när alla vännerna gått hem

jag såg just en dokumentär på svt som hette "bertil och maggan - stanna eller gå". den gjorde mej mycket illa till mods. den handlade om bertil och maggan som varit ett par i all evighet, de var båda runt 65 år gamla. de behandlade varnadra fruktansvärt respektlöst och det fanns ingen kärlek kvar någonstans. ingen guldkant. i köket var tapeterna nedrivna, säkert ett gammalt renoveringsprojekt som aldrig fullföljdes, och maggan gnällde oavbrutet på en bertil som för längesedan slutat lyssna. de trätte om helt ovidkommande saker och stup i ett var det idiot hit och jävla hagga dit. deras naturliga tilltal var vresigt och anklagande. ändå stannade de kvar i sitt isolerade hus på landet och maggan sa hon skulle lämna honom om hon bara hade en bil. han sa att det inte fanns nån kärlek kvar och att han tittade på teve hela tiden för att hon, som han uttryckte det, "var så jävla trist". han var sjukpensionär och vad hon varit var oklart. det var så sjukt deprimerande att se. mitt mål i livet är från och med idag att aldrig bli bertil och maggan. gud snälla låt mej aldrig bli en sån som gnäller för gnällandets skull, bara för att det inte ska vara tystnad, bara för att yttra ord, för att få en reaktion. låt mej inte bli en martyr som yttrar saker som "här går man som en oavlönad piga" och "det är tacken det" med rösten drypande av förebråelse och illa dolt förakt. låt mej ha vett att ha behå när brösten hänger ner under revbenens slut.