ensam vid fönstret. smög mej dit efter ett tag och kröp ner mellan hans ben och lutade mej bakåt och försökte tänka mej att jag satt i en stol och kollade på konsert, allt var chill. eller huuur, so not true. vi såg inte så mycket av konsertens sista halvtimma för vi glodde mest på varandra. tog på varandras ansikten och annat sånt där romantiskt. sen tog det slut och vi vandrade götgatan framåt mot horan och vi höll varandras händer och jag kände mej som någon i en text av bo kaspers.

6 kommentarer:

smul sa...

Den där konserten var magisk och jag minns nästan allt i detalj.

Anonym sa...

oj oj oj. minns det där så väl. när kalle kom till mosebacke och du blev helt till dig i braxorna. aldrig sett dig så... purrig! som en blyg katt! världens finaste var det.

/Freja

smul sa...

ja och jag menade alltså konserten, det andra och purrig vet jag inget om.

Anonym sa...

Vilken fin berättelse!

Anonym sa...

Du beskriver verkligen träffsäkert hur det känns, den där förälskade känslan. Glöm den aldrig! Tänk på den när det känns tufft!!

Kramar från Malin M

Anonym sa...

Nu blir jag rörd på riktigt. Minns det så väl.
Kalle kunde ju inte sluta tjata om dig på hela den där resan. dessutom höll vi på att missa vårat plan för att ni två skulle ligga och morgonhångla på lördagen. haha.