tisdag 18 augusti 2009

But its just your attitude, its tearing me apart, its ruining everything



För övrigt är jag skitledsen i dag med. Det blev liksom aldrig bättre. Det är svårt när man lever två (tre), svårt att veta om ledsenheten kommer ifrån en själv eller skapas av något som skaver i tvåsamheten. Jag funderar på att börja gå i terapi. Ge det en chans. Men det känns också så futtigt. Terran ba: jaaa, och vad har du varit med om för hemskt som du måste tala om? Och man ba *tar sats* joo, jag har skilsmässoföräldrar och bytte skola tre ggr innan högstadiet och var alltid den nya som kände sej lite lite utanför och fick återuppfinna mej själv och försöka bli vad jag trodde de ville ha och har sedan tre års ålder känt mej så jävla ängslig och rotlös och ända sedan dess har jag aldrig vågat ställa krav för jag är rädd att när jag gör det så kommer alla försvinna, så därför säger jag inget och krymper inuti tills jag tröttnas på för de hittar inte längre det där i mej som de verkligen föll för i början.

Och det är ju också det här med rädslan, rädslan för att ställa riktiga krav, säga att det här funkar inte för mej. Istället för att vara besvärlig så går man med på saker man egentligen inte tycker är okej, biter ihop och tänker "men kolla vad jag ändå har, inte sjabbla bort det med småsinta krav nu!". Och så blir man ett passive aggressive monster, en bitterfittig person som glömmer bort hur man skrattar. Som inte längre kan ta ett rough skämt, för det jag skrattade åt i början känns nu som en sanning.

Eller en kommentar som man förut bara kunde flina bort och ba ahmen DURÅ, ge svar på tal och känna sej stark i sej själv oavsett. Nu: jaha, du tycker min jacka är ful och att min parfym som jag alltid burit luktar illa. 1. Har man inget snällt att säga ska man hålla käften. 2. Du kan väl respektera att JAG gillar min nya jackjävel och inte ba: den är ful. Det är inte ärligt, det är elakt. Och istället för att vara den där starka glada som är bensäker på att han har fel, klart min jacka är SNYGG, jag tycker ju det, då är den det, så blir jag ledsen.

Då kanske det sitter i mej ändå. Jag var ju inte sån förut. Så där lättsårad, med känslorna utanpå. Som att jag fortfarande famlar och inte vet vem jag är nu, som inte vet mitt eget värde i den här nya tillvaron som mamma. Den där styrkan jag kunde finna i att veta att jag jobbade på tuff tidning, hade tuffa kläder, hade tuffa kompisar, gjorde tuffa grejer. Det var ju så klart bara på ytan, men att det var det som hjälpte mej stå rak och jag hade en utskuren bit av Stockhoms-tillvaron där jag kände mej hemma och som fisken i vattnet, och nu när jag inte kan luta mej mot det tuffa längre, då bara lilla människan finns kvar, en människa som alltid är trött och inte vet vad hon ska göra med sitt liv, som känner sej tafatt och fel i de flesta situationer där hon tidigare varit en central punkt, well... då kanske det inte är så konstigt att jag även krymper i min relation. Att jag innerst inne tror att BARA JAG inte är så mycket att ha, att det var allt det där lull-lulliga runt om mej som gjorde mej kul och härlig och till en person man ville vara med. Jag är ännu en gång pytteliten inför en helt ny klass.

Hmm, min egen hobbyanalys. Kanske borde få en lite mer professionell, nu när jag tänker påt.

25 kommentarer:

Helen sa...

Ugh, känner igen mig i mycket av det du beskriver (okej, jag har inte haft nåt tufft att komma med, men en del av det andra).

Hm, det är säkert klokt att prata med nån. Go for it!

Hawk and Weasel sa...

Men, jag känner ju inte dig men har läst din blogg i flera år och jag tycker du är bäst när du inte är så där himla cool. Hm, kanske för att jag blir avis? Nä, för att jag tycker du verkar råsympatisk och skriver jättebra och tycker bra saker och verkar vara en så bra förälder.

Anonym sa...

Du skriver så bra om vad du känner, och du har verkligen koll på dig själv. Jag känner igen mycket av det där med tiden efter barn fast för mig blev det lite bra av det också: jag pallade skita i många saker.

Men terapi för mig var inte bara att nysta i psyket och hitta svar, det var också ett lufthål där jag en gång i veckan bara snackade skit, ibland fick massage, ibland pratade om en polares problem, ibland bara gnällde om vem som borde diska, you name it. Men det var MITT hål, och i och med att jag visste att det fanns, kunde jag spara saker hemma dit, och bara ta dem där. Det blev lättare att kanalisera energier.

Ofta när man drar upp saker "försvinner" de ju sen också. Alla behöver lite egentid som det så fint tjatas om överallt. Terapi var det för mig. Och mycket mer såklart. Det satte igång processer. Det fick mig att haja saker (en tredje person som ställer andra frågor än alla som känner en bra). Jag vill göra det igen när jag får råd. Alla borde prova någon gång tycker jag. Kram!

Charlotte sa...

Håller helt med föregående kommentar, det är så mina sessions funkar också. Jag har ingen kille, inga barn, jag har bara mig och mitt bagage men likväl behöver man den där stunden, den där platsen som ingen annan får pilla på. Där ingenting är för stort eller för smått för att gnällas eller tjutas över, för i slutändan så upplever du ju faktiskt det som ett problem och då är det det. Jag skulle rekommendera terapi till alla då det är svårt att finna den insikt man gör genom att prata om saker med en utomstående part på annat vis. Kör på, du har ingenting att förlora!

Anonym sa...

Ahh. Tårar i ögonen, klump i hjärtat och stort igenkännande.

Finaste och ärligaste jag läst på länge.
Antar att det inte hjälper att jag tycker att du verkar bra va?
Men det gör jag i allafall.

Hela livet var ett disco... sa...

1. Barn ändrar allt. Försök hitta likasinnade att umgås som också har barn, all the difference för mig då mina barnlösa polare kan finna det svårt att relatera och dom med barn kan bekräfta att man inte är ett lunatic.
2. Självfallet är jobbet och det runtikring en del av det som bygger en som människa. Dina tuff-grejer är råviktiga även om de idag inte behöver vara exakt samma, om du förstår. Tillhörighet, gänget etc.
3. Att terapi bara skulle vara för dom som "varit med om ngt hemskt" är bull och bara insiktslöst. Tycker Clara beskrev det perfekt.
4. Lyssna på Frida Hyvönens sommarprat. Gäller alla.

P.s Det där med jackan, var det nån mellanstadie-unge du råkade stöta på eller?

All the best/m

Isabell sa...

Måste bara skriva en kommentar. Håller så mycket med tidigare inlägg. För det första verkar du var en skitsympatisk och urgullig tjej/kvinna. Din morsastil är så skön och ärlig.

Jag har läst din blogg sedan 07 nån gång, och har en unge som är ett halvår yngre än din och väntar nu nr två - vilket visade sig vara lite för mycket för mig. Har ingen kass barndom eller traumatiska upplevelser som spökar men har varit nere på botten under den här sommaren och behövt psykologhjälp för att boktavligt talat ta mig igenom grav, föräldraskap och äktenskap.
Att prata med NÅGON om sina ångestar, oavsett hur futtiga de kan tänkas vara, och få säga saker högt är en lättnad i sig. När sedan denne NÅGON lyssnar och kan hjälpa och inte känner till allt annat i ens liv kan det faktiskt bli "förlösande". Har upplev det själv under sommaren. Jag släpade dessutom med maken för att han skulle förstå hur jag känner, och det utan att känna sig anklagad (som det lätt blír under gräl)vilket fungerade skitbra.
För långt inlägg, jag vet, men fan, du behöver göra nåt, för även du förtjänar att må bra.

Isabell

ullis sa...

My god! Läser om mitt liv i ditt parallelluniversum igen (minus det där med att byta skola och ha coolt jobb i Stockholm)och undrar varför, varför, varför är vi så många? Varför är det så svårt att stå upp för sig själv när man vet att det enda man gör är sitt jävla bästa hela tiden!
Jag fick också stappla iväg på terapi. Det var jättebra. Inte alls psykoterapeutiskt freudianskt och faktiskt rätt kul emellanåt!
Gört!
(och din blogg är också terapi för mig. tack!)

Anonym sa...

...känner igen mig i alltihop, fast dina ord når liksom längre in än mina egna på nåt konstigt sätt...hmm...fast jag tror ändå att alla känner så där, åtminstone ibland. inte för att det kanske är nån tröst iofs, men ändå. lite bättre känns det ju...kämpa på <3 /elin

Anna E L sa...

Tack för att du skriver din blogg och vågar öppna upp dig. Har fått många ovärderliga råd härifrån! Ibland när jag velar om hur jag ska hantera något så tänker jag på dig och på hur modigt du alltid är helt rak och öppen och bara "såhär är det" och så försöker jag att också vara så. Inte mörka för mig själv, inte mökra för någon annan. Tack. Du är bäst.

PS, en gång för längesedan ställde jag en fråga som du sedan svarade på i ett inlägg och det handlade om hur man visste att man var redo för barn och hur man skulle tänka ifall det passade med barn där och då. Well, det blev en bebis, snart ett halvår gammal. Tack för peppandet inför det med!

anna sa...

håller med ullis. varför?

Dramadrottningen sa...

Oj oj det där kan jag relatera till. Typ exakt. Fast jag är då inte skilsmässobarn utan bodde på samma ställe tills jag flyttade hemifrån. Vilket eventuellt visar att det är typ... mänskligt att vara rädd för att bli lämnad?

Anonym sa...

En ytterligare anledning att ga i terapi: man fastnar sa latt i sina egna analyser (mahanda begavade och sanna) av varfor man ar som man ar. Vad terapi tillfor ar kraft och verktyg att andra bilden av sig sjalv. Det ar sjukt svart att gora pa egen hand. Gor't sager jag med! Lycka till.

Anonym sa...

Det är risky att bygga sin trygghet i den tuffa världen. Allt tufft är färskvaror och man är ständigt utbytbar som person. Du måste kanske hitta en annan värld där du gillar dig själv och där du själv bestämmer reglerna. Och då inte i mamma-världen utan en annan som du skapar/finner själv. Den kan du förhoppningsvis hitta med hjälp av terapi. Det gjorde iaf jag...

J sa...

Men tänk så här då (kanske billigare än terapi?!) att din mamma-persona är ju verkligen den som dominerat på bloggen, vad du och Hanna gör/tänker/säger är ju ofta det som får mest kommentarer. Och nästan bara positiva. Så visst är det så att Mamma-Popmorsa är visst lika likeable som Tuff-Popmorsa och det tycker nog alla dina vänner med. Jag tycker nog också att du känns lite mer... sympatisk i denna blogg än i de där spunk-texterna: där verkar du så himla... tuff. Kanske är det bara bra att utveckla andra sidor också så att du till sist kan bli helt bekväm med Tuff-Mamma-Popmorsa!

Anonym sa...

skönt att även du kan känna så här. för jag tycker du är så jävla cool. men vet du, om man inte känner sig nere så vet man aldrig hur det är att känna sig uppe - lite som Alfons Åberg som vill ha födelsedag varje dag. det är faktiskt inte så kul i längden. det vänder. lovar. puss!

Finnpajsaren sa...

Tänk att jag tror att det är många som känner så. Känner själv igen mig. Det är som att nåt hände efter att jag fick barn. Jag kollar din blogg då och då, gillar den. Speciellt eftersom du gillar Counting Crows också. :-)
Ha det fint!

Eva-L sa...

Jag önskar att jag hade gått i terapi strax efter att barnen hade fötts för då kanske det inte hade tagit lika lång tid att komma tillbaka. Jag trodde hela tiden att det var en fråga om hormoner att jag saknade energi i 3 år, men nu när jag känner mig som vanligt igen tror jag att det kanske mer berodde på omställningen. Så gå i terapi ville jag säga.

witty girls sa...

Terapi is the shit, en gång ordentligt o sen fylla på när det behövs. Å vafan, börja nu, det är ju aldrig försent men om du kanske kommer fram till att du vill förändras så är det ta mig tusan lättare nu än senare, ju äldre vanor, desto svårare att bryta.

Och jag har en teori om att det är bra att fixa klart sig själv lite innan man för över spökena på sina barn eller nåt.

ingeborg sa...

emelie gud.
du har så kloka och fina läsare.
jag älskar kvinnor och jag älskar dig.

Pernilla sa...

Precis som med Hanna E L har du inspirerat mig med din blogg så pass att även jag gick med på att bli gravid..! Du och Hanna är stora förebilder i en värld full av Charlotte Perellimorsor. Min unge ska också ha coola mössor och jag ska också vara snygg och ha roligt ute med mina kompisar ibland. Och slippa det och bara bygga pärlor och äta kinamat ibland.

Anonym sa...

herre-gud, säger precis som ovanstående. love u och love alla kvinnor. vi borde alla träffas i en stödgrupp typ, hah.

Anonym sa...

Tack för att du skriver. Jag blir en till i raden som säger att jag känner igen mig på exakt precis allt du skriver...Jag känner mig också ledsen och vet inte heller om det är tvåsamheten eller känslor av ensamhet eller den nya tresamheten som skaver. Jag känner mig inte bitter men jag har glömt bort hur det är att vara lycklig. Jag ska gå till en psykolog nästa vecka, det kommer förhoppningsvis hjälpa mig att sortera tankar och känslor litegrann.

Anonym sa...

You're so awesome! I don't think I've read through something like that before. So great to find somebody with a few genuine thoughts on this subject matter. Really.. thanks for starting this up. This website is something that is required on the internet, someone with some originality!
My web site ; SamsQuickLoans

Anonym sa...

Every weekend i used to pay a visit this web page, as i wish for enjoyment, since this this web
site conations in fact fastidious funny information too.
Have a look at my web site :: Sleeplessouldesigns.com